Cave World

Viagra Boys

Trots att det bara är ett och ett halvt år sedan Viagra Boys släppte sitt andra album Welfare Jazz till övervägande positiva tongångar, så känns det som en evighet sedan. Ännu ett år av samhällelig polarisering och nedstängningar till följd av en pandemi har gjort oss inte bara uttråkade, utan också hungriga på hur våra post-kraut-räkfrosse-punkrockare från Stockholm valt att tolka den abnorma tillvaro vi spenderat våra senaste år i. 

En del menade att Welfare Jazz tog råheten och absurditeten från 2018 års debutplatta Street Worms och hittade en ny riktning i ett mer polerat sound och ett introspektivt textinnehåll. På Welfare Jazz fann bandet nya uttryck i låtar med mer fokus på country och new wave-influenser i stället för att enbart köra på garage-post-punkspåret. Men så finns det även folk som (medvetet) undermedvetet repeterar mantrat “Baseball, basketball, wiener dog, short shorts, cigarette” från Street Worms albumspår Sports, eller nynnar med i historien om maskars kompostering i Worms. För även om Welfare Jazz visade på en bredd och en skicklighet hos bandet, finns det element i Street Worms som saknades och som verkar ha gått förlorade i bandets utveckling – tills man sjunker ner i soffan och slår på Cave World. 

Det kan vara för att riffet till öppningsspåret Baby Criminal påminner om Research Chemicals, en personlig favorit och en av bandets tidigare releaser från EP:n Consistency of Energy, att spår som Ain’t No Thief och Return to Monke är så skitiga och öronbedövande att de fastnar på repeat av sig själva. Sebastian Murphys brölande texter på till exempel Creepy Crawlers kunde inte heller vara mer aktuella och slagkraftiga ens om man försökte. Med Cave World tar bandet ett steg framåt – men tillbaka till familjära territorier.

Tillsammans med det kvicka riffet och tjocka basgångar berättar redan nämnda öppningsspåret Baby Criminal om hur oskuldsfulla barn växer upp och blir kriminella. För att förstärka budskapet alluderar Murphy till David Hahn som vid 17 års ålder snickrade ihop en kärnreaktor, till sin mors och FBI:s stora förskräckelse. Spåret fungerar som en utmärkt öppning och blir en bra vägvisare för vilken riktning albumet väljer att ta. Man hinner knappt återhämtat sig i interluden Cave Hole, en svagt maskerad referens till ketamin, innan vi kastas in i Troglodyte. Låten släpptes som andra singel inför plattan och har sedan releasen tragiskt nog fått ett ännu mer slagkraftigt budskap med vårens masskjutningar i Texas, Oslo och Köpenhamn bland annat. Ljudprofilen är mer industriell och drar tankarna åt DEVO och framför allt låten Girl U Want. Kanske är det en slump, men det känns nästan för bra för att vara sant att DEVO (de-evolution) skulle återfinnas stilmässigt på ett album som centreras kring idén att evolutionen var ett misstag; Idéer som utvecklas framför allt genom spåret The Cognitive Trade-Off Hypothesis, en hypotes som föreslår att det skulle varit ett snedsteg att i vårt för-evolutionära stadie lämna träden för savannen. 

Men allt är inte samhällskritik och djuplodande uppmaningar om förändring. För er som törstat efter det absurda, det ironiska och det överraskande kommer Ain’t No Thief och bjuder på det stökigaste, rivigaste Viagra Boys producerat på många år. Även historieberättandet gör sitt och bidrar till otroligt underhållande lyssning med ringa stöld och profanitet som huvudingredienser. Med detta spår når också Viagra Boys som högst på plattan, tätt följt av avslutningen Return to Monke som med sin samhällskritik verkligen hamrar in fraser att ta med sig. Fimpa kontoret, automatkaffet och föräldramötet, vässa spjutet och ut med dig. 

I kontrast till högt tempo och malande riff drar Punk Rock Loser ned det några snäpp och bjuder istället på en lo-fi funkslinga som påminner om det gamla glamnumret Get It On med T-Rex. I Punk Rock Loser får vi stifta bekantskap med en karaktär som ursäktar sina tillkortakommanden med rader som: “I tried to warn ya, I’m loose”. Som titeln antyder är det dock inte stor skillnad mellan loose och loser.

Vi får också en feature i form av Sleaford Mods sångare Jason Williamson på låten Big Boy. Det är tyvärr en av skivans svagare punkter, kanske på grund av att den enligt utsago gjordes klockan tre på natten när bandet ville låta som ett rockband som spelar blues på 70-talet, med ett hiphop-beat. Följande spår piggar upp något: ADD skildrar vår sångares egen kamp mot just Attention deficit disorder. Låten är avskalad och ackompanjeras med ett simplare syntbeat. Den fastnar inte lika lätt som albumets mest imponerande prestationer, men adderar ett personligt element till mixen. 

När albumet ebbar ut och sångaren Sebastian Murphy hävt ur sig “They’re killing each other out here, man!” en sista gång lämnas man omtumlad och kanske mer fundersam än man tidigare gjort efter ett Viagra Boys-släpp. Med sina referenser till mikrochip i vaccin, masskjutningar och adrenochrome-konspirationer är det tydligt att pandemin och det mänskliga beteendet till följd av den haft en uppenbar effekt på albumet. Blandat med mer personliga spår som Punk Rock Loser, ADD och Big Boy är Cave World en formidabel del av den postpunkiga kanon. Viagra Boys visar också att de är kvalitet trots att världen runt omkring dem brinner. Kanske är de bättre än någonsin. 

Cave World är 40 minuter av underhållande lyssning. Det är skarpa svängar mellan tempo och toner med texter som på ytan verkar ihopslängda, ironiska, utan någon större baktanke. Men bakom kulisser av bleep-bloopande syntar, skallrande cymbaler och Murphys ibland maniska street-predikande finns budskap och uppmaningar till självrannsakan; Dels till den enskilda människan, dels som kritik mot hur vi som samhälle vänt oss ut och in och emot varandra, där anti-intellektualism och utanförskap har skapat en värld där vi tar till våld för att gå segrande mot “de andra”. Kanske är det ändå bäst att släppa sina sladdlösa lurar och återvända till trädet där den evolutionära resan startade.

Text: Albin Seamus Björk, @albinsbjork