En Dalaodyssé DEL 2: Skinnarspelet – Den underbara pälsen

Efter att som dramaintresserad dalmas ha ställt sig frågan om vad ett bygdespel egentligen är, ger sig Matilda Blomquist ut på en resa genom folkdräkter, vinylbackar och gammelgårdar. Först ut är Malung och en verklig klassiker bland bygdespelen – Skinnarspelet – Den underbara pälsen.

---

Jag och min vapendragare William C. Woxlin slänger oss i bilen. Destinationen är Malung och vårt första bygdespel Skinnarspelet (eller Den underbara pälsen). Svetten rinner och solen gassar då vi efter några timmars körande genom tät skog rullar in till parkeringen till folkparken Orrskogen. Det är ett stort område med tallar, gräsmattor och en mängd olika scener och dansgolv som bland annat nyttjas till Malungs dansbandsvecka.

Publiken består mestadels av pensionärer och barnfamiljer i solhattar och luftiga kläder. Väl inne i parken möts vi av sekelskiftesklädda statister och ett spellag (en grupp fiolspelare som spelar folkmusik) vilka sveper in oss i atmosfären. Gräset lyser grönt och träden vajar i vinden där scenen består av en gräsmatta kantad av små hus som plockade från en gammelgård. Scenen byggdes inför premiären 1967 och har förblivit identisk sedan dess. På en veranda till ett av husen sitter fem musikanter under ledning av Hans Backenroth och värmer upp. När regissören Täpp Lars Arnesson äntrar scenen, i hög hatt, kurbitsprydd högtidsdräkt och lockat skägg tystnar det förväntansfulla sorlet bland parkbänkarna. Han välkomnar publiken och presenterar föreställningen. I pausen kan man vinna skinnhandskar och skinnvantar (jag sitter där inte ont anande om att jag kommer gå bet). I min intervju med Täpp Lars Arnesson betonar han vikten av traditionen när det kommer till bygdespel:

– Det är något som människor kan komma tillbaka till. Som med vårmarknader och höstmarknader, som julskyltning och att se Kalle Anka på julafton. Människor behöver traditioner och ritualer.

Föreställningen kan börja!

Handlingen är inspirerad av William Shakespears pjäs Så tuktas en argbigga, men är förlagd i “skinnarbygden” och handlar om en ensam stursk kvinna som ingen karl duger åt. Bonddottern ”Brus Britta” (i denna uppsättning spelad av Sonja Aldén) är välbärgad och lever på en stor gård men hon har inget intresse av att gifta sig med någon halvdan karl. Hon utlyser tre prövningar och den man som klarar dessa ska få bli hennes make. 

Ett skinnarlag kommer till byn och de börjar att sy upp den päls som hennes framtida man ska bära. Tre inflytelserika bondsöner från Rättvik, Mora och Leksand kommer för att testa lyckan (varav en har det fantastiska namnet Blomster Eskil!). En ensam vandrare kommer även till gården, Lustigs Per spelad av Jakob Stadell. Prövningarna i styrka, kreativitet och intellekt blir för övermäktiga för bondsönerna men den ensamme vandraren lyckas vinna Brus Brittas tycke. Men lika snabbt som han kom försvinner han igen. För att få komma tillbaka vill Lustigs Per att Brus Britta ska vara snäll mot människorna i sin omgivning – något som blir hennes egen prövning.

Skinnarspelet var ett beställningsjobb åt Rune Lindström för att just bevara det kulturella arvet från de gamla “skinnarna”, bönder som även var kringresande skinnhantverkare . En nästan 1000-årig tradition i bygden. Under sina resor talade de “skinnarmål” med varandra, ett eget språk för att inte hantverksmässiga hemligheter skulle läcka ut. När skinnindustrin tog över under början 1900-talet dog detta levnadssätt. De vandrande skinnarna finns inte mer, men skinnarspelet gör det och berättar en del av deras historia. Täpp Lars berättar vidare om manuset.

– Han skriver fantastiska texter. Mångbottnade och med så många olika lager. Det finns alltid något nytt att hitta i dem. Det går att gå på ett spel och bli underhållen och berörd i stunden men det går även att efteråt ägna tid åt att reflektera kring texten och berättelsen.

