Ingen man går fri i Milo Raus rättegång

Det finns kvällar av stor scenkonst, och så finns det kvällar som förändrar ens sätt att se. Kvällen på Dramatens Stora scen den 9 december tillhör båda kategorierna. En kväll då det kollektiva samvetet kom på gästspel, och det med Pelicot-rättegången. 

Den 2 september 2024 inleddes rättegången mot de dryga 50 våldtäktsmän som under 10 års tid förgripit sig på Gisèle Pelicot i den sydfranska staden Mezan. Övergreppen ägde rum när Gisèle sövts ner av sin man Dominique, som stod som huvudmisstänkt i åtalet. Under tre och en halv månad ägde rättegången rum och samtliga åtalade dömdes. Förövarna var mellan 21 och 68 års ålder, röstade såväl höger som vänster, var allt från lastbilschaufförer till bankchefer. Gemensam komponent var att samtliga var män och våldtäktsmän. Var ligger egentligen distinktionen mellan de två orden?

Då den schweiziske regissören Milo Rau fick i uppdrag att snickra ihop sitt bidrag till 2025 års Avignon-festival var det en komedi som först var det tänkta bidraget. I och med att Avignon var staden för den uppmärksammade rättegången kom Rau emellertid att tänka om, och beslutade sig istället för att göra ett hyllningsverk tillägnat Gisèle Pelicot. Resultatet blev Pelicot-rättegången – ett dokumentärt scenkonstverk som med 40 valda fragment från rättegången återger anföranden från målsäganden, åtalade, misstänkta, beteendevetare och anhöriga. När uppsättningen landar på den svenska nationalscenen är det med stora delar av husets ensemble som talesperson för människan när han visar sig från sin fulaste sida. 

Att skriva en “recension” i sin rätta bemärkelse, det vill säga ett referat följt av ett omdöme med slagkraftig (ofta komisk) analys vore i fallet Pelicot-rättegången näst intill olämpligt. Det är nämligen inte föreställningens form som ställer sig i centrum för bedömning, det är snarare vi i publiken som tvingas till bedömning av oss själva. En uppmaning som tar sin början redan innan vittnesmålen inleds, då renässanspoeten Petrarca citeras angående det ”manliga jaget”. Ett jag som betraktar bergen och världen runt om sig, men som in i det sista undviker att vända blicken inåt. 

Så istället för att bedöma föreställningens komponenter, såsom den katarsiska klagosången som får inrama vittnesmålen, de alltigenom välformulerade och tillräckligt koncisa rättegångscitaten (med strålande översättning), eller ensemblens vansinnigt generösa läsningar, kan vi istället fråga oss vad scenkonstens funktion egentligen är? En vansklig fråga kan tyckas, men vi gör ett försök. 

Många skulle kanske mena att teaterns huvudsakliga funktion är “att underhålla”, eller att “få oss att lämna verkligheten” – Pelicot-rättegången uppfyller varken eller. Det man som åskådare får är en ren läsning, en återgivning och en obekväm spegelbild över vad människan i allmänhet, och mannen i synnerhet, är kapabel till. Istället för att undfly verkligheten försätts vi mitt i den, och verkligheten är allt annat än bekväm. Fyra och en halv timme av illamående som huvudsakligt tillstånd kan knappast kallas för “underhållning” – tvärtom blir det till ett motsatsbegrepp i sammanhanget, något som ger oss vad vi behöver snarare än vad vi vill ha.  

För hur man än vrider och vänder på begreppet “underhållning” så bygger det på manipulation av konsumentens känslor. Oftast är det högst medvetet, och välkommet för en publik som får en hand att hålla i och en linje att följa. Stråkarna och strukturen i Spielbergs Schindler’s List blir till en berättelse som berör och, hur vanskligt det än låter, underhåller sin publik. Utifrån ett liknande, och utvidgat källmaterial tecknar den 10 timmar långa dokumentären Shoah ett helhetsporträtt över förintelsen, genom dess vittnesmål från främst överlevare, men även SS-generaler. Den huvudsakliga skillnaden filmerna sinsemellan är att Schindler’s List utgörs av karaktärer och Shoah av människor.

Dokumentärfilmsskaparen och regissören till Shoah, Claude Lanzmann, gick själv så långt som att hävda att Schindler’s List kan vara farlig, då den ger en distanserad bild av förintelsen. Samtidigt kan man visa Schindler’s List för gymnasieelever (som hade haft svårt att bänka sig framför en 10 timmar lång dokumentär) som blir investerade i ämnet. 

Under rättegångens 40 fragment lyckas man, med hjälp av några av landets främsta skådespelare, med konststycket att förhöja människorna i texterna och synliggöra dem snarare än att låta de reduceras till karaktärer. Genom att växla ansikten, åldrar, tonfall och kroppsspråk – ständigt med en närbild projicerad i bakgrunden, får personerna vars vittnesmål eller försvar berättas ett gemensamt ansikte – människans. 

Pelicot-rättegången blir i det avseendet så mycket mer än ett återgivande av den faktiska rättegången i Avignon. Det blir en rättegång riktad mot alla oss i publiken, och hela det manliga könet av igår och imorgon. Kombinationen av dominant begär och våldskapital är en farlig sådan. Självreflektion blir ofrånkomlig med insikten att våldtäkter knappast begås av galningar i trenchcoats utan av den trevliga grannen, kollegan eller föräldern. Anlaget finns i oss alla, och vi har ett gemensamt ansvar att bemöta det faktumet. 

De flesta av offren lämnas ensamma utan fällande domar, och utan någon som vill bänka sig för att lyssna. Trots de fruktansvärda vittnesmålen avslutas det hela med ett dur-ackord om att förändring är möjlig, ett första steg är att lyssna, något som Dramaten med dess ensemble möjliggör, och ska ha den största av eloge för. Ingen nämnd, ingen glömd – allra minst Gisèle Pelicot. 

Pelicot-rättegången gästspelade den 9 december på Dramatens Stora scen.