Vit tiger

Dagarna innan den dagen går jag in på telefonen om och om igen för att påbörja ett meddelande till honom som jag aldrig skickar. Det blir lika vant och obemärkt som andetagen. Ibland står jag plötsligt bara där med telefonen i handen, skärmen påslagen, men utan något minne av vad det var jag tänkt göra med den. Ibland går jag också ut i köket, blir stående någon sekund och undrar varför jag gått in där, innan jag vänder om och går tillbaka till mitt sovrum.

Hela juni månad håller jag på så. Det kan bara rycka till i mig; hans ansikte uppenbarar sig på insidan av mina ögonlock och mobiltelefonen glider upp ur byxfickan. Eller så leder en tanke långsamt till en annan. Facebook berättar för mig att det var ett år sedan jag hälsade på honom i Italien, och i nästa stund växlar jag till sms-appen. Jag öppnar vår gamla sms-konversation och hinner skriva: har du kommit hem än? Innan jag ångrar mig.

Visst skulle han skriva om han kommit hem till Sverige?

Om nätterna ligger jag uppe och ser om han har uppdaterat sin Instagram, eller scrollar och scrollar, låter innehållet skölja över mig som ett ljudlöst och rumstempererat vattenfall, allt för att hålla mig vaken och skjuta fram morgondagen. Ju senare jag somnar desto längre bort i horisonten väntar Gröna villan och nöjesparksmusiken från högtalarna uppe i träden vid Parkens entré.

Det finns så mycket jag vill berätta för honom. Jag blev full på vodka blandat med apelsinjuice för första gången i våras, jag har varit på Eskilstunas enda nattklubb, jag har fått hål i tänderna som värker när jag äter godis, jag hatar mitt jobb, jag har en tinderdejt planerad, jag har inte haft mens sedan tre veckor före studenten.

Jag ringer till vårdcentralen på en av mina lediga dagar, kopplas till gynekologen som kopplar mig till ungdomsmottagningen där en kvinna frågar om jag är sexuellt aktiv.
”Ah.”
”Har du gjort ett graviditetstest?”
”Nä… Det är inte möjligt.”
”Även om man skyddar sig kan man ha otur. Det går att göra gratis här på ungdomsmottagningen. Ska vi boka en tid?”
”Okej då.”
Jag kommer inte på mötet och de ringer inte upp mig för att förhindra tonårsgraviditeten.

Jag söker inte vård igen. Jag vet vad det beror på och det finns inget som ungdomsmottagningen kan göra åt det. Min mens hatar Parken lika mycket som jag och tänker inte visa sitt ansikte så länge jag står vid karusellerna och förklarar för vuxna män varför deras tvååriga söner inte kan åka Fritt fall.

Hjärtat börjar slå hårdare och hårdare när jag ser ett för litet barn långsamt komma längre och längre fram i kön till min karusell, och det står alltid ett för litet barn i kön. Ångesten puttrar alltid på låg temperatur, för vilken sekund som helst kan jag konfronteras av en småbarnsmamma som tycker att jag har oförrättat henne med de skyhöga priserna på sockervadd.

Jag ler mot allt och alla så att jag får ont i kinderna och käkbenen, så att jag inte kan le mer när jag kommer hem på kvällen, och säger:
”Jag är hemskt ledsen men jag kan inte göra någonting åt reglerna, det kan vara farligt för en tvååring att åka Fritt fall. Jag har redan sagt åt en massa andra barn att de är för korta för att åka så det vore orättvist att ändra på det nu. Ja, jag vet att du ansvarar för ditt barn och inte jag men jag ansvarar faktiskt för den här karusellen. Jag är hemskt ledsen, jag har själv inte satt sockervaddspriserna men jag är säker på att det kostar som det gör av en anledning.”

Jag föreställer mig att jag känner ungefär samma skräck som den lille pojken som kastas upp och ner, upp och ner, medan han nervöst tittar ner på den halvdecimeter stora glipan mellan säkerhetsbältet och låren

Egentligen vill jag fråga varför alla gäster i Parken tycks vilja döda sina barn genom att skjuta upp dem i luften; säga att jag är en artonåring med mindre auktoritet än mätstickan som står vid ingången till varje karusell, inte VD på Axfood.

Ibland släpper jag på de där korta barnen ändå, för att för en gångs skull slippa värmen som stiger i ansiktet, ögonen som tåras när en flintskallig man med smala, svarta solglasögon och en liten tröja som spänns över armmusklerna frågar varför hans barn inte får åka.

