Big Anonymous

El Perro del Mar

Musikprojektet El Perro del Mar skapades 2003 i Göteborg av svenska musikern Sarah Assbring och har utmanat indiegenren i Sverige sedan dess. Det senaste albumet under pseudonymen släpptes i februari, Big Anonymous, och är baserat på ett framträdande Assbring gjorde på Dramaten 2019. Musiken utforskar det finstämda och mjukt elektroniska landskapet tillsammans med texter om sorg, döden och bottenlös saknad.

Albumet är ett sorgespel som tonsätter känslorna till den nivå att det verkligen svider. Texterna är lyriska och går nästan att läsa som dikter: “Your silence makes me silent / In blankness do I roam / Forever in your dreams / I found a way to get to you alone”. Det finns något tidlöst med låtarna, vissa känns nästan sakrala. Big Anonymous är en upplevelse man sent glömmer.

Betyg: 8/10

Allis Sääsk Berglund

Think Later

Tate McRae

Tate McRae har etablerat sig som en av THE big pop girls efter monsterhiten greedy. Den där Timbaland:ska popen från mitten på 00-talet var uppenbarligen efterlängtad, och även om vi får lite mer av det på albumet THINK LATER är det i stor konkurrens av pop utan någon som helst identitet. Med det sagt har Tate McRae och låtskrivarteamet en otrolig känsla för melodier, det är snarare produktionsvalen som är tråkiga. För att inte tala om den ofta horribla sångproduktionen som gör kanadensiskans röst låter som att den framställts av AI.

Låtar som exes, guilty conscience och hurt my feelings är dock snygga adderingar i Tate McRaes repertoar, och det känns egentligen som att albumets syfte är att rida på den enorma vågen greedy har gjort, vilket jag typ tycker att hon gör ändå? Bops finns liksom.

Betyg: 5/10

Theo Hafström

THE BIGGEST

BigXthaplug

I en tid då den kommersiella amerikanska hiphopen verkar ha svårt att leverera stora släpp som verkligen engagerar en publik är Texasrapparen BigXthaplugs kometkarriär det senaste året en välkommen förändring. EP:n THE BIGGEST, som kom i december, fortsätter raka vägen uppåt med bland annat smyghiten Mmhmm, som just nu långsamt klättrar upp för Billboards topplista.

Egentligen är det inte så komplicerat – en röst som dundrar budord från bergstoppen med bas och karisma, en soldränkt produktion som osar funk och tyngd samtidigt, och en ordentlig dos humor och lekfullhet. Tillsammans gör dessa ingredienser BigXthaplug till en av hiphopens mest uppfriskande och underhållande stjärnor just nu.

Betyg: 8/10

Anton Ånell

IN LOVING MEMORY

Sean Leon

Kanye West är inte den enda som blandar gospel med feta beats och smörig R&B, och han är inte heller den som gör det bäst. Sean Leons IN LOVING MEMORY är en halvtimmes kavalkad av feta beats och lagom evangelisk körsång när den är som allra bäst. Bland de sparsamt utvalda gästerna är det Daniel Caesar som sticker ut mest och hans silkeslena stämband är som klippta och skurna för Leons smakfullt smöriga vibe. In Loving Memory bjuder inte på speciellt mycket variation och de mellanspel Leon pepprat in hade gjort sig bättre på ett matigare och mer konceptuellt tilltaget album, men den sensualitet som erbjuds rekommenderas starkt. 

Betyg: 6/10

Anton Ånell

All Life Long

Kali Malone

Stockholmsbaserade Kali Malone har etablerats som en kompositör med djupsinnig känsla för minimalism och orgelns ändlösa toner.

Hennes nya album All Life Long gör en efterlängtad återkomst till orgeln för första gången på fem år, tillsammans med kompositioner för blåsensemble och kammarkör. Dessa skiljer sig från orgelns stabilitet, och ger Malones annars meditativa kompositioner en viss flyktighet och dramatik.

All Life Long säkerställer Malones plats som en vår tids mest intressanta kompositörer. Hon fortsätter att väcka andliga associationer, men berör samtidigt vardagen, och vår tids sömnlösa längtan efter lugn.

Betyg: 8/10

Hugo Kroon

Blue Raspberry

Katy Kirby

Nu när vårsolen tittar fram är det ett perfekt läge att sätta på den soliga och varma plattan Blue Raspberry som ironiskt nog släpptes i mitten av den kalla vintern. Katy Kirby imponerar redan från början med hennes fängslande röst som lämpar sig perfekt till albumets milda instrumentation. Musiken skiftar ständigt form och storlek, ibland krymper den sig liten eller så jäser den sakta till en mäktig storlek.

De starkaste stunderna på Blue Raspberry är melankoliska i både text och musik. Salt Crystal är en av dessa höjdpunkter vars lugna tempo ger Kirby utrymme att tala till lyssnaren. Kirby lyckas tyvärr inte lika väl med albumets mer glada stunder som Drop Dead, som med sina barnsligt lekfulla melodier ställer sig i stor kontrast mot den tidigare och mer seriösa tematiken. Som avslut väljer dock artisten att skruva upp volymen på en distad gitarr där artisten når ännu en höjdpunkt, även fast den håller sig lite kortfattad. Blue Raspberry är i sin helhet imponerande, men samtidigt en smula spretig. Kanske är det främst att många av låtarna påminner för mycket om den folkrocken man hört Phoebe Bridgers och Big Thief göra bättre.

Betyg: 6/10

David Brignoli

Pure Love

Mall Girl

Norska Mall Girls andra album Pure Love är två saker. Å ena sidan, exakt vad den låter som: Ren kärlek. 29 minuter av lust, åtrå och kåthet paketerad i ljudformat. Å andra sidan är det ett praktexempel på hur man förväntar sig att ett experimentellt popalbum ska låta. Tänk dig bilder av att rent metaforiskt “Glue Myself 2 U” och kombinera detta med vad som tycks vara nästan alla tänkbara genrer under solen. Grunge, matterock, blues, jazz, ja till och med klassisk musik. Allt tycks få plats i denna underbart spretiga kakofoni.

Pure Love överraskar, utmanar och förför lyssnaren på ett otroligt lekfullt sätt. Det slutar aldrig förvåna, det slutar aldrig vara underhållande och det slutar aldrig vara sådär gulligt porrigt.

Betyg: 8/10

Gustav Stjernkvist

GROG

Frog

På 1700-talet blandade en admiral från brittiska flottan ihop en drink, bestående av varmt vatten och rom som han senare döpte till “grog”. Ungefär 300 år senare utan någon direkt koppling till denna anekdot förutom att det rimmade så döpte bandet Frog sitt charmiga senaste album efter samma drink.

Vad får man om man blandar The Beach Boys med samma omogna humor från gänget i Blink-182? Jo, man får GROG som till en början kanske avskräcker en med löjliga titlar som 420!! och DOOM SONG. Men under den ytligt komiska fasaden döljer sig något briljant. GROG är som ett smörgåsbord av indiemusikens bästa genrer, Frog vänder dem alla upp och ner på sitt huvud och resultatet är ett av årets mest förtjusande och lekfulla album.

Betyg: 8/10

David Brignoli