Var tog vår klimatmoral vägen?
År 2018 var klimatkrisen på allas läppar. Greta satt utanför riksdagen, skogsbränderna härjade i Sverige och alla kände minst en vegan. År 2026 brinner det fortfarande runtom i Europa – men har vi slutat bry oss om klimatet? “Alla jag känner som brukade vara vegetarianer käkar nu charkbrickor och råbiff”, skriver Erik Björklund.
Det är sommaren 2026. Vi åker tåg genom Europa, mitt under värmeböljan. Målet är London. Vi åker tåg för att jag inte vill flyga. Av moraliska skäl, brukar jag säga. Inte ”för klimatets skull”, för då känns det som att jag gör det av något personligt intresse för miljön. Nej, jag flyger inte för att jag tycker att det är fel.
För åtta år sedan, efter en osedvanligt varm sommar, härjade skogsbränderna i Sverige. Det blev startskottet för en ny klimatrörelse med Greta Thunberg och Fridays For Future i spetsen. Jag var själv en del av den då. I samma veva blev jag vegan. Jag kände mig sen på bollen när jag slutade äta kött; de flesta av mina vänner hade varit vegetarianer sedan tonåren.
Nu är det andra tider. Vi har en landsbygdsminister som har gjort det till sitt personliga korståg att införa kött på skolmenyerna varje dag. Jag har sett mina favvo-veganprodukter successivt försvinna från hyllorna i butiken. I mina drömmar kan jag fortfarande köpa Anammas vegopaj med ost- och skinksmak. Och alla jag känner som brukade vara vegetarianer käkar nu charkbrickor och råbiff. Ibland känner jag mig som en ”endling”, det sista exemplaret av en utdöende art.
Det slår mig när vi kommer fram. Det känns inte lika förlegat att vara vegan i London som det gör i Stockholm. Alla de hippa restaurangerna i Soho där vi bor har flera veganska alternativ som är tydligt utmärkta på menyn. Visst, London är en megastad med lika många invånare som hela Sverige, så antalet veganer per kvadratmeter är säkert högre, men ändå. Det är fint att slippa känslan av att vara utrotningshotad för en stund.
”I brist på moral så vill jag att det ska bli kreddigt att bry sig om miljön igen.”
När vi väntar på vårt tåg hem får vi ett mejl med beskedet att luftkonditioneringen är trasig och att tågbolaget avråder oss från att åka. Glastaket på St Pancras station demonstrerar växthuseffektens förödande funktion. Hettan är tryckande, min flickvän är stressad och jag är arg. Inte på henne, eller på tågbolaget. Jag är arg för att det känns som att ingenting har förändrats på åtta år, förutom jordens medeltemperatur och folks matvanor. Åt fel håll. Jag är arg och ledsen för att det känns som att folk har slutat bry sig.
Alla de som dött av värmen i sommar är offer för klimatkrisen. Medan folk flyger kors och tvärs över Europa för att sola, brinner det i skogarna under dem. De stora floderna Rhen och Donau håller på att torka ut. Jag vill inte sitta på min höga häst och predika om tågresor och kosthållning. Jag vet inte om lösningen är flygskatt eller flygskam. Jag vill inte ens att alla ska bli veganer. Jag vill bara att folk ska börja bry sig igen. Jag vill att deras moral ska få dem att agera.
Men i brist på moral så vill jag att det ska bli kreddigt att bry sig om miljön igen. Jag vill att folk ska skryta om hur de planerar att ta tåget genom Europa nästa sommar. Inte om sin kommande flygresa till Split. Jag vill höra tröttsamma utläggningar om hur falafeln är bättre i Berlin. Inte om osso bucon de käkade i Milano.
Det bästa sättet att slippa skam är att göra något man kan vara stolt över. Så istället för att predika tänker jag skryta om vår fantastiska resa till London och det otroliga veganska ramenstället vi trillade in på i Amsterdam. Och efter den stora klimatdemonstrationen för några veckor sedan vågar jag hoppas på att pendeln svänger igen. Att torkan och bränderna under sommaren har tänt en gnista i folks medvetanden precis som sommaren 2018. När jag ändå är igång så hoppas jag även att Anamma börjar tillverka sin vegopaj med ost- och skinksmak igen.
Text: Erik Björklund
