Vänner som kramas

Jag stänger google maps och blickar uppåt, möts av en hård träport. Påvepalatset reser sig över mig som mina mobbare i mellanstadiet, jag känner samma sak nu som då: desperation. Det är ett state of mind nuförtiden, jag har maniskt köpt tågbiljetter till nya städer hela augusti, för att slutligen hamna här. En vakt öppnar porten åt mig och ut rinner en sval katolsk luftström som dämpar min annalkande migrän. Jag kliver in över tröskeln, högtidligt. Genast kvävs turisternas sorl bakom mig, rökelse och andakt ligger i luften. Inne i katedralen sträcker sig sandstenspelare bestämt uppåt i den enorma rymden där vita duvor seglar. Den heliga anden vakar över mig. Altartavlan är fullkomligt gyllene och väggarna är utsmyckade med ett oändligt antal keruber och små Maria-altare. Det doftar av tusen tända ljus och jag är femton igen och lider mig igenom ett luciatåg med stearinklumpar i ögonfransarna. Folk sa efteråt att det var det finaste luciatåget någonsin. Likt Lucia tackade jag blint för att få bli offrad på skönhetens altare och gick sedan hem och klippte av mig ögonfransarna med nagelsax.

Bakom mig väller bleka tyska par och franska barn in så jag förflyttar mig ljudlöst över det schackrutiga marmorgolvet längs ena väggen. Kvävda röster viskar och tillhörande händer pekar på väggmålningarna. Jag är inte här i turistärenden, utan i egenskap av att vara olyckligt kär. Två rader av kyrkbänkar i rummets mitt är befolkade av en tredjedel fransmän försjunkna i bön och två tredjedelar ateister. Det syns på huvudlutningen vem som är vem. Min blick fastnar på ett bakhuvud. Ett med mjukt lockigt brunt hår. Magsyran ändrar beståndsdelar. Det är denna stund jag har längtat efter i veckor, den som har hållit mig vaken om nattågsresorna och det som varit det omöjliga. Att hitta någon som inte vill bli hittad. Min tidigare rädsla för att tränga mig på är borta och jag smyger fram mot henne. Stannar lite bakom. Hennes hållning är avslappnad och hon skriver i ett slitet häfte. På hennes handled syns fortfarande konturerna i solbrännan efter armbandsuret hon fått av mig. Mina organ krampar. O Gud, ge mig styrka.

Mitt försommarjag vill följa efter henne, slänga mig på mina bara knän på torget, imitera jesusstatyn därute, dö för att hon ska glömma mina synder

När jag sätter mig bredvid henne reagerar hon först inte. Fortsätter frenetiskt att skriva. Hon verkar bekymmerslös, kanske på grund av min frånvaro under de senaste veckorna. Förlåt, viskar jag. Vänner som kramas ofta löper en större risk att överträda varandras gränser. Det stod på svt, säger hon utan att titta upp. Jag kramade henne alltid, lite för länge. Utan att veta att det var ett problem. Nu snuddar min armbåge mot hennes höft, men hon flyttar inte på sig. Jag suckar. Du kramade ju tillbaka, säger jag. Hon tittar på mig med en bekymrad blick. Kanske har någonting inom henne förändrats, mjuknat inför min åtrå. Eller så är hon helt likgiltig inför mig. Jag har svårt att urskilja hennes känsloläge efter flera veckor isär. Det känns som att hon vill att jag ska säga något, men de levande ljusen och turisterna äter upp allt syre runt oss och jag kan inte bilda meningar.

Det var inte längesen vi låg i en park i Berlin med våra armar ihoptrasslade och treklöver i håren. En försommarkänsla i kroppen sa att vi var på rätt väg. Vi skrattade när en gammal östberlinsk dam vant tömde en blomvas från femte våningen, som hon säkert gjort sedan långt innan die Wende. Vi högläste vartannat kapitel i vår gemensamma bok. En flaska aperol och en med prosecco bredvid oss. Vi var två kroppar av en organism, noterade samma detaljer och smålog sedan mot varandra. Inom mig pyrde stora känslor, större än hon någonsin kunde ana, en myrstack i mitt matsmältningssystem. Vid skymning kom fladdermössen fram och cirkulerade över oss där vi låg saliga i gräset. Hon trodde först att det var fåglar, men hon såg fel. På avstånd kan man tro att en fladdermus är en fågel, men på nära håll är de väsensskilda.

Huvudvärken börjar molande ge sig tillkänna och jag letar i min väska efter en vattenflaska. Inte visste jag att en katedral kunde kännas så mycket som en bastu. Hon vänder bort blicken och fortsätter skriva, som om jag lika gärna skulle kunna vara en främling. Det kanske jag är, har blivit. Jag svettas som jag inte gjort sedan puberteten och torkar av min panna på skjortkanten. Försöker uppfatta hennes lukt, den kanske lugnar mig. Men bland hundratals år av excentriska kroppar är det svårt att urskilja ett specifikt doftspår. Hon kanske har bytt schampo. Vad skriver du, frågar jag försiktigt. Hon slår tvärt ihop häftet. Min bok, svarar hon. Hon har länge haft skrivdrömmar, börjat om många gånger, varje gång i ett nytt svart moleskinehäfte. Nu har hon kommit längre än innan, nästan hela häftet är fullt av hennes minimala handstil. Jag känner mig stolt, undrar vad hon skriver om. Men innan jag hinner säga något reser hon sig, plockar ihop sin väska och lämnar mig, likgiltigt. Kryssar mellan horderna av gapande vallfärdare tills hennes bakhuvud försvinner ut i det kvava klibbiga utanför tillflyktsorten i katedralen. Mitt försommarjag vill följa efter henne, slänga mig på mina bara knän på torget, imitera jesusstatyn därute, dö för att hon ska glömma mina synder. Men mina ben är tillfälligt fastkedjade i kyrkbänken. Jag är lika handlingsförlamad som en medeltida kättare, jag var inte beredd på hur det skulle kännas att träffa henne igen. Påminnas om hennes hårfärg och hennes handstil. Kanske är det bäst att låta saker vara ändå, what would jesus do? Sakta sipprar den under flera veckor uppbyggda desperationen ur min kropp, lämnar mina kvarlevor urholkade och vilsna, bara aningar kvar. En stund sitter jag kvar i katedralen och räknar keruber i taket. Sedan går jag också, lämnar mina sista kontanter i kollekten på vägen ut.

Text: Astrid Hedenström