Zara Larssons bombastiska kitsch är precis vad Slottskogen behöver
När Zara Larsson kommer upp på scen i ett soligt Slottsskogen är det tydligt för alla – förutom möjligtvis några inbitna The XX-fans – att kvällens verkliga huvudakt nu står på scen. Att Zara Larsson inte avslutar festivalens första dag må vara ytterligare ett bevis på hur bra Sverige är på att underskatta sina egna artister, men frågan är om Zara Larsson kanske inte gör sig som allra bäst medan solen står högt på himlen?
Från första sekund är konserten extra allt – från scendekor till dansnummer och, såklart, Zaras utdragna noter i Midnight Sun, som både inleder och avslutar spelningen. Publiken är i extas. Så som Charli xcx Brat definierade förra årets festivalmode, är det Zara Larssons sommarsprängda popalbum som kännetecknar det här årets. Glitter, delfiner, paljetter och starka färger fyller såväl publikhavet som scenen.
Låtarna från det senaste albumet blandas med gamla hits. Förutom några få ögonblick där det blir rörigt, som under Hot & Sexy där den rosa bilen från Girls Trip-versionen infinner sig, allt medan Zara Larsson ska ta selfies på scen och framföra ett dansnummer, sitter varenda nummer som en smäck. Under Ain’t my Fault känns det som att man tittar på en hel popgrupp snarare än en enda artist – Zara Larssons dansare är i perfekt synk och ger showen en typ av lyxig explosivitet som annars är sällsynt på festivalspelningar. Låten flyter sömlöst in i en snygg liveversion av Pretty Ugly, som drar med alla tjejer och åtminstone 80 procent av publikhavets mustaschprydda killar.
Men det som bär showen mer än något annat är Zaras närvaro på scen, som bäst kan beskrivas ungefär som den fulla gulliga tjejen du träffar på en krogtoalett fram mot gryningen. Hennes mimik sprudlar av sarkasm, hon är rolig på ett oansträngt sätt, och hon omfamnar sin poppiga persona på ett sätt som drar undan mattan för alla invändningar.
Hon upprepar gång på gång hur glad hon är över att uppträda i Sverige, och publiken tar emot henne med öppna armar. Hon skulle i ärlighetens namn kunna säga eller göra vad som helst – spelningens mellansnack består mest av generiska upprop – och publiken skulle ändå älska henne. Och varför inte? När hon inför upptrappningen till Eurosummer konstaterar att det väl ändå inte finns någon bättre än svensk sommar står jag själv och ropar i publikhavet. Ge mig jordgubbar och skärgård, ge mig Zara Larsson en varm dag. Vad mer kan man tänkas vilja ha?
När hon mot slutet av konserten framför Uncover, som släpptes 2014, är det mer påtagligt än någonsin att hon hunnit bli en fulländad popstjärna sedan hon först tog Sverige med storm. Konserten är ett organiserat kaos. En underbar kakafoni av sång, dans och estetik, som hon lyckas balansera utan att en enda gång kippa efter andan. När konfettin ringlar sig över himlen vinkar hon mot publiken. Jag kommer på mig själv med att sträcka upp handen, och istället för att applådera, vinka tillbaka – kanske säger det något om hur väl Zara Larsson lyckats dra in publiken i sin bubbla. När konfettin ligger på marken och ljusen slocknar börjar en stor del av publiken röra sig mot utgången. Kvällens huvudakt har precis avslutat festivalens första dag med bravur.
