Den andra halvan

En dag märkte jag att mina byxor hade börjat sväva fritt kring mina höftben. Det var förstås en stor vinst för den ätstörda. Men en grym förlust för killen som ville ha något att ta i. Ungefär samtidigt som mina byxor började sväva fick jag ett hål i mitt högra pekfinger. Det såg ut som en komet hade störtat rakt ner i mig. Eller som att någon från kommunen hade bestämt sig för att bygga en landningsbana för mini-helikoptrar just på den skrynkliga delen av mitt pekfinger. Varje gång jag träffade någon, bekant som främling, visade jag stolt upp mitt väldigt cirkulära hål. Vissa blev fascinerade, andra äcklade. Gemensamt var att de alltid ville veta om det gjorde ont. Då ryckte jag bara på axlarna – jag var ju alldeles för ung för att smärta skulle angå mig.

På den här tiden hade jag en pojkvän. Jag var egentligen inte en tjej som hade pojkvänner. Så visst var det lite märkligt att jag hade stannat i ett helt år vid den här tidpunkten. Det kändes dock aldrig naturligt att kalla Hannes min kille, så om någon frågade sa jag bara att det var min ”vän”. Det vill säga jag sa vän samtidigt som jag gjorde kaninöron för att poängtera att vi hade sett varandra nakna. Om Hannes råkade stå bredvid mig när vår relation kom på tal så skämtade jag bara bort frågan genom att säga att Hannes var min präst. Detta var såklart en hård lögn. För Hannes var ju varken kristen eller min vän för den delen.

Hursomhelst tyckte Hannes att jag borde kolla upp mitt hål. Egentligen tror jag att min inverterade rumpa oroade honom mer än hålet i mitt finger. Men min viktnedgång nämnde han aldrig. En gång ställde jag mig framför honom utan trosor och frågade om han tyckte att jag såg annorlunda ut. Då frågade han om jag hade klippt mig. Jag tror Hannes var rädd för att prata om mig. Någonstans visste han nog att om jag började berätta vad som verkligen hade hänt mig så skulle hans liv bli en bagatell i jämförelse med mitt. Så jag lät honom vara den enda som hade trauman i vår relation. Jag lät honom ligga i mitt knä och berätta om sin pappa som inte hade kommit hem till födelsedagsfesten. Jag la min hand på hans axel när han sa att högstadiet var tufft. Jag njöt av att vara den självutnämnda martyren. Det var kanske därför det kändes så bra att skrika: ”Du är självupptagen, en översittare, egoist, ond när du är naken och inte ens snygg om man kollar tillräckligt nära!” när vi gjorde slut. Eller inte vi. Han. Det var han som gjorde slut. Han sa att han blev intellektuellt understimulerad av att vara med mig. Jag vet inte vad det betyder. Jag borde ha gjort slut först. Jag var trots allt den som hade hår på huvudet av oss två.

Jag försökte förklara att en dag var hålet bara där, precis som mina byxor plötsligt hade slutat passa från en dag till en annan

Innan jag blev dumpad var jag hos doktorn med mitt finger. Doktorn ägnade de första fem minuterna av besöket till att gissa mitt ursprung. ”PERU?!” skrek han när han såg mig i väntrummet. Jag reste mig upp och skakade på huvudet. ”MEN IRAK DÅ?!” När han hade betat av alla svarthåriga länder i världen tog han en titt på mitt finger. ”Det är infekterat.” Han ville veta var hålet kom ifrån. Jag sa att jag inte hade någon aning. Han påstod att ”ett sånt här hål får man inte utan aning.” Jag försökte förklara att en dag var hålet bara där, precis som mina byxor plötsligt hade slutat passa från en dag till en annan. Doktorn trodde inte på mig, han ville veta om jag höll på med självskadebeteenden. Jag svarade nej för att jag visste att det motsatta svaret skulle innebära fler följdfrågor och om en halvtimme hade jag tvättid och jag hade slut på rena trosor så jag behövde verkligen gå nu. Fem minuter senare var jag på väg hem med en kräm som täppte igen hål.

