Viktlös är en tung och mogen debutfilm
Bakom den skandinaviska sommaridyllen mellan skog och hav ryms ett tystlåtet mörker, och det är precis i denna miljö Emelie Thalund placerar sin långfilmsdebut. Viktlös är ett lågmält men ändå intensivt danskt drama om den 15-åriga Lea (Marie Helweg Augustsen) som spenderar sommaren på ett hälsoläger. Här utforskar Lea närhet, vänskap och sexualitet ihop med sin egen identitet, samtidigt som gränserna mellan trygghet och begär suddas ut. Med killarna i hennes ålder känner hon sig utstött, mycket på grund av deras omogna jargong och dömande syn på kroppar och status, och Lea tyr sig därför till instruktören Rune (Joachim Fjelstrup).
När Rune börjar besvara hennes uppmärksamhet väcks en längtan, vilket han successivt använder till sin fördel. Genom deras relation rör sig filmen i en komplex gråzon som belyser frågor kring samtycke, agens och manipulation, något som gör den till en skarp skildring av hur reellt samtycke i praktiken upphör att existera när det sker på makthavarens villkor. Att ens egna personliga gränser förskjuts sker sällan plötsligt, utan genom små, nästan osynliga rörelser genom spänningen mellan bekräftelse och förtroende. Filmens titel Viktlös får därför en dubbel mening, då det inte bara handlar om kroppsideal, utan också om den totala förlust av fotfäste som uppstår när ungt begär möter vuxenvärldens dolda maktspel.
Fragment av Leas kropp skildras med ömhet, samtidigt som detaljer, såsom ett måttband runt midjan, understryker den kroppsalienation hon känner. Här blir det filmiska hantverket särskilt tydligt i form av ett närgånget, nästan taktilt foto och en dämpad ljudbild som krymper filmens universum till att spegla Leas inre fängelse. Leas skam präglar handlingen, där hennes kropp, i en miljö där allt kretsar kring viktnedgång, blir en konstant källa till osäkerhet. Helweg Augustsen gestaltar denna osäkerhet med en slående, lågmäld precision. Med små medel lyckas hon förmedla en sårbarhet i en kropp Lea vill krympa och kontrollera, men istället blir den en offentlig angelägenhet för andra.
Kameran dröjer sig kvar för att understryka Leas känsla av att bli uttittad, något som påminner mig om Catherine Breillats Fat Girl (2001). Precis som Breillats rulle skildras unga kvinnors kroppar som något socialt exponerat. Där huvudkaraktären i Fat Girl fungerar som en kontrast till sin systers konventionellt attraktiva kropp, blir Leas kropp en motpol till hennes rumskamrat Sasha – en självsäker och utåtriktad tjej som snabbt väcker både fascination och osäkerhet hos Lea. Bägge filmer framställer unga kvinnors starka längtan efter intimitet, men också den skam som följer med den. Kropparna framstår således inte som frigjorda, utan snarare som en plats där ett bekräftelsebehov, begär och sociala normer kolliderar.
Blottläggandet av den kvinnliga identiteten formas i ständig relation till patriarkala skönhetsideal, där kroppen reduceras till ett objekt som ska disciplineras, kontrolleras och värderas utifrån en mall präglad av smalhet, vithet och konventionell femininitet. Viktlös lämnar mig därför med en tyngd. Thalund träffar någonting väldigt viktigt, nämligen hur unga tjejer lär sig att betrakta sig själva genom andras blickar långt innan de får möjligheten att forma sin egen identitet. Som debutfilm är den väldigt mogen, och den bär på ett tydligt tematiskt släktskap med den råa, socialrealistiska intensiteten i filmer som Eva Victors Sorry, Baby (2025) och Andrea Arnolds Fish Tank (2009).
Leas behov av att få bekräftelse, i en miljö där hon ses som annorlunda, speglar något igenkännbart i mig. Även om jag passerat 30 och inte längre har lika många fucks to give, kommer jag på mig själv att då och då återvända till samma självkritiska mönster som i tonåren, i vilka vikt och värde kopplas samman i ett irrationellt, men uthålligt samband. I ett bredare perspektiv kan denna självgranskning ses som en internalisering av kapitalistisk logik, där känslan av otillräcklighet blir en motor för konsumtion och självobjektifiering. Medvetenhet skapar krackeleringar i denna logik, och det är precis där – i sprickorna – som vårt mothugg kan ta form.
