Visst är det pissigt?
Emma Lind skriver om morfaderns konst och om hur ett oväntat verk fångar den spretiga känslan av sorg.
Min morfar hade prostatacancer. Han var en fantastisk man, nog den bästa jag känt i mitt liv. Han var en söderkis som flyttade från Stockholm för att bli konstnär och bonde i Värmland. En sån sak som bara en stockholmare hade fått för sig. Inte ens vi värmlänningar har framtidstro om oss själva och ett kulturarv har vi inte haft sedan Gustaf Fröding. I Värmland finns inte så mycket mer än en massa skog och ett stort mindervärdeskomplex. Han var verkligen ”ett barn av vår tid”.
Tiden i Värmland präglades av landskapsmåleri och mjölkkossor. Morfars måleri bestod alltid av samma vackra värmländska landskap. Fram tills att han blev väldigt sjuk i prostatacancer, han slutade skapa konst abrupt efter sitt cancerbesked. Förutom ett tillfälle några år senare, en nyårsafton vid mitten av 90-talet, när han tog fram färgen igen och målade en tavla.
”Det finns en tyranni om perfektion, men konst som slår hål är den som flirtar med det fula, tar risker med sig själv.”
Jag frågar hur tavlan blev till och morfar svarar: ”fan, jag var så jävla full och så jävla trött på att inte kunna pissa,” sagt med sin gamla stockholmsdialekt, direkt hämtad från 70-talet. Tavlan i fråga föreställer en naken man som kissar, bakgrunden är varmt murrig med röda, bruna, nästan köttiga färger som samspelar med kalla gråa och svarta kulörer. Men allt man ser är en arrogant pisspöl. Mannen står på en odefinierbar plats, det ser ut som en plats man bara ser i mardrömmar. En obskyr och helt malplacerad röd sol skymtas i det vänstra hörnet. Han har gett tavlan en prydlig ram i teak.
Jag tycker det är väldigt intressant att i ett ögonblick, när man stirrar döden i ögat, välja att skratta åt den. Att måla det du har absolut svårast med när du är som svagast, vad är detta för självironi? Tavlan summerar fint hur morfar var som person, orädd. Tavlan i sig är långt ifrån vad han brukade göra, vilket gör att jag gillar den ännu mer. Den känns mycket mer äkta än hans landskap, han la en del av sig i den. Han kastar alla sina konstnärliga restriktioner som han tillskrivit sig själv. Proportionerna är fel, färgerna är obehagliga, motivet är fult, rått och helt äkta. Humor, styrka, skam och uppror, allt ryms i tavlan.
Den mest intressanta konsten pendlar generellt mellan malplacerad charm och banal skevhet. Det finns en tyranni om perfektion, men konst som slår hål är den som flirtar med det fula, tar risker med sig själv. Den sitter inte bekvämt bredvid perfekta universella regler och konventioner. Dess dragningskraft ligger i detaljerna som kan låna sig själv till det groteska.
”Sorg är en så spretig känsla som rymmer alla boxar av känslor, den är ful, girig, vacker, avundsjuk, ledsen, glad.”
Jag håller tavlan väldigt kär. Morfars cancer blev stabil samtidigt som jag föddes i början av millennieskiftet. Morfar och jag förstod varandra på ett fint sätt, som jag har svårt att sätta ord på. Men i samband med att min morfar blev friskare blev min mamma sjuk i cancer och gick senare bort när jag var arton. Att sörja en förälder i tonåren är inte det lättaste, men morfar kunde möta mig i det på ett sätt andra i min närhet inte kunde. Alla känslor fick plats. Sorg är en så spretig känsla som rymmer alla boxar av känslor, den är ful, girig, vacker, avundsjuk, ledsen, glad. Och den fick vara just det med honom, den förväntades inte passa eller anpassas efter, den fick bara vara.
Min morfars cancer kom tillbaka förra året. Jag besökte honom så ofta jag kunde på sjukhuset, han var en man som ända in till det sista skulle vara lustig. Sista gången vi sågs skämtade han om den trånga sjukhussängen. Han sa skämtsamt till sjuksystern, ”är det här ni ska ta kål på mig? I barnsängen?” Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, men det visste nog inte han heller. Tragiskt nog dog han bara någon dag senare.
På många sätt är den här tavlan så viktig för mig. En familjesjukdom, insvept i lätta penseldrag. Den här sorgen har format mig, och tavlan känns lite som ett fysiskt manifest av det. Jag finner mig i tanken det är så jävla tungt att sörja. Ingenting känns helt logiskt. När jag ser mig omkring och får syn på tavlan, tänker jag att han nog likt mig kände att döden är fruktansvärt skrämmande. Morfar sa att det nog var den fulaste tavlan han gjort, men jag tycker tvärtom. Den summerar hans starkaste karaktärsdrag och hans vackraste konstnärliga förmåga. Att kunna möta sig själv i mörkret.
Till minne av Börje Lind.
Text: Emma Lind