Hålet blev större. Hannes ville inte längre hålla mig i handen. Han sa att det var för att inte infektera ”det där” ännu mer. Jag erbjöd min vänstra hand istället, men den ville han inte heller hålla i längre. Det var tydligen något med vinklarna som blev fel med vänster hand. Tydligen var det något med vinklarna som blev fel varje gång jag försökte närma mig honom där i slutet. Jag hade blivit för spetsig för att sitta i hans knä. Jag hade blivit för tråkig för att följa med på hans arbetskollegors fester. Och jag hade paradoxalt nog även blivit för ihålig för sex. När jag sa att han kunde prova ha sex med hålet i mitt fingret istället så tyckte han inte alls att jag var rolig. Han tyckte att jag insinuerade negativa saker om hans anatomi. Han sa att jag inte kunde kalla mig för feminist bara för att jag skämtade på mäns bekostnad. Jag frågade vad som krävdes för att få kalla sig för feminist. ”Man måste ju aktivt kämpa för att kvinnor OCH män ska behandlas lika.” Sen sa jag något jag inte borde ha sagt. Åtminstone inte ifall jag hade velat behålla vår relation. Jag sa att jag inte tyckte man fick kalla sig för feminist om man va våldtäksman. Då ville Hannes veta vad fan jag menade. Jag sa att jag bara skojade. Hehe. ”Nu får det fan vara nog!” påstod Hannes och sen låste han in sig på toan i en timme. Jag tror han tog ett bad. Det brukade han göra när hatet i hans ansikte blev för synligt. Han använde alltid lila badsalt som luktade lavendel för att tvätta bort stanken av mig. Förr trodde jag att straighta män inte kunde bada badkar. Nu vet jag bättre. När Hannes gjorde slut med mig var det torsdag. Hela trapphuset luktade lavendel och hålet hade aldrig varit större.

Konstigt nog blev jag jätteledsen efter att jag hade blivit dumpad. Jag betedde mig som om jag var kär. Jag grät som en nyfödd. Hade ont överallt förutom i vaderna. Vissa kanske skulle påstå att detta var ett exempel på ”du vet inte vad du har förrän du förlorat det” men jag misstänkte att min sorg inte hade något med Hannes att göra överhuvudtaget. Jag provade till och med att byta ut Hannes mot andra killar i mitt huvud. Jag låtsades att jag hade blivit dumpad av Zac Efron, Harry Styles, Carl Bildt. Oavsett vilket ansikte sorgen hade så kändes den likadan. Jag saknade inte att ha en pojkvän, jag saknade att ha ett mått på mitt värde. Nu var jag bara formlös och i vägen för alla som hade någonstans att va. En brännmanet på gröna linjen. Ett hål på jorden.

Jag testade ett par gröna byxor på Weekday för jag var trött på att se ut som mig själv. De var för stora och för små på samma gång. Jag lämnade provhytten och möttes av en kvinna i keps som var så snygg att jag började hata henne direkt. ”Hur går det?” frågade hon. Jag svarade ”Hmffbfd” och sen satte jag mig på golvet. Jag var inte en person som satte mig på golv. Jag var ju varken bohemistisk eller självsäker. Men nu hade jag inget annat val. Jag vet inte vad som gav upp först – benen eller själen. Den snygga kvinnan undrade hur jag mådde. Jag svarade på ett språk jag kom på i stunden. Hon försökte lyfta upp mig, men gravitationen var starkare. Aldrig förr hade en inverterad rumpa varit så tung.

Vakterna kom. Jag hade hoppats på en ambulans, men fick nöja mig med att kissa i en mugg. När drogtestet visade negativt undrade de vad fan det var för fel på mig. Jag sa att jag blivit dumpad. Vakterna såg lättade ut. Om jag bara hade blivit dumpad var det inte samhällets ansvar att ta hand om mig, då fick jag ju bara skylla mig själv. Dessutom betydde det ju att man varit älskad någon gång ifall man hade blivit dumpad, så vad hade jag egentligen att vara ledsen över? En av vakterna frågade vad som hade hänt med mitt finger. Jag blev tvungen att kolla ner på min hand för att påminna mig om vad han syftade på. ”Det är ingen fara”, svarade jag. För det var verkligen ingen fara med hålet, det skötte sig precis som hål skulle. ”Men det är ju skitinfekterat, gör det inte ont?” sa vakten, samtidigt som han slickade sig runt munnen. Jag fick tänka efter ett tag. Tillslut konstaterade jag att det inte var hålet som gjorde ont, det var allt runt omkring.

När jag kom hem högg jag av mitt högra pekfinger med den japanska kökskniven som jag hade fått i julklapp av Hannes.

