“Vem fan är Zara Larsson egentligen?” är såklart en väldigt fånig fråga att ställa om ett av Sveriges få riktiga household names de senaste åren. En äkta popstjärna med en stark röst som under en tid verkade skapa rubriker vad hon än uttalade sig om. Ändå är det den fåniga frågan som tränger sig in i huvudet igen och igen under popstjärnans nya albumVENUS. All den personlighet som genomsyrar Zara Larsson som offentlig figur och på scenen är nämligen svår att hitta i musiken på skivan.
För genom VENUS 12 spår känns ungefär hälften som bleka kopior av mer karismatiska, stilbildande sångerskor. Can’t Tame Her? Dua Lipa. Ammunition? Rihanna. Soundtrack? Lana Del Rey, vilket kanske inte är konstigt eftersom låten tar skrivhjälp från Rick Nowels, som bland annat skrev monsterhittarna Summertime Sadness och Young And Beautiful tillsammans med Lana.
Just balladen Soundtrack är nog det främsta exemplet på all slösad potential som plågar VENUS. Konceptet är lovande nog: Larsson reflekterar över en förlorad ungdomskärlek genom låtarna de skapade minnen till. Men det finns inget fast att ta på, inget att relatera till: “You kissed me during Karma Police”. Jaha, och sen då? På många låtar får underkokta klyschor hänga i luften utan att riktigt träffa lyssnaren.
Faktum är att Zara Larsson gjorde starkare rena poplåtar när hon var 16. Minns ni Rooftop? Snart tio år efter att den låten släpptes sitter flera textrader fortfarande fastnaglade i sinnet. Det finns en berättelse, en sinnesstämning, en övertygelse i sånginsatsen som saknas på många spår på VENUS.
Det finns dock stunder där Zara Larsson låter som sin egen artist med en egen vision, stunder där Zara Larsson gör det hon gör kanske bäst av någon. Tänk på Symphony, Lush Life, Never Forget You – genom karriären har Zara Larsson alltid varit som allra bäst när hon gör skimrande, nostalgisk dansmusik. På VENUS får vi några mer än värdiga tillägg till den katalogen. More Than This Was är eurodance-eufori som gjord för klubbens sista timme. You Love Who You Love smäller ihop riviga verser med en högt flygande refräng och åstadkommer en rejäl fyrverkerishow. None Of These Guys är kitschig, men väldigt kul hip house som påminner om Larssons eldiga, ikoniska refräng på den gamla bangern Girls Like tillsammans med Tinie Tempah.
Så länge VENUS håller sig på dansgolvet är det ett rätt kul album – sånginsatsen känns mer genuin, och intetsägande textrader som “I feel like I’m emotional” är mer förlåtliga när de får sväva över ett riktigt bra gung. Det är inget sammanträffande att Larssons största hit i Sverige de senaste fem åren kom när hon och Carola gick ihop på bulldozern som var deras nytolkning av Säg Mig Var Du Står. På VENUS är dock ett fåtal glimtar av dansant eufori inte alls tillräckligt för att lysa upp en annars blek skiva.
Det finns en tron redo att ta för Zara Larsson som dansgolvets drottning. Men vägen mot den tronen blir svår att skymta när VENUS alldeles för ofta tappar fokus och snurrar bort sig i halvhjärtade försök på stilar som många andra gör så mycket mer övertygande än Larsson.
