Behemoth! tappar takten mitt i
Behemoth är ett hebreiskt ord från Gamla Testamentet och betyder ungefär ”best” eller ”stort djur”. Efter att ha sett filmen Behemoth! förstår jag kopplingen mellan ljudet av ett rasande odjur och flera instrument som tillsammans bildar ljudet av en stor orkester.
Precis som Tony Gilroys förra verk, den politiska thriller-serien i Star Wars-kostym Andor, får vi här en lågintensiv karaktärsdriven drama-komedi med allas favorit Pedro Pascal. Pascal spelar Alex, en cellist och studiomusiker som återvänder till hemstaden L.A. efter 20 år på annan ort. Den som har sett Todd Philips Tár från 2022 kommer säkert känna igen sig i orkestermiljön. Alex flyttar hem för att vara närmre sin snart bortgångna mamma, men får en existentiell medelålderskris på köpet. Krisen tvingar honom att ta itu med sitt förflutna och får nya hemligheter att flyta upp till ytan.
Gilroy lyckas bra med att inte förklara allt rätt ut, utan det är upp till tittaren att lägga bitarna som utgör Alex komplicerade livspussel. Det finns minnesvärda karaktärer och den bästa är nog Alex gamla flamma spelad av Olivia Wilde som är fast besluten att få ihop det med Alex. Filmen öppnar starkt med en jaktscen i gångtakt där hon jagar honom genom snåriga korridorer i konserthuset – en förvånansvärt medryckande scen som satte ribban högt för resten av filmen.
I sin renaste form är Behemoth! ett klassiskt melodrama om en man som känner sig vilsen i mitten av livet. Filmen lyfter frågor om vår historia, släkt och vad vi lämnar efter oss efter vi dör. Den här traditionella berättelsen får nytt liv genom att korsklippas fritt mellan dåtid och nutid. Den diegetiska musiken som orkestern övar på vävs sömlöst samman in i filmens andra scener och blir en del av berättelsen.
Det är ett skickligt grepp som tyvärr inte hjälper filmen tillräckligt mycket.
Med en speltid på ungefär två timmar tappade den fart någonstans i mitten och gjorde att jag sneglade på klockan. Precis som många andra melodraman blev det mest dialoger som inte drev berättelsen framåt. Det ska sägas att man inte är uttråkad, tvärtom, den är väldigt trevlig att titta på. Tänk er en Almodóvar-rulle, men även här kan det bli lite väl många scener som inte leder filmen framåt. Fram mot tredje akten bränner det till ordentligt men filmen avslutas precis när man vill se mer. Synd tycker jag.
Pedro Pascal är en fröjd att titta på och gör en bra insats, men det räcker inte för att göra filmen till en riktig 5:a som hämtar hem en Oscarstatyett.
Text: Gustav A. Lilliehorn

