Solar Power
Lorde
4
Fyra år efter sitt senaste album Melodrama är Lorde tillbaka. På nya albumet Solar Power vaggas vi in i reflektioner över naturen och klimatet – men albumet är ett alltför lugnt hav för att lyckas ta lyssnaren med storm.
Lordes megahypade, omvälvande album Melodrama, som släpptes år 2017, utvecklade det som debuten Pure Heroine först introducerade – den bombastiska, uttrycksfulla ljudbilden finslipades, texterna blev ärligare, perspektivet tydligare. Under de följande åren växte popvärldens längtan efter nytt material från artisten, och det gjorde förväntningarna också. Tiden tycks dock ha runnit Lorde mellan fingrarna. På nya albumet Solar Power verkar hon visserligen vilja stiga fram i solen, men rent musikaliskt tar hon snarare ett kliv in i skuggan, ett kliv in i popvärldens mer avlägsna men mer förgängliga hörn.
Albumet inleds med The Path, i vilken Lorde brasklappar förväntansfulla fans: “Now if you’re looking for a savior, well that’s not me” sjunger hon, och vänder istället blicken mot himlen: “Let’s hope the sun will show us the path”. Om spåret berättar hon att: “There’s a lot of trust and faith and reverence based on people in my position, and more so than ever I think I realised that you cannot look to me for answers. We should all be looking to the sun, the ocean, nature.” Och visst söker Lorde sina svar i naturen – kanske mer än i musiken. Det resulterar i att The Path är ett helt okej, trevligt spår, vilket nog får erkännas vara en beskrivning med ungefär lika mycket karaktär som själva spåret. Tråkigt nog är det också en beskrivning som kan appliceras på majoriteten av albumets spår.
Stoned at the Nail Salon, The Man With The Axe och Dominoes är nämligen alla trevliga, allt helt okej, varken mer eller mindre. Big Star börjar intressant, men faller på sin enformighet. Fallen Fruit är skriven till de äldre generationerna, vars handlingar och makt nu lämnar yngre och kommande generationer med en snart förstörd planet. Eller som Lorde beskriver det: “You’ll leave us dancing on the fallen fruit”. Perspektivet gör sig förvånansvärt väl i musikformat, och andra halvan av låten lyser med en innovation som man önskar hade utforskats mer. Överlag bäddas dock låten in i samma akustiska och gitarrbaserade produktion som resten av albumet. Även albumets sista spår, Oceanic Feeling, lider av samma problem: Den nästan sju minuter långa låten plinkar på, och på, och på… och man nästintill väntar på att albumet ska lida mot sitt slut, tills spåret sakta tonas ut och kommer ut i helt ny skepnad. Den sista minuten på Oceanic Feeling, och de sista minuterna på Fallen Fruit, lyckas förena Lordes gamla och nya ljudbild på ett sätt som känns utforskande och relevant. Men trots dessa stunder, och trots albumets soliga framtoning, smakar det mesta ganska ljummet. Solar Power må vara Lordes weed-album, men påminner mer om en avslagen Cola som legat för länge i den uppvärmda, askade sanden.
Vilket är synd, för det är intressant att se Lorde ta sig bortom popgenrens konventioner och sjunka in i ett mjukare ljudlandskap ombonat av stämmor och gitarrer. Och det finns som nämnt guldkorn på albumet – interluden Leader of a New Regime anspelar på en stundande undergång orsakad av klimatkrisen och bjuder på överraskande ironifyllda rader som “Wearing SPF 3000 for the ultraviolet rays” och vagt politiska uppmaningar. Titelspåret Solar Power är snyggt avskalat och har en lugn, romantisk känsla och en skön refräng. På spåren Secrets from a Girl (Who’s Seen it All) och Mood Ring har fler nostalgiska influenser letat sig in i produktionen, vilket gör sig väldigt bra på albumet och ger det ett välbehövt lyft. Det förstnämnda spåret innehåller också ett outro av Robyn, med bland annat följande rader: “Thank you for flying with Strange Airlines, I will be your tour guide today / Your emotional baggage can be picked up at carousel number two / Please be careful, so it doesn’t fall on to someone you love” vilket utgör ett roligt inslag. Dessa guldkorn lyckas dock sällan skingra havsbruset som ligger tungt över albumets spår.
Den mest framträdande tanken – känslan, funderingen – som ständigt följer mig under albumets gång är samma tanke, känsla och förvånade fundering som infann sig redan när de första singlarna Solar Power och Stoned at the Nail Salon släpptes. Nämligen: Varför låter det här som en urvattnad, dammig version av Lana Del Rey? Visserligen har Jack Antonoff, Lana Del Reys främsta låtskrivare och producent, varit med och skrivit samt producerat stora delar av Solar Power. Men så har han ju också gjort detsamma på föregångaren Melodrama, som sjöd av liv och personlighet. I en intervju med New York Times uttrycker Lorde sin frustration över att Solar Power skulle klassas som ett “Jack-Antonoff-album”. Det är det inte. Den stora frågan blir däremot: Vad är det som gör Solar Power till ett Lorde-album? De sandbeströdda spåren har tyvärr för lite karaktär för att besvara frågan.
Tid har passerat, och det kan lätt bli orättvist att jämföra ett nytt verk med ett som skapades för fyra år sedan – och en ung artist med en äldre, väldigt inflytelserik sådan. Men stundtals känns det som att Lorde anammar ett sound som visserligen funkar väldigt bra för en svärta-och-smärta-osande Lana Del Rey, men som inte helt lyckas komma fram på en skiva som kretsar kring naturen och är gjord av en artist med en mycket mer kännetecknande repertoar. Det som fick Lorde att briljera på Pure Heroine och Melodrama var hennes hänsynslösa sätt att ta plats i musiken, att med en rak blick och starka toner sätta ord på alltifrån klass till tonårsångest. På Solar Power har mycket av detta skalats bort, vilket gör att höjdpunkterna ofta drunknar i det lugna, vindstilla havet.
