Att lyssna på Tigers Blood är som att spendera en heldag med sina favoritkompisar, man vill aldrig att det ska ta slut. På albumets 11 spår utforskar Waxahatchee toppar och dalar i sitt eget liv, och slutresultatet blir ett vackert självporträtt som är fyllt av både stora och små uppenbarelser.
Katie Crutchfield, sångerskan bakom aliaset Waxahatchee, är född i Birmingham, Alabama och har varit aktiv inom country-genren i över 10 år. Under pandemin fann hon en större publik tack vare succén med albumet Saint Cloud, som många tidningar hyllade som en av årets bästa plattor. På Tigers Blood återvänder hon till föregående skivans ljudlandskap: en syrlig blandning av country, americana och rock.
Melodierna på Tigers Blood är infektiöst trallvänliga. Hela plattan omfamnas av en varm produktion från producenten Brad Cook som får varje spår att låta naturligt och levande. Vare sig det är en stillsam ballad som öppnaren 3 Sisters, eller en mer punkig countrylåt som Bored så känns varenda sväng i Tigers Blood sammanhängande. Om man blundar kan man nästan föreställa sig själv sittande på någon halvsunkig bar en sommarkväll medan musiken spelas i bakgrunden. Denna härliga och avslappnande känsla som Tigers Blood förmedlar kan inte ha varit lätt att fånga i inspelningsstudion. Det är en varm familjekänsla som Waxahatchees band utstrålar, man kan nästan höra hur centralt deras samarbete är och hur mycket det höjer musiken.
Trots att Waxahatchee är ett soloprojekt har Crutchfield tydliggjort hur viktig hennes relation till sina kollaboratörer är. I en intervju med Pitchfork framgår det hur klurigt det var att följa upp Saint Cloud. Experiment med elektroniska beats blev en återvändsgränd för artisten. Då föreslog istället producenten: “we just gotta put cool musicians in the room…and we’re just gonna play as a band”. En av dessa “coola musiker” är gitarristen MJ Lenderman som dragit till sig uppmärksamhet med både sitt soloprojekt och bandet Wednesday. Lenderman spelar gitarr på alla albumets låtar och kliver stundtals in med sin mjuka stämma för att harmonisera. På Right Back To It kommer Lenderman in i refrängen för att förgylla Crutchfields vackra kontemplation om att vara vilsen i en relation: “I’ve been yours for so long / We come right back to it / I let my mind run wild / Don’t know why I do it / But you just settle in / Like a song with no end / If I can keep up, We’ll get right back to it”
Textmässigt är Right Back to It en av årets höjdpunkter. Låtens verser skiner ljus på artistens målande och poetiska språk med fraser som “Reticent on the off chance / I’m blunter than a bullseye begging for peace of mind”. Det är svårtolkat och utmanande vilket återkommer när hon senare sjunger “You come to be on a fault line / Deep inside a goldmine, hovering like a moth”, vilket är en ljuvlig fras som fastnar i huvudet trots att man inte helt greppar innebörden.
Albumets mest avskalade stunder ger utrymme för Waxahatchees textförfattande och otroliga sångröst. På Lone Star Lake ger Crutchfield glimtar av en relation mellan två personer; att kalla varandra för sina efternamn, överanalysera varandras ord och att bråka över onödiga saker. I slutändan verkar paret skippa allt bråk och istället, som sångerskan sjunger “Why don’t you sleep all day / Drive out to lone star lake”. Låten fångar känslan av en sen sommarkväll som får en att glömma alla ens bekymmer.
Samtidigt som Waxahatchee imponerar med sitt intressanta språk och otroliga sångframträdande blir ytterligare en aspekt tydlig: hon är en fantastisk hitskapare. Det är svårt att få nog av Tigers Blood. Det är nästan som saften man dricker på sommaren, så fort man druckit upp vill man ha ett svalkande glas till. Crowbar är fylld av one-liners som “I move awkward at the speed of light” till melodiösa gitarrer och trummor som får låten att spraka.
Mot slutet av albumet börjar helheten av Tigers Blood skölja över en. Det är svårt att sätta ord på känslan som man får i sista låten när flera röster från bandet kommer in för att sjunga refrängen. Det känns som att hela plattan bygger upp till denna stund där Crutchfield äntligen verkar acceptera livets berg- och dalbana: “And I held it like, a penny I found / It might bring me something, it might weigh me down”.
Det som gör Tigers Blood så fantastiskt bra är hur albumet håller kvar lyssnarens intresse i varje sväng det tar. När stämningen blir mild växlar Crutchfield oftast upp på följande låt till någonting med mer energi, och det är ett rent nöje att luta sig tillbaka och hänga med. l. Alla 11 låtar fyller därför en viktig funktion som Waxahatchee utnyttjar till fullo. På Tigers Blood blir inte ett enda ögonblick bortkastat.
