Vad vi ser fram emot filmåret 2023
Tredje säsongen av Emily in Paris, knytnävsslag på Oscars och the return of Avatar är nu äntligen passé och filmåret 2023 är här. Vad väntar oss på bioduken (och dataskärmen) framöver? KULT:s filmsida har skrivit ner vad de tänker titta på kommande solvarv. En del spännande biopremiärer, men också retrospektiv och utforskande av filmvärldar bortom Hollywood. Samt ett par filmer på röda listan…
Lovisa Strååt: Belleville Baby-uppföljare och synth-romantik
Holy Spider
Borta bra men hemma bäst? Det finns i alla fall några spännande svenska premiärer att se fram emot 2023. Årets första biobesök lär bli Holy spider, en film som inte kan ha undgått många. Svensk-iranske Ali Abbasis oscarsnominerade thriller ska äntligen ha biopremiär, en film som blev oväntat aktuell i och med upproren i Iran. Filmen, baserad på en sann historia, handlar om en journalist som undersöker morden på sexarbetare i den heliga staden Mashhad. Filmen har sverigepremiär den 20:e januari.
Düsseldorf, Skåne
En svensk rulle som det inte skrivits lika mycket om är Düsseldorf, Skåne. Filmen utspelar sig i Skåne på 80-talet och handlar om den unga syntharen Fredrik som är ihop med Nina, har alkoholiserade föräldrar och är med i ett synthband. Inför bandets första spelning håller allt på att gå fel. Det blygsamma material som släppts andas ungdom, ångest och romantik. Kan det bli bättre? Filmaren och musikern Patrik Blomberg Book, själv gammal synthare och grundare av bandet Ausgang Verboten, gör här sin första långa fiktionsfilm. Vi alla vet att nostalgidoftande musikaliska epokskildringar är det bästa som finns och jag, som fortfarande saknar SVT:s Viva Hate, är taggad till tusen.
Black bird
Sen är ju den avslutande delen av Mia Engbergs trilogi såklart ett måste att se. Engbergs första film i trilogin, Belleville Baby, har varit ett självklart inslag i många unga vuxnas tillblivande sen den kom ut och har nått någon slags (välförtjänt) kultstatus. Belleville Baby åtföljdes av den underbara Lucky One och nu är då den sista filmen på väg: Black Bird (arbetstitel). De första två filmerna har experimenterat friskt med skiljelinjen mellan dokumentär och fiktion, och jag förväntar mig inget annat från den tredje. Filmen har sagts handla om Engbergs resa efter ett livsförändrande besked samt fortsättningen på den åldrande gangstern Vincents historia. Jag längtar.
För övrigt har jag som plan att pallra mig iväg till Cinemateket på Gärdet i Stockholm. Vårens program har temat “lycka” med en mängd måste se-filmer, men jag har särskilt mitt sikte inställt på de verk av Agnès Varda som jag inte än sett.
Saga Ahndoril: problematiska dirigenter och Margaret Atwood
Tár
Cate Blanchett spelar den världskända kompositören och dirigenten Lydia Tár i Todd Fields oscarstippade film. Blanchett må vara en personlig gud för mig, men det är berättelsen jag verkligen ser fram emot: dirigentens rise and fall i vad som beskrivs som ett me too-drama inuti den klassiska-musikvärlden. Jag finner det egentligen underligt att så få filmer utspelar sig på operahus och konserthus – det är otroligt cinematiska miljöer med intrikata sociala hierarkier som möjliggör hög dramatik. Och den, för en filmpublik, storartade upplevelsen att få inta en orkester, se ut över publikhavet, ryckas med i musiken och följa dirigentens häftiga rörelser (tänk de extatiska operascenerna i Amadeus), lockar i alla fall mig till biosalongen.
Stone Mattress
Att Lynne Ramsay ska regissera och adaptera Margaret Atwood låter egentligen självklart. Ramsay, med sina klaustrofobiskt intensiva filmer som We need to talk about Kevin och You were never really here, besitter samma talang för domedagsaktig spänning som Atwood. Stone Mattress spelas in i detta nu med endast två bekräftade skådespelare, Julianne Moore och Sandra Oh. Detta Cannes-paket låter precis som något jag hade kunnat drömma ihop för den här texten.