Nä. Det gjorde jag inte. Jag skrev ett sms till Hannes istället. Jag skrev förlåt för allt jag hade sagt och sen passade jag på att säga förlåt för allt han hade gjort också. Jag tog på mig skulden för hela undergången trots att det var han som hade lagt händerna om mig och tryckt. Fem timmar senare gillade han mitt meddelande utan att svara. Jag blev så arg att jag tog fram den japanska kökskniven. Istället för att hugga av mig fingret kastade jag kniven i väggen. Den fastnade med spetsen i tapeten precis som på film. Jag tog en bild och la ut på instagram. Jag fick 50 gilla-markeringar. En annan hade lagt upp en bild på ett osminkat ansikte. Hon hade fått 207 likes. Det kändes inte rättvist.

I morse märkte jag att det hade blivit sommar. Jag satt på tunnelbanan i min gröna dunjacka när två barbenta tonårstjejer satte sig framför mig. Först tänkte jag att det säkert bara var för att de var tretton och när man är i den åldern har man på sig kjol oavsett vad mamma säger. Men sen såg jag mig omkring och insåg att ingen i hela vagnen hade tyg längre än till armbågarna. Jag blev illa till mods. Jag rev av mig dunjackan och försökte kavla upp mina långbyxor i ett försök att se lika lätt ut som alla andra. Jag frågade tonårstjejerna vad klockan var. Tre. Jag vet inte varför jag frågade när jag höll min fulladdade mobil i handen. Kanske för att jag plötsligt inte litade på att klockan höll tiden längre. Mobilen sa att klockan var fem minuter över tre. Hade det verkligen gått fem minuter sen jag frågade tjejerna vad klockan var? Tjejerna fnittrade ner i sina handflator och jag blev säker på att de skrattade åt mig. Kinderna eldades upp inifrån och ut. Jag blev tvungen att kliva av fem stationer för tidigt för att släcka skärselden. Sen när hade jag blivit för gammal för att kunna relatera till tonårstjejer?

Plötsligt blommade det överallt. Nån pratade om midsommar. Nån annan om valborg. Vad jag minns hade jag varken blivit bjuden till en brasa eller en stång. Betydde det att alla jag kände hade dött? Eller var jag bara hatad av alla precis som jag misstänkt sen länge? Jag scrollade i min telefonlista och ringde numret min tumme landade på. Det gick till min gamla chef på glassbaren. Han svarade hallå? Jag sa hej hej. Han frågade; vem är det här? Han hade inte sparat mitt nummer. Kanske den renaste formen av förödmjukelse. Jag försökte påminna honom om vem jag var. Han sa jahajaja va det nåt viktigt eller? Jo. Jag undrade bara om det behövs någon extra personal nu på sommaren? Han sa nä vi stänger ju för säsongen nästa vecka.

Tydligen var det vinter nu? Jag gick runt och letade efter gynekologen. Jag skulle ta det där cellprovet jag skulle ha tagit för några år sen. Min gynekolog kollade mig inte i ögonen när han sa mitt namn. Han mumlade bara ”varsågod”, vilket jag antog innebar att det var dags att dra ner byxorna. Jag fick en pinne i mig. Sen rullade mannen bort till sitt skrivbord och skrev saker om mitt underrede i sin dator. Jag visste inte om det var meningen att jag skulle skyla mig nu. Efter ett tag vände han sig om och sa ”har du inte klätt på dig än?” Skamset sprintade jag bort till mina underbyxor samtidigt som gynekologen sa: ”du vet att du har vårtor där nere va?” Jag tyckte det var lustigt att en gynekolog inte hade hittat ett bättre könsord. ”Där nere” kunde ju lika gärna betyda Australien. Hursomhelst visste jag att jag hade vårtor där nere, men jag tänkte att det inte gjorde något så länge jag inte visade dem för en man. Gynekologen gav mig det onda ögat. Något sa mig att den här gynekologen inte tyckte om kvinnor som hade sex. Jag kände ett behov av att försvara mig. Jag var inte promiskuös även om mina vårtor sa något annat. Jag tyckte ju för i helvete inte ens om sex. Jag var en ofrivillig syndare. Om jag tog av mig kläderna var det bara för att överleva. Men inget jag sa hjälpte, han hade redan fördömt mig. Jag la mig i sängen den kvällen med känslan av att vara besegrad. Vårtorna brydde jag mig inte om. Det var det onda ögat jag hade bränt mig på. Jag hade fråntagits titeln duktig flicka av en plasthandske. Den enda vägen framåt nu var rakt ner.

