Vinden

Vinden svävar över vattnets mörka dimmor. Höstsolen lyser klart.
Grå vågor färdas längs havets yta innan de briserar i skvättande skum när natur möter natur. Det är en sån där dag som kan lura mig att tycka om hösten. En sån där dag då säsongens karaktärsenligt blöta mörker känns som en orättfärdigad nidbild. På himlens blå valv kan jag se silhuetten av en fågel. Den kämpar mot blåstens mäktiga urkraft. Efter en tapper kamp ger den upp och låter sig drivas vidare av vindens starka armar. 
Förlitar sig på att den hamnar rätt.

Vågorna rullar ihärdigt mot stranden likt migrerande bergskedjor. Tittar jag noga kan jag föreställa mig friluftsmänniskor i miniatyr bestiga de stengrå vågtopparna. Jag slår mig ner på en nedstänkt klipphäll. Tar av mig mina skor och juldekorerade raggsockor. Med varsam andakt låter jag tårna nudda den till synes ogenomträngbara vattenytan. Jag kliver i och kylan borrar sig in genom huden. Sprider sig genom min kropp när jag låter det forsande mörkret begrava mina fötter. Den flödande anarkin hotar att fälla mig.

Men jag står kvar.

Ovanför mitt huvud susar vinden genom färggranna trädkronor. Dansar från gren till gren. Löv i varma nyanser följer efter och lämnar sina grenar för att forma en brinnande ensemble. Likt flackande eldslågor virvlar de omkring i en våldsam balett.

F
a
l
l
e
r

Dess kaotiska piruetter blir en yttre manifestation av tankarna som stormar inom mig. En spegelbild av den klösande orkanen som alltid finns där.
På insidan.
Drömmarna som virvlar runt. Frustrationen som spinner omkring. Känslorna som vill flyga iväg. 
Önskar att allt jag är bara kunde krevera ut i en färgglad kaskad av torkade löv.

Men jag står kvar.

Träden stämmer in i naturens lovsång och får vinden att låta större.
Jag börjar klättra. Gren efter gren. Högre och högre. Tills grenar blir kvistar.
Jag tittar ner. I det gyllene höstgräset målas Van Goghs Stjärnenatt upp i trassliga virrvarr av strå.
Under mina fingrar är stelnad kåda. Under mina fötter skakar stammen. Det härdade trädet ruskas, skälver, skakar av vinden. Jag greppar tag. Kramar hårt. Försöker finna trygghet i den sträva barken men tappar taget. 

Jag försöker stå kvar.

Plötsligt
är det som om dånet tystnar. Kvar är en stilla susning. Vinden smeker mitt ansikte. Målar kinderna röda. Brisen omsluter hela skapelsen och jag tänker på dess resa. Vart den har varit. Vart den är påväg. Jag tänker på alla ansikten den vidrört innan den mötte mig.
Den viskar: “Jag fångar dig om du faller”.

Med varsam andakt lättar jag på mitt grepp.
Jag faller.
Ramlar in i vindens starka armar.
Svävar genom luften och blir buren i en varsam famn.

Förlitar mig på att jag hamnar rätt.