Död åt: Ensemble-filmer
Detta är mer en önskedröm än något jag tippar som en verklighet för filmåret 2023. Efter att ha genomlidit Glass Onion: A Knives Out Mystery under julhelgen cementerades min avsky för uppsvinget av ensemble-filmer, det vill säga filmer vars rollistor i princip bara består av kända personer. Var kommer de ifrån och vem är det som vill ha dem? Jag ser det som ett mycket dåligt omen att dessa pumpas ut. Man kan genast dra slutsatsen att filmen i sig är fruktansvärt ofarlig om den fått med så många olika varumärken. Vidare får det en att undra om industrin överlag har så lite inspiration och sådan bristande respekt för konst att deras enda drag är att fylla filmers IMDb-sidor med så många A-listers som möjligt. Befria oss! Det är dags att återvända till tight-castade filmer med en kändis här och där och några nya ansikten. Det är ofta mellan dessa som en typ av elektrisk spänning kan uppstå – när en oslipad skådespelare möter en erfaren.
G.V. Rindborg: Ny Nolan och en tveksam Napoleon
Oppenheimer
2023 får vi äntligen en ny Nolan-film att se fram emot på storskärmen. För första gången får vi en biopic från regissören som är mest känd för sin användning av invecklade hopp i tid-och-rum i moderna klassiker som Inception (2010), Tenet (2020), Interstellar (2014), och The Prestige (2006) för att nämna några. Det blir intressant att se hur mycket av en ’Nolan-stämpel’ som ryms i en berättelse där vikten ligger snarare på att skildra fysikern J. Robert Oppenheimers utveckling av atombomben än att kommentera filmskapandet och den kreativa processen i en metaberättelse. Bland skådespelarna finns bland annat Emily Blunt, Florence Pugh, och Rami Malek. Svenske Ludwig Göransson gör comeback med musiken. Antagligen har Hans Zimmer som Nolan är känd för att samarbeta med haft fullt upp med kommande Dune: Part Two. Jag fram emot att uppslukas av den fantastiska och förfärliga stunden mänskligheten blev mästare över atomen.
Chevalier
Som en hängiven franska revolutionen-nörd och musikälskare är biopicen Chevalier om den franske kompositören Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges bland de filmer jag mest ser fram emot i år. Joseph Bologne var känd som den ”svarte Mozart”. Sin aristokratiska bakgrund till trots är hans livsresa fascinerande. Från att ha varit bland de förnämsta franska musikerna vid hovet innan revolutionen, till att ha lett befriade slavar i den revolutionära armén, och därefter också tillbringat en tid fängslad när giljotinerna kapade aristokratiska huvuden som mest, verkar hans liv vara gjord för att avbildas på film. Frågan är om det finns en tillräckligt sammanhängande tråd i den sanna historien som Hollywood kan fästa sig vid eller om de väljer att hitta på konflikter som inte fanns. Blir det en inspirerande berättelse baserad på fakta, eller ännu en anakronistisk historieskrivning?
Napoleon
Det ryktades länge om att Ridley Scott ville fullfölja Stanley Kubricks vision och göra en film om Napoleon Bonaparte. Nu är releaseåret äntligen här. För Napoleon-nördar som mig (jag har till och med författat ett manus baserat på hans ungdomsnovell) har produktionen kantats av kontroverser. Joaquin Phoenix, i huvudrollen, är nästan äldre än Bonaparte själv var när han gick bort. En 48-åring ska därmed spela en person som nådde höjden av sin karriär vid 30 års ålder. 34 åriga Vanessa Kirby spelar Josephine de Beauharnais, Napoleons första hustru tillika kejsarinna av Frankrike. Phoenix är därmed 14 år äldre än Kirby, när Josephine var den som var sex år äldre. I Phoenix och Scotts senast samarbete spelade Phoenix den galne tvådimensionelle antagonisten Commodus i Gladiator (2000). Förhoppningsvis leder manuset honom till en mer nyanserad skildring av den korsikanske generalen. Om annat är det en film jag ser fram emot att sprätta upp i en recension.