Då varar bara hjärtklappningen i två minuter, sedan är det över. Jag föreställer mig att jag känner ungefär samma skräck som den lille pojken som kastas upp och ner, upp och ner, medan han nervöst tittar ner på den halvdecimeter stora glipan mellan säkerhetsbältet och låren. Jag håller andan medan jag sitter vid kontrollbordet och ser upp på barnen. Eller sluter ögonen medan jag hör deras skrik.

Ibland får jag bara blunda och be för att idag inte är dagen då jag dödar ett barn, och får sparken.

Sedan bromsar karusellen in, sänker sig till marken. Jag knäpper upp säkerhetsbältena, låser upp grinden och ser efter barnen när de springer i väg till nästa berg- och dalbana.

Alla gör det.

Vi pratar om det i tjejernas omklädningsrum.
”Ibland får man bara unna sig ett riskerat barnliv, för sinnesfriden”, säger Ikhra medan hon sätter på sig sommarjackan. Det är molnigt idag, men under dagarna som leder fram till den dagen blir det bara varmare och varmare. Vi skrattar.

Ikhra, Nasteha, Mirre och jag döljer våra gröna arbetsuniformer under jackor och tröjor och checkar ut en minut efter att vårt arbetspass upphört. Idag har varit en av de få dagarna då alla fyra råkar jobba, därför går vi genom djurparken, förbi badet, och ut på Gallerians parkering.

Vi äter en sen lunch eller en tidig middag på hamburgerstället. Medan vi sitter runt bordet och väntar på att vår mat ska bli färdig säger Mirre att hon måste visa oss en sak. Vi lutar oss över bordet när hon tar fram sin mobiltelefon.

Hon klickar sig fram till ett tio år gammalt avsnitt av Kalla fakta. Det handlar om Parken. Programledaren berättar om utsvultna bongoantiloper, djur som avlivats i onödan, personalgrillfester där man ätit antilopkött. Parken räddade inte världens hotade djur, som det påstods.

Halvvägs genom filmklippet öppnar journalisterna dörren till en stor container och ropar till. Där inne ligger djuren på hög, förstenade som offer för Medusa. Pumor, krokodiler, vildhundar.

Kameran zoomar in på någonting vitt och svart. Det rycker till i min maggrop.

Jag är fyra år gammal och gråter och skriker för att vi har åkt från Flen till Eskilstuna. Tidigare, i bilen, har jag varit överlycklig för att jag trott att jag ska få träffa min bästa vän Eskil, som jag inte träffat sedan han flyttat till andra sidan jordklotet (Göteborg). När vi kommer fram till Eskilstuna har det dock visat sig att staden är döpt efter en engelsk munk som stenats till döds, inte en fyraårig pojke. Jag är väldigt besviken.

Tårarna rinner ner för mina kinder och min hals känns svullen när jag står framför det stora och tjocka glasfönstret i Parken och tittar på tigrarna. Vi har en katt som heter Charlie där hemma och därför är tigrar mina favoritdjur. Trots det kan de inte få mig att sluta gråta.

Men mina snyftningar upphör när den vita tigern kliver fram bakom en stor sten. Jag spärrar upp ögonen.
”Mamma! Den är vit!”
Nu är den stel och kall i en container bakom zoot.
”Är det här vad de kommer göra med oss?” säger Ikhra, men den här gången skrattar jag inte.
Jag tänker: det här måste jag berätta för honom.

Efter det är det omöjligt att lyssna på personalen som funnits där i längre än tio år, sedan innan kommunen sålde djurparken för en krona.

En av mina chefer kan stå och ge mig order, och som alltid svarar jag:
”Ja. Ja. Ja, ja. Hm-hm. Ja, absolut!”
Men egentligen vill jag fråga:
”Har du prövat antilopkött?”

Dagen innan den dagen försover jag mig. Jag har legat vaken och scrollat för länge under natten. Min huvudvärk, en skruv som försöker borra sig in i tinningen, följer mig till grindarna bakom Gröna villan. Arbetsledaren Leo påpekar att jag är sen, vilket jag vet om.

Alla karusellnycklar har delats ut, så jag får nitlotten – Masken.

Masken är Parkens äldsta attraktion. Gammelmorföräldrarna till barnen som idag sitter i Maskens vagnar satt själva i samma vagnar på femtiotalet. Det är därför man vill ha kvar den – nostalgi.

Masken är grön och har stirrande ögon och ett brett leende målat på vagnen längst fram, det är den som alla barn vill åka i.

