Den 37:e upplagan av Stockholms filmfestival ser ljuset i tunneln

Gustav A Lilliehorn: Nu är vi igång! Det är november och den 37:e upplagan av Stockholms filmfestival är invigd. Tillsammans med KULTs Zara Luna kommer vi ta tempen på årets VIP-invigning och ge tips om vilka filmer ni inte får missa. 

Detta är min andra gång på Stockholms filmfestival och precis som åren innan var anrika Bio Skandia överbokat av A-, B-, och C-kändisar och dessutom riktigt varmt. Kvällen inleddes traditionsenligt med ett tal från VD:n Git Scheynius, följt av Johan Stavsjös kortfilm Grab them by the balls, tidigare vinnare av 1 km film 2025.

Årets tema är “Daddy Issues”, en term som har fått nytt uppsving på senaste tiden och som märks på de många debutfilmer som saknar en närvarande far. I centrum för temat står den hypade A24-rullen Club Kid, berättelsen om en ung man som tvingas balansera livet som partydrogande club promoter efter att hans tidigare okända son dyker upp. Filmen har visats både i Cannes och Toronto och är en av filmerna på KULTs måste-se-lista.

Zara Luna Hjelm: Jag hade faktiskt precis deltagit i ett seminarium på jobbet om feministiskt, kvinnligt filmskapande i Sverige (och Kanada) under 1970-talet när jag mötte upp dig, Gustav. Någonstans får det en att inse att vi faktiskt hela tiden rör oss i historien – en kommande filmhistoria. Häftigt ändå. Stockholms filmfestival är verkligen en höjdpunkt för att hylla, inte minst, svenskt filmskapande. Det är någonting jag insett i och med de brutala nedskärningar i kulturen vi har sett de senaste fyra åren.

Gustav: Helt rätt Zara. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) lös med sin frånvaro, men det finns något som tyder på att vi möjligtvis är på väg in i en ny del av svensk filmhistoria. Svenska Filminstitutets VD Anna Croneman presenterade den positiva nyheten att tittarsiffrorna för svensk film ökade under 2026. Det känns som en tradition vid det här laget att höra att vi måste stötta svensk film genom att gå på bio. Jag får nästan dåligt samvete för att jag inte går mer på bio. Och även om det förekom sånt prat under kvällen kändes denna nyhet som ett svagt ljus i en lång tunnel. Bara det är något att fira med ett biobesök.

Zara Luna: Absolut! Nu är det min fjärde festivalbevakning i rad och jag upplevde att stämningen kändes goare’ än tidigare år – kanske just för att vi ser en möjlig förändring inom svensk kulturpolitik, eller ja, politiken i allmänt förhoppningsvis. Att Croneman vädjade att nästa regering skulle lyfta filmskapandet var mycket talande, för det behövs såklart, inte minst för att öka mångfalden inom svensk filmindustri. 

Unikt för förra året var att öppningsfilmen var just en svensk film, nämligen i Tarik Salehs Eagles of the Republic. I år var det den irländska filmskaparen Martin McDonaghs svarta komedi-thriller Wild Horse Nine, men jag måste erkänna att det var en sjukt underhållande rulle!

John Malkovich gör en otrolig insats som CIA-veteranen Chris Carlisle, som i filmen inledningsvis diagnostiseras med obotlig cancer. Tillsammans med sin protegé, Lee (Sam Rockwell), reser de från Santiago till Påskön i Chile för att Chris ska få sin sista önskan uppfylld. Filmen utspelar sig strax innan den USA-stödda militärkuppen i Chile 1973, vilket skapar ett extra lager av spänning. Trots att både Chris och Lee framstår som bakåtsträvande och pessimistiska gubbar lyckas filmen till och med att få en anti-imperialist som mig att för en sekund sympatisera med CIA-agenterna och förbise allt det fruktansvärda USA har gjort. Jag kan faktiskt se den ta hem en Oscar för årets bästa film, något som ett flertal av filmfestivalens öppningsfilmer faktiskt gjort (exempelvis Poor Things 2023 och Anora 2024), eller vad tycker du?

Gustav: Jag ger den ett toppbetyg, Malkovich är i världsklass! Ni som gillar McDonaghs komiska dialogstil i In Bruges borde verkligen gå och se denna. McDonagh lyckas inte bara vara rolig, utan också smart, vilket enligt mig är den bästa typen av humor. Jag håller tummarna för att han tar hem en Oscarsstatyett. Oavsett så får han gärna fortsätta med det han gör bäst – porträttera gamla gubbar som tjafsar, svär och surar.

