Death Jokes

Amen Dunes

Musikern och låtskrivaren Damon McMahon, mer känd under projektnamnet Amen Dunes, släppte under våren sitt femte album Death Jokes. McMahon beskriver i en intervju med Interview Magazine att albumet handlar om “all skit ingen vill prata om och allt det lilla som faller med raderna”. Med teman som meningslöshet, att gå vidare från trauma och vad man lämnar kvar efter sig när man dör har McMahon skapat både ett förtrollande och förtvivlat album.

Death Jokes visar en lite hårdare och skarpare sida av artisten. Vassa syntar och trummor dominerar låtar som Rugby Child och Joyrider, medan ljudbilderna på albumet i helhet späds ut med hans tidigare välkända släpiga och mjuka sound i spår som Purple Land. Albumet är väldigt brett men lyckas ändå hålla en röd tråd, McMahons alternativa indie vävs ihop med inslag av hiphop och elektronisk musik. Death Jokes är mäktigt och mångsidigt, låtarna är födda ur ett kaos men helheten är kristallklar.

Betyg: 8/10

Allis Sääsk Berglund

If I don’t make it, I love you

Still House Plants

Att kalla Still House Plants musik för experimentell stämmer väl. Trion från London spelar tillsammans, men verkar helt frånkopplade. Trummisen David Kennedy snubblar impulsivt fram, medan gitarristen Finlay Clark klinkar improvisationer eller slår fram omtumlande ackord. Det är svårt, engagerande och experimentellt.

Men främst är det fritt.

Sångerskan Jess Hickie-Kallenbach spelar med, inte mot, när hon ansluter sig med ett djupt vibrato. Ljudbilden är rå – sällan läggs några effekter på instrumenten för att fylla rummet. Kallenbachs repetitiva texter och trions tillit håller istället ihop musiken – som konstant faller isär. Resultatet kan vara vackert, frustrerande, befriande, och få håret i nacken att stå upp.

Betyg: 9/10

Hugo Kroon

OXY1*

pluko

Någonstans mellan Flumes dissonanta syntar och The Chainsmokers sockersöta och diabetestriggande radiobangers hittar man OXY1*. På plattan finns något för de flesta, från feta och överkomprimerade beats till tafatta försök på sommarplågor signerade A.G. Cook. På sina tidigare album- och singelsläpp har pluko gjort sig ett namn främst genom spännande och genuint intressant manipulation av syntar och ljudeffekter – den unga amerikanska producenten har liksom misshandlat sin utrustning och använt den på ett oortodoxt sätt. 

På OXY1* är den misshandeln som bortblåst till förmån för riffiga gitarrer och textrader som gör sig bäst nedklottrade på insidan av en ängslig gymnasieungdoms elevskåp. I FEEL STRANGE och JUMP OUT är kriminellt dåliga försök till någon form av radiohits med en touch av indie, och resultatet låter snarare som en sinnessvag version av Phoenix. Däremot ger OK YES och RUNAWAY en inblick i de intressanta ljudbilder Pluko kan koka ihop när han fokuserar på rätt grejer och inte försöker doppa tårna i själlöst, ljummet och radiovänligt vatten. Skomakare, bliv vid din läst!

Betyg: 5/10

Daniel Miettinen-Singhateh

Only God Was Above Us

Vampire Weekend

För snart 20 år sedan träffades medlemmarna i Vampire Weekend på Columbia University. Alla dessa år senare genomsyras musiken fortfarande av en ironisk snobbhet – tänk dig campusnördar, inklämda i dyra polotröjor, som läser tröga böcker och älskar klassisk musik. Bakom den ytliga och komiska fasaden döljer sig ändå ett känslosamt djup, vilket sångaren Ezra Koenig utforskar på albumets tio spår.

“It’s just somethin’ people say / They don’t really feel that way” sjunger han på Prep-School Gangsters, en av albumets höjdpunkter som tragikomiskt beskriver den vilsna resan efter en autentiskt identitet. Musiken på albumet är hackig och stundtals elektronisk. Connect är en sådan låt som börjar avskalad men stundtals växer i storlek. I vissa ögonblick växer sig produktionen nästan alldeles för stor, och överröstar bandets framförande. I dessa stunder känns den hackiga produktionen mer som en eftertanke än något genuint.

I sin helhet är Only God Was Above Us värt att utforska. Många har redan utnämnt den till en av årets bästa plattor. Jag är fortfarande kluven över de kaotiska effekterna men i slutändan kommer bandet långt med den intressanta och nytänkande musiken.

Betyg: 7/10

David Brignoli

Frog in Boiling Water

DIIV

När New York-shoegazarna DIIV skapade en hemsida fylld av osammanhängande propaganda för diverse konspirationsteorier, stod det mellan två alternativ. Antingen har de fullkomligt flippat, eller så har de någonting jäkligt intressant på gång.

Vi fick sedan konceptalbumet Frog In Boiling Water. Där toxisk internetestetik möter bandets ångestdrivna musik. Ett album där deras ständigt utvecklande sound nu hasar sig fram bland distade gitarrer och malande ljudbilder när deras karaktäristiska drömpop har blivit tyngre, mörkare och mer komplex. Det är en vemodig tillbakablick på två bortglömda decennier och samtidigt en ilande 40-årskris som återberättas med det vackraste av oväsen.

Betyg: 8/10

Gustav Stjernkvist

Your Day Will Come

Chanel Beads

Chanel Beads gör popmusik som verkar härstamma från ett parallellt universum. Det New York-baserade bandet leds av producenten Shane Lavers vars säregna sound har gjort stort avtryck hos stadens ungdomar. Efter några singlar och packade lokala spelningar rådde höga förhoppningar inför bandets debut.

Your Day Will Come låter som en mer fulländad bild av vad bandet åstadkommit hittills. Albumets filmiska stråkar bidrar till detta och är ett mycket välkommet tillägg i Chanel Beads värld. Fängslande melodier och grooves – endast stundtals riktningslöst. Lyssna på introt Dedicated World som leder in i mästerverket Police Scanner och försök sedan att sluta lyssna, om du kan.

Betyg: 8/10

Hugo Kroon