Masken är också Parkens farligaste attraktion. Den styrs manuellt, vilket betyder att artonåringen som ska kontrollera att barnen är stora nog för att åka också ska se till att den börjar köra genom att knuffa på den som om den vore en bil med motorstopp, och stanna den genom att dra i en spak vid exakt rätt tillfälle, så att den inte åker ett extra varv. Den här artonåringen, idag jag, får inte heller glömma bort att sätta i låset på spaken när gästerna kliver av och på, så att den inte börjar rulla och lägger någon under sig.

Dagarna efter Masken har man alltid träningsvärk i rygg och armar, och en riktig solbränna. Masken är en av de attraktioner som inte har något tak.

Huden svider under solstrålarna. Senare får jag veta att det når upp till över trettioen grader efter lunch. Att dra i spaken är som att lyfta en vikt som är tyngre än mig själv med hävstång, bromsfunktionen blir alltid lite sämre när nätterna blir tropiska och rälsen på banan sväller.

Vid 16:00 går Mirre förbi och vinkar mot mig.
”Jag får gå hem tidigt”, säger hon. Jag hade lett men det gör inte hon, hon förlorar två timmars lön. ”Min karusell gick sönder. Det är för varmt, den la bara av”.

Den dagen ser jag till att vakna i tid för att slippa Masken. Redan när jag står i köket och brer mackor, ser solen gå upp, svettas jag.

Innan jag går ut genom ytterdörren sticker jag hoppfullt in huvudet i mammas sovrum.
”Kan du skjutsa mig till jobbet idag?”
”Jag är väl ingen jävla taxichaffis!”

Det händer någonting med oss, när halva gruppen passerar genom Gröna villan och andra halvan förbi entréns biljettlucka. När gästerna hör Parkens egen låt – om evig sommar, bad i de klarblå poolerna, glass, djur och sockervadd – ler de, skyndar på stegen upp för backen. De behöver bara höra den en gång. När vi hör sången om evig sommar sätter vi på oss våra leende masker, spänner käkarna och stålsätter oss, blir mer till sten ju längre upp för backen vi kommer. 

Den där låten är mina mardrömmars bakgrundsmusik. Den är huvudinstrumentet i en orkester bestående av Bilarnas skränande tuta som ljuder när man trycker på start-knappen och Maskens rasslande över rälsen som blir högre och högre ju närmare den kommer. 

Trots att dagen är ung är det redan tjugoåtta grader varmt. Några av oss har med sig två vattenflaskor, jag har inte tänkt så långt. 

Vi hämtar våra walkie-talkies och nycklar i huset bakom Masken och splittras sedan. En grupp går till småbarnskarusellerna, en till Fritt fall, Bilarna och Virveln. Jag tilldelas Djursafari, tyvärr en av parkens populäraste attraktioner som dessutom ligger närmast entrén. Låten är det enda jag hör medan jag mäter barn och släpper på dem, spänner fast dem i jeeparna, och försöker stoppa vagnarna innan de krockar med varandra vid avstigningen. 

En flicka rycker i bältet för ivrigt och sliter upp det ur sätets foder.  
”Det gör inget, vi kan åka ändå!” säger hennes mamma medan hon lägger armen över flickans mage för att hålla kvar henne i bilen. Jag ler och skickar i väg dem, sedan tar jag upp min walkie-talkie, trycker på knappen och säger ”Djursafari.”

Man känner sig alltid så viktig när man bara säger ett ord till walkie-talkien.

Leo kommer springande. Han är egentligen bara ett år äldre än mig, vi gick på samma högstadium, och är klädd i samma gröna tenniströja, men han är arbetsledare och har i uppdrag att springa runt på nöjesparken och lösa problem – problem som aldrig tycks ta slut eftersom han alltid verkar vara på väg någonstans.

Jag säger till honom att den röda bilen är trasig. Vi ber gästerna att vänta en minut – de suckar och himlar med ögonen – och går upp på banan så att jag kan visa honom.
”Titta”, säger jag och drar upp bältet vars rulle helt har lossnat från sätets foder och nu dinglar fram och tillbaka i min hand.

Leo höjer på ögonbrynen, kastar en blick över axeln på gästerna i kön, och stoppar tillbaka bältet mellan kuddarna. Han kontrollerar att det går att spänna fast igen utan att det märks att bältet egentligen har förlorat sitt syfte.

Sedan flinar han mot mig och gör tumme upp.

Han springer i väg igen och jag ställer mig åter vid ingången och fortsätter släppa på gästerna.

