Youth Lagoon om sin kärlek till film, kreativt skapande och musikens transporterande kraft

Inför release av albumet Rarely Do I Dream slog Trevor Powers, personen bakom Youth Lagoon, sig ner för ett kort men fullspäckat telefonsamtal som sträcker sig över både hav och tidzoner.

---

Trevor ansluter via länk från Boise, Idaho och efter lite kallprat inleder vi intervjun med att prata om sin favoritfilm, Paris Texas, som han nyligen höll en screening av.

– Jag fick chansen att kombinera de två saker jag älskar mest, musik och film. Jag hade en Q&A och en musikvideopremiär för Gumshoe (Dracula From Arkansas). Vi pratade om musikvideon, som på många sätt speglar min kärlek för Paris, Texas, och sen såg vi den i 4K.

Herregud!

– Det var en fantastisk jävla kväll!

Trevors kärlek till film är något som genomsyrat projektet Youth Lagoon ända sen han debuterade 2011 med The Year of Hibernation. Det cinematiska är konstant i fokus, men är samtidigt aldrig något som totalt dominerar musiken. I kärnan av Youth Lagoon finner man en nyfiken och empatisk textförfattare som ofta skapar porträtt av missbruk, utanförskap och en längtan efter något bättre. På Rarely Do I Dream är denna narrativa aspekt ännu tydligare än tidigare.

”I kärnan av Youth Lagoon finner man en nyfiken och empatisk textförfattare som ofta skapar porträtt av missbruk, utanförskap och en längtan efter något bättre”

– Det finns vissa låtar där jag kanaliserar mer av en berättelse, eller kombinerar verkliga och fiktiva karaktärer och sedan applicerar drömlogik och poesi. Jag har märkt att det är något speciellt med att få till det rätta hopkoket av allt det där i en gryta – det är det bästa sättet för mig att berätta min sanning.

För några år sedan gjorde Powers en comeback med Youth Lagoon efter att projektet legat på is i nästan ett årtionde. Efter en otäck reaktion på ett receptbelagt läkemedel förlorade Powers sin röst och oroade sig för att han aldrig skulle sjunga igen. Tur nog läkte stämbanden och Powers återvände 2023 med Heaven Is A Junkyard, hans då mildaste och mest introspektiva album. Nu är han tillbaka med uppföljaren Rarely Do I Dream, som i kontrast är mer högljudd och poppig än Youth Lagoon någonsin varit.

Albumet är strösslat med ljudsnuttar från gamla familjevideor. Hur sorterade du dig igenom allt material du hittade?

– Jag hittade en skolåda med familjefilmer från min uppväxt. Först tänkte jag inte ens på att inkorporera dem i min musik. Jag hittade filmerna hos mina föräldrar och tog med mig dem hem. När jag såg dem kom allt tillbaka – känslorna och alla gamla minnen. Det var då jag fick tanken att omvandla allting till musik – men inget av det handlade om att jobba med videobanden från en plats att vara fast i. Nostalgi är ett fängelse i sin kärna.

”Jag hittade filmerna hos mina föräldrar och tog med mig dem hem. När jag såg dem kom allt tillbaka – känslorna och alla gamla minnen.”

Jag tolkar albumet som att det nästan är besatt av att vilja stanna i nuet. Jag föreställer mig nästan att  det är någon som sitter i rummet med musiken, kollar på dessa band, snabbspolar och trycker på knapparna som han hör under albumets gång.

– Verkligen. Därför var det så viktigt att betona själva ljudet av mekaniken bakom tv:n och kameran – om det bara hade varit ljudet, den råa ljudfilen från själva videobandet hade så mycket av den transporterande kvaliteten gått förlorad. Så fort jag började betona hur det lät när jag klickade ur ett band blev det så mycket mer känslor, och konstigt nog kändes allting mer placerat i nuet.

Redan på öppningspåret kan man höra ljudet från gamla familjevideor spelas upp. Ljudsnuttarna genomsyrar hela albumet och används framförallt som en icke-diegetisk effekt, det vill säga att ljudet lever i en separat värld inom musikvärlden. Ljudet från filmerna blir därför mer än bara ett coolt ljud, och om man lyssnar tillräckligt noga så kan man höra hur videoklippen berättar ett narrativ helt på egen hand.

”Det är en voyeuristisk kvalitet till musiken som gör att det känns som om man befinner sig precis i det rummet.”

Man kan därför välja att tolka ljudsnuttarna som något fristående från musiken, som att någon faktiskt befinner sig i rummet och manipulerar ljudet från filmerna samtidigt som musiken spelas. Albumet existerar inte i dåtiden, det existerar i någons nutid – en person som blickar tillbaka på gamla minnen vilket förankrar albumet i nuet och frågor om relationen mellan dåtid och nutid dyker upp. Rarely Do I Dream ställer sig inte allt för långt ifrån album som Frank Oceans Blonde, ett verk som utnyttjar inspelningar från olika format för att belysa den rumsliga och transporterande effekten som musik kan åstadkomma.

– Jag älskar verkligen Blonde så mycket. Det albumet är ett jävla mästerverk. Det är ett sånt album som, när jag hör det, får mig att bara vilja jobba på musik. Det är något med Blonde, ungefär som du sa – det är en voyeuristisk kvalitet till musiken som gör att det känns som om man befinner sig precis i det rummet.

”När jag skriver är jag så fokuserad på själva inspelningsprocessen, det är ju den som finns kvar för alltid.”

Har du uppträtt med någon av låtarna än?

– Nej, inte än. Det har varit så svårt att samla mina känslor. När jag skriver är jag så fokuserad på själva inspelningsprocessen, det är ju den som finns kvar för alltid. Några av pianomelodierna i Football låter simpla men är egentligen skrivna i flera segment. Den ljusa oktaven spelas med två händer och den mörka spelas också med två händer – för att lära sig att spela det live måste jag ta en slinga som spelas av fyra händer och spela det med två händer, på något sätt. Det har tagit otroligt mycket tid att lära sig.

Det är väldigt mycket gitarr på albumet.

– Det är första gången som jag skrivit majoriteten av låtarna på gitarr. På hälften av albumet är det jag som spelar gitarr och på den andra delen spelar min barndomskompis Eric Eastman. Han är en otrolig gitarrist. Så fort jag jobbar tillsammans med någon måste det alltid vara någon jag litar på.

Vårt samtal lider mot sitt slut men innan vi säger hejdå avslutar jag med ett snabbt musiktips.

Mycket av gitarrerna på Rarely Do I Dream påminde mig om John Cales album Paris 1919, är det något som du lyssnat på?

– John Cale är fantastisk men jag har inte lyssnat än, det måste jag.

Rarely Do I Dream är ute nu via skivbolaget Fat Possum.