Zara Luna Hjelm: Ghibli Studios och arkeologiska mysterier
I år har jag antagit Letterboxd-utmaningen ”Honey! I Shrunk the Watchlist”, där målet är att se 35 filmer från sin ”Att titta på-lista”. Om man vill följa mina framsteg, eller inspireras och skapa sin egna lista, kan man göra det här.
How Do You Live?
Jag har även som nyårslöfte att bli bättre på att se nysläppta filmer. Främst ser jag fram emot att se Hayao Miyazakis, skaparen av bl.a. den prisbelönta filmen Spirited Away (2001), adaption av Genzaburō Yoshinos novell How Do You Live? från 1937 med samma titel, vilken följer en pojkes spirituella uppvaknande efter hans faders död.
On Barren Woods
En annan film jag hoppas på att få se är den turkiska filmskaparen Nuri Bilge Ceylans fyra timmar långa drama On Barren Weeds. Filmen tycks gå i sann Ceylan-anda: att konfrontera känslor av främlingskap och existentialism, varpå vi här får följa en lärares inre efter att ha blivit anklagad för att ha trakasserat unga kvinnliga studenter.
La Chimera
Även den italienska auteuren Alice Rohrwacher kommer vara aktuellt 2023 med filmen La Chimera, som handlar om en brittisk arkeolog som blir inblandad i ett nätverk där stulna etrusiska artefakter cirkulerar under 1980-talet. I rollerna ser vi både den legendariska Isabella Rosellini och Josh O’Conner, vilket gör mig ännu mer ivrig!
Paul Dakwar: Nya Dune och berättelser bortom Hollywood
Dune: del 2
Dagen innan jag såg Dune på bio hann jag precis läsa sista sidan i den första, 800-sidor långa boken i Dune-sagan. Ni kan ana vilken lättnad det var att äntligen få ett slut på något som tycktes vara ett evighetsprojekt, precis i tid till att se filmen på den stora duken, för att sen inse att filmen inte täckte mer än de första 200 sidorna.
En bastant bok med noggrant detaljerade miljöer och objekt, och en berättelse som är så lång och innehållsrik kanske hade varit bättre i ettn TV-serieformat. Men efter att ha sett Denis Villeneuves Dune så kan det vara svårt att förneka att berättelsen är alldeles för spektakulär för att inte vara en biofilm. Villeneuve, som har haft Dune som favoritbok sedan tonåren, har förstått bättre än att kompromissa viktiga aspekter i berättelsen för att tränga ihop så mycket som möjligt på bara några timmar. Det är oklart om nästa film täcker resten av boken, eller om den blir uppdelad i en trilogi, men en sak är säker – det kommer garanterat vara en spektakulär bioupplevelse.
Berättelser bortom Hollywood
Med streamingtjänster blir berättelser från hela världen inte bara tillgängliga, men även uppmärksammade. Vem hade kunnat tro att ett av årets mest streamade serie på Netflix skulle vara Squid Games, från Sydkorea?
Och är det så konstigt egentligen? Bollywood är ju en mycket större maskin än Hollywood, till exempel, men hur ofta talar man om Shah Rukh Khan i samma anda som Tom Cruise, trots att båda nästan har samma ikonstatus?
Jag erkänner. Det är knappt att jag ens kollar på svenska filmer. Jag kan inte förneka att min filmkonsumtion för det mesta har kretsat kring studios, regissörer och skådespelare jag känner igen sedan innan. En selektivitet som till viss del orsakats av brist på tid. Men tänk vad mycket jag har missat, och vad mycket jag har kunnat lära mig och andra. Så, i år vill jag bredda mitt perspektiv och ta mig utanför Hollywood för att höra och lära mig mer!