I podden jag lyssnar på pratar de om en resa till Italien, så jag kan inte sluta tänka på honom

Eftersom attraktionerna aldrig får lämnas avstängda under dagen turas vi om att ta lunch, ersätts av en attraktionsförare som bara jobbar just så få timmar att hen förlorar rätten till lunchrast.

Idag är det Ikhra som ersätter mig under min halvtimme av frihet. Hennes ansikte är blankt av svett och jag misstänker att jag ser likadan ut.
”Det är trettioen grader”, säger hon, mest som ett konstaterande till sig själv.

I Gröna villan häller jag i mig en flaska vatten och fyller på en ny, trycker i mig mina två lunchmackor, och går ut på baksidan för att lägga mig på en av bänkarna i skuggan av ett träd. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och höjer ljudet så mycket det går.

Jag andas ut och in och tänker på honom.

I podden jag lyssnar på pratar de om en resa till Italien, så jag kan inte sluta tänka på honom.

När jag ser att tiden börjar rinna i väg tar jag fram mobilen och går för hundrade gången in på vår sms-konversation, skriver ännu en gång ett meddelande.
Har du kommit hem?

Den här gången skickar jag det.

Jag går med lätta steg tillbaka till Djursafari, men stannar upp när jag ser att kön har försvunnit och att ingen står vid ingången. Jeeparna står avstängda och uppradade vid påstigningsrampen.

Jag fortsätter att tränga mig fram i folkvimlet på nöjesfältet tills jag hittar Leo som står och tittar upp på samma karusell som dog av hettan igår.
”Strömmen gick på din karusell. Det måste vara hettan, det är trettiotvå grader nu! Du får ta Djungeltåget i stället”.

Jag vill inte ta Djungeltåget i stället. Det har inget tak och på eftermiddagen ligger solen rakt på. Dessutom kan man inte släppa på fler än två vuxna åt gången för då blir tåget så tungt att det faller av rälsen och landar på sidan som en döende ko.
”Okej”, säger jag och lunkar bort till barnkarusellerna.

Luften vibrerar ovanför rälsen. Tåget står tomt och stilla. Bara några envisa familjer som inte vill slösa bort det dagskort som de betalat för på morgonen släpar sig fram mellan karusellerna, knappt vid liv. Alla andra har gått hem.

Jag har satt mig ner på stolen vid ingången och fläktar mig med den laminerade instruktionslistan. Svetten slutar aldrig rinna.

Vid Kopparna, karusellen bredvid Djungeltåget, sitter Nasteha och gör samma sak.

Vi får ögonkontakt och vinkar till varandra.
”Det är trettiofyra grader!” ropar hon.

Min mobiltelefon surrar till i bakfickan. Jag överväger att titta men en av arbetsledarna står i skuggan av Radiobilarna och kan se mig.

Jag flackar med blicken och läser för fjärde gången texten på karusellens trägolv. Där har en eller flera tidigare attraktionsförare skrivit i blyerts:
FUCK KARENS!!!

Och under det:
Idag är det min tur och imorgon är det din tur.

Vi ser ut som levande döda när vi går mot Gröna villan. Vi är illröda av solen, det har inte varit ett enda moln på himlen och våra tenniströjor är genomblöta. Alla attraktioner är äntligen avstänga och låsta, parken är tyst.

Jag kan se Gröna villan komma närmare och närmare. Mina steg är sega som i en dröm, som om jag går i våt cement, men snart är jag där. Snart är jag ombytt och på väg hem med ett sms från honom i bakfickan.
”Ida!”

Jag vänder mig om.

Uppe vid Masken står Leo tillsammans med ett litet barn och vinkar mig till sig med ett leende på läpparna.
”Vi ses vid villan sen”, säger Nasteha och går förbi mig.

Jag suckar och går upp för trappan till Maskens ingång. Nu står Leo och pekar in mot karusellen. Jag ser att låset vid spaken inte har satts i och ska just säga något när jag ser att det under rälsen mitt ute på banan ligger någonting svart.
”Den här killen”, säger Leo och klappar pojken som står bredvid på axeln, ”tappade sin keps under sista åket. Jag ska stå här och vänta på hans mamma, kan du hämta den åt honom?”

Jag tittar på kepsen, på Leo, på pojken, på Maskens grin, på Gröna villan vars tak jag kan se härifrån. Jag vill inte.
”Okej”, säger jag, och hoppar ner på rälsen.

Text: Ella Bengtsson Kullgren