Dock så har det gjorts en del ändringar sedan urpremiären för snart 60 år sedan. Täpp Lars förklarar att det är teaterformen som de berättar genom som moderniserats, där vissa ord och ordlekar har förändrats för att det ska bli roligt för dagens publik, själva berättelsen och tiden den utspelar sig i är densamma.

I pausen ges möjlighet att titta på hemslöjd från bygden. Lika mycket som bygdespelen är en tradition är det även en återkommande möjlighet för bygden att visa upp och sälja sina hantverk. Det finns virkat, stickat, handgjorda knivar och lapptäcken. Väskor och små, söta mössor. 

Bland alla slöjdade knivar och textilier hittar William backar med LP-skivor. Bland rock, dansband, Putte Wickman och överraskande nog Angelo Badalamentis soundtrack till David Lynchs tv-serie Twin Peaks, ligger en inspelning av just Skinnarspelet från 1974. På den gamla vinylinspelningen hörs bland annat Rolf Björling, George Thunstedt och Gunnel Eklund i rollerna. Det är många stora artister som sjungit och medverkat i Skinnarspelet genom åren. För att nämna några har vi operasångare som Per Grundén och stora musikalstjärnor som Meta Roos, Anders Ekborg och Mikael Samuelsson. Även spelmannen från Orsa Kalle Moraeus har varit med i ett antal år. Innan vår avresa till Malung, läste jag i några protokoll från Skinnarspelets förening, i det från 1985 kunde jag läsa: “Inväntar svar från Tommy Körberg om han kan medverka i årets spel, det beror på om han får en roll i den kommande musikalen Chess i London”. Som vi nu vet blev det till slut succé för Tommy Körberg och Chess, men det skulle inte hindra honom att spela huvudrollen i Skinnarspelet ett antal år senare. Den versionen filmatiserades också för SVT.

Just musiken i föreställningen bör uppmärksammas. Trots att det är en slags musikal blir ingenting typiskt för musikalgenren i kompositören Jan Johanssons fantastiska blandning av folkmusik och jazz. Redan 1964 hade hans stilbildande album Jazz på Svenska kommit och musiken i Skinnarspelet blir som en fortsättning på konceptet, fast här med helt nyskriven jazzfolkmusik. Just avståndet från musikal blir tydligt när låtarna sällan följer den vedertagna formeln. Helt plötsligt kan en låt ta slut och allt som behöver bli sagt blir sagt (eller rättare sagt sjunget). Här finns inte plats för wailing, svulstighet, showstoppers eller annat som hör musikalgenren till, vilket gör att musiken känns både fräsch och världsunik.

Tillbaka till Orrskogen! Sonja Aldén och Jakob Stadell övertygar som Brus Britta och Lustigs Per med sin sång och skådespeleri, där Sonja förmedlar en mild tolkning av den bångstyriga Brus Britta. Men den som jag fastnar vid är Staffan Eklund som tog över rollen som Skinnarmäster förra året från tidigare Larz-Kristerzmedlemmen Stefan Nykvist. Eklunds publikkontakt och komiska tajming lyfter alla scener han är med i. Barnskådespelaren Sydney Modh som spelar Lisbet från Lingärde gör en övertygande insats så att man smälter. Bygdespelet har ett lyckligt slut då Brus Britta tillslut får sin Lustigs Per efter att ha fått av sin egen medicin, för att göra gott leder till något gott. Produktionskvaliteten var hög! Sånginsatserna fantastiska och regin lyckas hålla en bra balans mellan det komiska och sedelärande utan att skriva oss i publiken på näsan. 

Täpp Lars förhoppning är att bygdespelen kommer fortsätta finnas. Han betonar också att alla är välkomna att ta del av bygdespelen. Dock anser han att det krävs utrymme för förändring för att teaterformen inte ska dö. Nästa år firar Skinnarspelet 60 år och jag längtar att återvända med spänd förväntan över att få se vad jubileumsföreställningen kommer att bjuda på.

Tyvärr blev det ingen vinst med skinnhandskar i pausen men ändå åker vi hem otroligt svettiga och muntra. Nästa bygdespel är Ingmarspelen i Nås. Hur ska det gå härnäst? Vad har Nås att bjuda på? To be continued…