En appell till scenkonsten – Var går jag för att bli skrämd?
De två senaste veckorna har jag upplevt skräckinjagande scener: Tuttfesten i Fäbodjäntan, de oförsonliga vittnesmålen i Pelicoträttegången (båda på Dramaten) och nu senast den skrämmande dåliga Frankenstein på Stadsteatern. Men det var först när jag av ren och skär rädsla hoppade till i början av den sistnämnda som jag upptäckte en hunger! KRASCH – slag på stora plåtar! JUMPSCARES! BLIXTRAR! DUNDER! Alldeles svältfödd på att få känna något annat än uttråkning började jag längta efter skräckens effektiva känsloprovikationer.
Men var går jag för att bli skrämd? Alla kreativa människor är som Victor Frankenstein, asexuella små halvgudar vars besatthet av skapelsen tar över deras liv. Men till skillnad från Frankensteins monster så ger scenkonstnärer inte efter för det verkligt fula, onda, läskiga utan ger helt upp på skräckgenren som vi likt Frankenstein förskjuter! Varför måste skapelsen vara perfekt? Rymmer konsten element av skräck? Kan man ställa frågor och bli besvarad med skrik? Jag börjar blicka ut mot mer okonventionella scener.
Institutionteatrarna vill gärna gestalta ångest (Mors Dag på Dramaten, Orosdanser på Stadsteatern osv) men det är ytterst sällan som det går kalla kårar genom mig i teatersalongen. Eftersom teatern får underbetyg, måste jag och skräckfantaster antingen ta oss till biosalongerna för att höja pulsen eller erbjudas skräcken live på en annars ganska otippad plats, som efter all djurtortyr och dödsolyckor trots allt aldrig slutar fascinera människor – nöjesfälten.
Det kan tyckas vara befängt att kalla skräckaktörerna i de olika spökhusen på Gröna Lund för skådespelare. Få av oss skulle kalla sig det, en del vill säkert bli och måhända står någon av mina före detta kollegor på Dramatens Stora scen om några år, istället för i trånga utrymmen, bakom luckor och gömda dörrar, redo att terrorisera förbipasserande spökhusbesökare. Men, i någon mån är vi det. Mötet med publiken kanske bara varar i någon sekund, skriket är som applåder och efteråt är rösten och kroppen slutkörd. Själen, däremot, är renad.
Jag, Filip, har sedan 2022, varje höst när löven gulnar, inställt mig som skräckclownen Béchamel (vem älskar inte mjölkbaserad, vit sås med en förnimmelse av muskotnöt?) i ett av de många skräckhusen på Gröna Lund under deras halloweensäsong. Jag erkänner, jag kommer ut, jag ångrar inget. Man föds inte till kvinna, man blir det. Man föds inte till clown, man utvecklar psykisk sjukdom och personlighetsstörning stark nog att bryta ner fjärde väggen, och den tredje, den andra och hela jävla bygget. Aldrig har jag varit så psykiskt stark som när jag målar mitt ansikte vitt, stryker röd färg över läpparna och lyfter ögonbrynen till förvånande höjder som i A Little More Mascara från musikalen La Cage Aux Folles. Jag gör mig dock mer galen och redo att hoppa fram och få en grupp att skrika till! “HORA!” skriker de kanske! Tihi, tänker jag. TI FUCKING HI. Jag låtsas som om jag är prinsessan Madeleine. Som clown kan man vara vem och vad som helst!
Kanske saknas en konstnärlig verkshöjd på Grönan? Ha! Så fel man kan ha! Att skrämmas är en konst för sig. Det kräver list, fantasi, och framförallt timing. Jag måste anpassa mig för varje unikt sällskap som kommer förbi. Skrik är en bra indikator. Vissa sällskap är svårare, likt hypnos är det svårt att skrämma någon som inte vill bli skrämd. Då får man ge upp och vara rolig, äcklig, obehaglig – jo man får det! Precis som genialitet ligger nära galenskap, så är skriket och skrattet brothers from different mothers!
Den bästa ståupp-publiken är full och den bästa skräckpubliken är (likt teaterpubliken) införstådd med föreställningens format och funktion. Tjejgäng i tonåren är skräckens riktiga trotjänare. De vet hur de ska få maximal effekt av spökhusvandringen, vilket är att i grupp fritt associera till allt som skrämmer dem och ofta identifiera sig själva som “rädda”. Jag vill höra Emma, Klara och Rebecka skrika sig hesa inne på Stadsteatern. Så högt att hörapparaten på pensionärerna tjuter. Man säger att publiken blir yngre. Hm, unga pensionärer i 20-årsåldern som kollar på På Spåret? Dåligt med tjejgäng är det hur som helst!
Men jag är inget tjejgäng. Det skulle kräva en performativ ansträngning från min sida att orka skrika mig hes varje gång en elak clown visar sitt fula tryne. Om jag dock låter mig tro att det är farligt, precis som man kan låta sig tro att berg-och-dalbanan kommer krascha (vilket i och för sig inte är helt obefogat) eller att vi under en föreställning av Frankenstein känner potentialen av monstrets fingrar sluta sig om våra halsar. Då blir det farligt. Då blir det läskigt. Då blir det kul.
Om Gröna Lund kan så kan Dramaten och kanske till och med Stadsteatern! Kanske behöver de lita mer på publiken och lära sig något om en genre de glömt bort. Jag vill bli skrämd ÅNYO! Att köpa en teaterbiljett och sätta sig på sin plats är att samtycka till ett existentiellt övergrepp. Precis som solsken kommer efter regn, så kommer skrattet efter skriken. Vem som skrattar, vem som är monstret? Det är den läskiga frågan!
Béchamel skrattar. Tihi…
