Recension: Tár
Stjärndirigenten Lydia Tár springer från döden, från sitt undanträngda mörker, i ett lopp som inte går att vinna. Så beskriver Cate Blanchett grundberättelsen i Todd Fields prisbelönade Tár.
Filmen inleds med eftertexter. Tár handlar nämligen om tid – att hålla takten, att försöka undvika det oundvikliga. Efter dem följer en lång intervjuscen där New Yorkers verkliga skribent Adam Gopnik bryter ner Lydias (Cate Blanchett) häpnadsväckande karriär som den första kvinnliga chefsdirigenten för Berlins filharmoniker (något som för övrigt ännu inte har förekommit i verkligheten). Lydia är stilig; hon bär kostym, har håret bakåtslickat och utstrålar dominans. Field har förklarat att han valde att placera dramat i en orkester just eftersom dess maktstruktur är så tydlig – dirigenten står på ett upphöjt podium och musikerna är hens instrument. Lydias tillvaro är på många sätt en framgångshistoria – hon är gift med konsertmästaren, bor i ett spektakulärt betonghus och reser med privatflyg. Men så tar en ung kvinna livet av sig. En aspirerande dirigent som haft Lydia som sin mentor. Efter sig lämnar hon allvarliga anklagelser.
I sviterna efter me-too-rörelsen kom ett antal Hollywoodfilmer som på olika sätt hanterade ämnet. Få lyckades tillägga något. Vid sidan av avsnittet ”American Bitch” i Girls, är Tár den enda skildringen som gett mig, en inbiten feminist, nya tankar. Lydia Tár är inte en morgonrocksklädd Weinstein-figur och Tár handlar inte om ”cancellations” – utan om ett musikaliskt geni och en maktmissbrukare. Själv var jag fem år gammal när jag började spela cello, delvis i orkester. När jag var tio år gammal kom jag in på en musikskola, och som fjortonåring antogs jag till en högt ansedd flickkör. Jag kan föreställa mig själv sitta i Lydias orkester. Jag kan föreställa mig hur viktigt det skulle vara att få ett uns av hennes bekräftelse. Jag kan också föreställa mig hur Lydia skulle kunna utnyttja detta. Den klassiska musikvärldens tysta disciplin och stränga hierarki får mig att fundera på mängden förövare som kommit undan genom tiderna.
Samtidigt känns det fel att kalla Tár för en “me-too-film”. Den är mer än så. Övergreppen visas aldrig, utan istället ges endast ledtrådar om vad hon har gjort. Lydia förtränger alltså sina brott både för sig själv och för publiken – och undergången närmar sig. Tár är en karaktärsstudie som på olika sätt tvingar sin huvudperson och sin publik att konfrontera sina egna mörka, och ibland fullständigt motbjudande, sidor. Att Lydia är en lesbisk kvinna som förgriper sig på tjejer utmanar också våra förväntningar på ett spännande sätt. I filmens andra akt sker ett skifte där berättelsen träder in i en spöklik och psykosartad stämning, som med suggestiva scener tecknar Lydias förfall. Tár har också en självkommenterande sida, där vissa sekvenser är lite väl on the nose, som en one-take där en äckligt ”PK” Julliard-elev vägrar spela Bach. Andra är vassare, som det faktum att Lydias ledord när hon skapar; ”kavannah”, låter som efternamnet på den me-too-anklagade domaren i USA:s högsta domstol, Brett Kavanaugh.
Vidare vill jag nämna Társ utsökta filmfoto och starka ensemble, men framförallt dess filmmusik (komponerad av Hildur Guðnadóttir) som på många sätt är berättelsens kärna och glädje. Jag vill säga att Cate Blanchett gör sitt livs stora roll, men med karaktärer som Bob Dylan i I’m not there, Jasmine i Blue Jasmine och Carol i Carol, är Lyda Tár egentligen bara ännu ett fantastiskt tillägg på en lista av vad som för andra hade varit karriärdefinierande roller. Blanchett spelar Lydia med en sensualitet och en brutalitet, och skapar därmed en djupt originell och fascinerande karaktär.
