I Fäbodjäntan träder det sexiga Sverige fram

HALLÅ DÄR! Visa inte pattarna för mig och kalla mig för snuskhummer med vaniljsås! Jag tänker inte delta i denna skaldjursplatå till grupprunk där onanin är utbytt mot fniss och porren utbytt mot kvinnor i drag! I Fäbodjäntan på Dramaten är scen och salong överens, sexualiteten är död. Den kanske till och med har varit död länge, länge leve Sverje. Världens mest progressiva och sexpositiva land, myten med stort M. Mmm. Fäboden börjar skaka. En doft sprider sig i rummet. Det vattnas i munnen på mig. Det doftar stekt falukorv. Saknas bara stuvade makaroner med riven muskotnöt och lite ketchup.

Falukorvslukten gör mig härligt nostalgisk men också en aning äcklad. Korven etablerar sig tidigt. Publiken möter köttet. Jag undrar (genuint) vad en kvinnas underliv luktar, inte rå falukorv väl? Stämningen bland publiken är oroande förväntansfull, Är det såhär det är att vänta på att gå in på Moulin Rouge, eller Club Privé? Fäboden skakar igen. Hur lång tid har gått? När ska något hända i den… BAM!

PATTAR! RATTAR! TUTTAR! HÄCK! RÖV! BUNDA! GYAT! CHADANGA!

Den osexiga sexshowen kan börja! Jäntorna i fråga, Nadja Hjorton, Amanda Apetrea och Lisen Rosell har alla tre regisserat och koreograferat det som mer är performance än pjäs. En perverterad fantasi och en konfliktlös skildring av ett Sverige som aldrig funnits – det sexiga Sverige. Fäbodjäntorna utforskar rummet och objekten, rullar över en sten, kärnar lite smör, hugger ved. 

Det är idén om porrfilmen Fäbodjäntan från 1978 som föreställningen handlar om, och den kulturella påverkan den har haft, men konflikten finns snarare inom mig än på scen där kavalkaden av jämmer, plutande munnar och sugande blickar alltjämt pågår (tänk Charlotte Perelli och Lena Philipsson i numret Flickorna från Småland i Melodifestivalen 2003 – det sexigaste som någonsin sänts på svenskt TV). Men varför blir jag inte kåt nu? Är det härligt och roligt med sex nu? Hur ska jag kunna bli kåt i det här samhället?

Jag skruvar på mig i en av allmogesofforna som utgör publikplatserna i Målarsalen. Fäboden står i centrum och rummet är smyckat med gräsmark, stockar, buskar och en kyl med falukorv och bärs. I foajén säljs chica sjalar med “knullfiltsmotiv”. För att uthärda måste jag lägga mig till med en falsk öppenhet. Jag måste tycka det är käckt och lustigt, rentav dråpligt med kvinnokroppen som projektionsyta för samhällets synder för att kunna se på spektaklet, och det gör jag ju, kvinnor är ju det bästa och roligaste som finns.. Om alla är överens så kan ingen fela och konsensus i rummet är att vi alla är kåta, glada och tacksamma, den bästa typen av nationalism – go och gla, kexchoklad. Jag vill leva, jag vill dö, och jag vill knulla, i Norden!

Fäbodjäntan spelas på Dramaten, målarsalen till 31 maj