Varför tycker populärlitteraturen att världen är skyldig den en ursäkt?
Romance omsätter en miljard dollar om året, och deckardrottningen Camilla Läckberg ska ha tjänat över 500 miljoner kronor på sitt författarskap. Men det räcker inte – de populärlitterära författarna kräver också kritikernas respekt.
Amandus Gustafsson synar kapitalets nya drag och drar en lans för det smala och svåra mot litteraturens självupplevda underdogs.
2025 blev ännu ett år i kommersens tecken med AI-driven börsboom. Även bokbranschen har ångat på, trots varningar om en ”våg av nedläggningar” för bokhandlar. I december seglade ett antal julklappspassande författare upp på topplistorna. På Bokus: Åsne Seierstad, Dan Brown och Bea Uusma. På Adlibris: Lydia Sandgren, Dan Backman och Karl Ove Knausgård. Sammantaget kan detta kallas för en prestigetung populärlitteratur, en som säljer.
Förutom Dan Brown är de också uppstickare inom litterär populism, jämfört med deckardrottningen Camilla Läckberg. Hon ska ha tjänat över 500 miljoner kronor på sitt författarskap. Här är något annat än en bok på önskelistan. Här är ett litterärt imperium.
Men imperiets prestige överträffas ständigt. Knausgårds nya coola persona beskrivs av sina landsmän som en litterär Taylor Swift. I jämförelse kan Läckberg ses som en torrare, svensk motsvarighet baserad i business och entreprenörsanda.
”Hon säljer fler böcker än någonsin, och utomlands hyllas hon på de fina kultursidorna.”
Medan Knausgård glorifieras i Norge känner sig Läckberg missförstådd och felbehandlad i sitt land – i krig med Litteratursverige, som hon kallade det i höstas. Med tiden slutade hon störas av sin låga kulturella status i hemlandet. Hon säljer fler böcker än någonsin, och utomlands hyllas hon på de fina kultursidorna.
Ändå, när Time magazine satte hennes debutroman på en lista över de hundra bästa deckarna genom tiderna brast det:
”Jag kan knappt prata för jag gråter så mycket. Jag inser vad det betyder. Det är en revansch. En upprättelse. […] En del av mig skäms lite för att det ändå betydde så mycket för mig, jag som alltid har sagt att jag inte bryr mig. Uppenbarligen gjorde jag ändå det innerst inne.”
Å ena sidan bär populariteten och säljsiffrorna upp författarskapet trots kritikernas skriverier, å andra sidan är omvärldens kritiska erkännande ”innerst inne” avgörande för. Det enda som betyder något är alltså marknadsdriven framgång, såvida inte någon kulturell auktoritet faktiskt ger beröm för då är det också viktigt. Win–win.
”I denna ensidiga tankefigur finns inga fler skäl för att skriva böcker än att ’nå ut’.”
Att litteratur och litterär utforskning skulle höra ihop tycker inte Läckberg: ”Hade jag skrivit mina böcker på en finlitterär prosa hade de aldrig nått ut på det sätt som de har gjort.” Kritik mot populärlitteraturen bemöts alltså mest med att alla andra bara är språkexperimentella pretton. I denna ensidiga tankefigur finns inga fler skäl för att skriva böcker än att ”nå ut”. Att med språk göra konst blir ett hinder för att sälja. Men det är en förvrängd bild av det ”fina”. Läckberg är en svensk företagare som förvirras av skapandets irrationella kraft hos, säg, en norsk författare.
Likartat propagerar Olivia Karlsson Lexberg för genren romance även här i KULT. Argumentationen stärks av att forskningen visar att hemmafruars romanceläsning på 1980-talet var en upprorisk handling: ”När kvinnan öppnar boken blir hon otillgänglig.”
Men är det verkligen så viktigt att det är romance? Det hade gått lika bra med Margaret Atwood, Ursula K Le Guin, Ottessa Moshfegh. Eller om vi backar ännu längre bakåt i tiden: George Eliots 1800-talsromaner som mängder av kvinnor läste.
Romance bör alltså få mer respekt eftersom det är en bred och välkomnande väg in i läsandet för de som annars är utestängda. Okej. Där tycks argumenten ta slut, i identiteten underdog och motarbetad, som Läckberg.
”Men läsare och författare av romancegenren argumenterar förvånansvärt sällan för litteraturens estetiska kvaliteter.”
Men läsare och författare av romancegenren argumenterar förvånansvärt sällan för litteraturens estetiska kvaliteter. Vilka är de? Vad handlar böckerna om? Ingen verkar kunna minnas.
Precis som en romancebok genom sitt berättande följer genrens ramar, visar genrelitteraturens författare och läsare i sitt språk vilka värden som styr: respekten kommer inte ”trots [dess] omfattning och globala påverkan”. Säljspråk från en powerpoint-presentation ska räcka. En miljard på #BookTok kan inte ha fel.
”Detsamma kan man säga om poesi, eller litteratur över huvud taget i Sverige i dag.”
Därför vill både läsare och författare gärna fläta samman romancegenren med progressiv politik. Liksom kvinnodominerade yrken saknar prestige, saknar romanceböckerna erkännande för sina kommersiella framgångar. Och visst, det verkar vara överslag på kvinnor som skriver och läser böckerna. Detsamma kan man säga om poesi, eller litteratur över huvud taget i Sverige i dag.
Omsättningen på romancelitteraturen ska vara en miljard dollar om året. Där ingår miljoner och åter miljoner glada läsare som ömsesidigt förstärker varandras läsupplevelser. Kärlek. Glädje. ”Medskapare”.
Problemet är inte att romance på ett dunkelt, korrupt vis får mindre än vad den förtjänar av de onda finkulturgudarna i det onda finkultur-Sverige. Problemet är att den inte vill vara något annat än en transaktion, med känslor.
Därmed ska romance bygga sig en arena på bekostnad av mycket mindre ”omfattande” litteratur. En arena där de också delar ut priser för… antal sålda böcker? Det kallas bankkonton.