Jag slet upp dörren och möttes av ett hav av skor. Jag hoppade längdhopp ända in till vardagsrummet och hittade honom stående i köket. Han hade en ölflaska i ena handen och en tjej i den andra

Klockan slog 12 och det var först när himlen exploderade som jag insåg att det var nyårsafton. Jag satt i badkaret när det hände. Det kändes inte bra att inleda det nya året naken så jag drog på mig den gröna dunjackan och gick ut på innergården. Alla på gården höll antingen i champagne eller ett skrikande barn. Jag haffade ett tomt glas från marken bara för att de skulle se ut som att jag också var bjuden. Några mammor fick syn på mig. Jag höjde glaset mot dem för att visa att jag var ofarlig trots att jag inte hade några byxor på mig. Kvinnorna började viska i männens öron. Jag försökte mingla med en flicka som petade i näsan för att se mindre misstänkt ut. ”Har du några nyårslöften då?” ville jag veta. Tjejen grävde djupare in i näsan som att svaret satt längst in. ”Va är det för nåt?” sa hon. ”Nåt man lovar till nästa år.” Nu hade hon kört in ett finger i varsin borre. Tjejen ryckte på axlarna, istället ville hon veta varför jag såg så konstig ut. Den frågan ville jag inte svara på, så istället svarade jag på min egna fråga: ”Jag har gjort en lista med mina nyårslöften. Vill du se?” Flickan nickade. Jag drog fram ett kvitto från ÖoB.

”Jag kan inte läsa.” erkände flickan och jag blev inte särskilt förvånad. ”Då får du väl spara listan tills att du har lärt dig.” sa jag och gav bort mina löften till den lilla främlingen. Flickan torkade av sina snorkråkefingrar på mina livs största hemligheter och gick därifrån.

Jag stod halvvägs in i en buske när en av papporna ville veta vem jag egentligen kände på den här festen. Eftersom jag inte kunde svara på den frågan började jag springa. Jag sprang rakt igenom rosbusken och ut på gatan, jag sneddade runt pressbyrån och hoppade över en vattenpöl. Jag sprang på tjejer i svarta klänningar och killar i uppknäppt. Jag välte ut champagneglas och fick fimpar tryckta mot armarna. Folk skrek efter mig men jag hade bättre saker för mig än att stanna. Jag sprang raka vägen upp till våning 7. Jag slet upp dörren och möttes av ett hav av skor. Jag hoppade längdhopp ända in till vardagsrummet och hittade honom stående i köket. Han hade en ölflaska i ena handen och en tjej i den andra. Först såg det ut som han inte kände igen mig, men sen tog han ett steg bakåt och då visste jag att han förstod vad som höll på att hända. ”Jag skulle bara lämna tillbaka en sak.” sa jag och la ett svart fodral på diskbänken. ”Och sen kom jag också för att hämta tillbaka alla mina förlåt. Jag menade inte ett endaste ett av dem. Jag sa bara förlåt för att jag hoppades att jag skulle få något tillbaka.” Efter att jag hade sagt det här blev jag tyst en lång stund. Det var en sista tystnad som bjöd in till ett förlåt. Men inte ens då kunde Hannes förmå sig att erkänna. ”Vill du att jag ska ta ut henne?” undrade en lång kille i för kort skjorta. Hannes nickade. Den långa killen tog tag i min arm och jag hade inget annat val än att följa efter, men innan jag var helt ute ur bilden hann jag se att Hannes öppnade det svarta fodralet. Där i låg den japanska kökskniven och blänkte.

Två år senare hade flickan från nyår lärt sig att läsa. Men det var inte förrän långt senare som flickan hittade kvittot. Hon hade fått i uppgift av mamma att rensa ut sin garderob på kläder som inte längre passade. Det var då hon körde ner handen i den turkosa jackfickan och kände kvittot. Schampo och balsam från ÖoB. Inget viktigt. Flickan skulle precis slänga kvittot när hon såg de små små orden på baksidan. Det stod. Jag ska berätta för mamma. Jag ska lära mig stå på händer och kanske flytta till Italien. Jag ska ge tillbaka kniven till Hannes för jag vet att han bara gav mig den som ett hot. Jag ska lära mig äta mat igen och jag ska köpa större byxor tills de passar. Halva jag är ett hål och den andra halvan kommer aldrig sluta hata dig. Puss och kram till mig själv och fuck off till alla dem som påstår något annat.
/Nyårslöften

Text: Hanna Rosén