Varför får undergången aldrig vara rolig?
Vaka är George Saunders satir på Trump-eran. Felix Krausz Sjögren undrar varför samtidens moraliserande alltid måste vara så tråkigt.
Den så kallade ”Trump-eran” är över, påstås det alltsedan Demokraternas rungande seger i mellanårsvalet för två veckor sedan. Demokrater vann i djupt röda delstater, inte minst i Texas, där Republikanerna fick ett sällan skådat kok stryk. Varje ämbete, från senatorn och guvernören, ner till Railroad Commissioner vanns av demokratiska kandidater. Texas oljefält ska nu styras av dem.
Det är svårt att inte tänka på dessa omständigheter när jag läser den Texas-födde George Saunders nya roman. I Vaka ligger en oljemagnat från just Texas vid namn K.J. Boone för döden. Han besöks av bokens huvudkaraktär, anden av den unga Jill ”Doll” Blaine, som ska vara till hjälps med att föra över honom till livet efter detta. Det går dåligt, det är långt ifrån smärtfritt, eftersom han också hemsöks av allehanda personer från hans liv och från världshistorien som vill ställa honom inför rätta för hans medskyldighet till klimatkrisen. Åklagaren är en fransman vid namn Jacques, vars förebild förmodligen är Étienne Lenoir, förbränningsmotorns uppfinnare, som ständigt för fram nya vittnen. Jill ”Doll” Blaine bevittnar motvilligt hela processen, i vilken Boone vidhåller sin fullständiga oskyldighet. Han vill inte ens kännas vid anklagelserna.
Som man kanske förstår på sammanfattningen är detta en bok som moraliserar utan ände. En sur, envis gammal gubbe vägrar förstå innebörden av sina klandervärdiga handlingar, medan en ung, vacker flicka (hon dog som nygift 22-åring i en bilbomb – ja, hon bokstavligen sprängdes i bitar!) tittar på. Bokens raison d’être blir alldeles för enkel, alldeles för lättsmält. Det finns en skurk och det finns ett offer, och de är inget annat än just skurk och offer. På så sätt trampar Saunders i samma klaver som Christopher Nolans The Odyssey gjorde i somras. Man kan tänka sig att de är symptom av samma sjukdom: de vill göra rätt, de vill visa sig motsatta Trumpismen, men, som sagt, Trump-eran är redan över. Ni är för sena, grabbar. Resten av oss har gått vidare.
Det är i sig inget fel med att ha en moralisk agenda i konsten. Moraliserar inte till exempel Voltaire i Candide? Jo. Men han förstår också att linjen mellan konst och propaganda är tunn. Hur förblir man på rätt sida om den? Humor och självironi. Något Vaka saknar. Detta är Saunders största synd: han uttråkar mig. Något ofantligt. Stilen är pladdrig och det händer aldrig något, inte på riktigt. Folk träder ut och in, vilket egentligen aldrig har någon riktig konsekvens. Boken, som är tunn på sina 187 sidor, känns oändlig. Vem har sagt att döden, undergången, inte kan vara rolig?
Därför säger jag: för en litteraturens och konstens raljans!
Text: Felix Krausz Sjögren