Zara Luna: Den gick verkligen hem också, samtliga satt kvar och skratten fyllde oavbrutet salongen. En bra start, och sen har vi ett helt fucking smörgåsbord av filmer att se fram emot! 

Ikväll kommer Olivia Colman och vår Alexander Skarsgård till Bio Skandia för att samtala om Wicker – det kan vara festivalens höjdpunkt! You Can See Everything hade jag gärna sett; från Anna Delvey till Elizabeth Holmes, det är någonting otroligt underhållande med kvinnor som utmanar diverse eliter och dessutom skamlöst ljuger om det, vilket givetvis män ständigt gör, men snarare blir hyllade för det. Apropå kommer jag definitivt vilja se Ulrike Ottingers vampyrkomedi The Blood Countess med Isabelle Huppert i rollen som den mytomspunna, ungerska grevinnan Erzsébet Báthory, som enligt legenden kidnappade och mördade unga flickor, och sen badade i deras blod. Även om jag personligen har svårt att ens slå ihjäl mygg hade jag en period i mina tonår där jag verkligen fascinerades av henne och hur hennes minne levt kvar i kulturen, inte minst via dödsmetallen. 

Mer på temat kvinnors berättelser och gotik har vi folkhorror-filmen Of Womb som handlar om tre isolerade systrar, vars mamma ligger inför döden. Genom förtvivlan att förlora sin mamma börjar systrarna med häxkonster, något som eskalerar i en nedåtgående spiral. Ett flertal auteurfilmer visas också, och även om de antagligen kommer sälja som smör ska jag försöka gå på Sheep in the Box (Hirokazu Kore-Eda), Minotaur (Andrej Zvjagintsev) och Fatherland (Paweł Pawlikowski).

Gustav: Personligen ser jag fram emot att bli överraskad. Charmen med filmfestival är att chansa på en film man inte vet om man kommer gilla. Noll förväntningar är de bästa förutsättningarna. 

Sen är jag ett stort fan av udda filmer och det verkar det finnas många av i år. The history of concrete av John Wilson är en av dem. Hans stil är verkligen egen om man får säga så. Hans udda kortfilmer på Youtube får mig att tvivla på om det som sker i New York ens finns på riktigt. Sen självklart Behemoth, filmen om en konsertviolinist med allas vår favorit Pedro Pascal, regisserad av Tony Gilroy, regissören bakom Andor. Tankarna förs självklart till Tár från 2022, men jag hoppas att den bjuder på något nytt.

Årets längsta film går nog till Musk, en hisnande fyra timmar lång dokumentär som enligt Elon ska vara en “hit piece” mot honom själv. Filmen har jag hört ska innehålla AI-simuleringar som illustrerar och visualiserar citat som Musk ska ha sagt. Spännande! Kommer den vara värd att se? Den som överlever fyra timmar får avgöra. Sist men inte minst har vi Jesse Eisenberg som följer upp succén A Real Pain med komedin The Debut, signerad den ack så talangfulla och personliga favoriten Julianne Moore. Vem kan tacka nej till det?

Zara Luna: Elon Musk är ingen person som jag skulle lita på, men det kan nog bli… speciellt. Jag tycker det är så roligt med regissörsbesök också! Till vår fina lilla stad kommer bland andra Stephanie Ahn som är aktuell med sin debutfilm Bedford Park, en film som undersöker generationstrauma i relation till invandring, inklusive adoption. Även Georgia Bernstein kommer på besök för att samtala om sin film Night Nurse, vilken vid första anblick tycks vara lite som Fat Girl (1994), om den hade regisserats av David Cronenberg. Oj, höll nästan på att glömma! John Turturro kommer också i samband med filmen The Only Living Pickpocket in New York, och för att ta emot Stockholm Achievement Award 2026. Lena Olin kommer att tilldelas Stockholm Lifetime Achievement Award 2026, vilket, ja, såklart är förtjänt, men jag undrar också om vi någonsin kommer att sluta hemsökas av Bergman. Det är något sanslöst klassiskt för Stockholm också, Bergmanspöket.

Hur som helst känns det roligt att få skriva här igen, särskilt tillsammans med dig, Gustav. Vi får påminna våra läsare om att vi faktiskt rapporterade från filmfestivalen 2023, så det här blir ju en liten uppföljare! Det märks att festivalen lyser upp staden som ett tillfälligt botemedel mot höstdepressionen, och i gemenskap samlas vi, med alla möjliga demografiska bakgrunder, framför bioduken för att möta nya världar.