Vad skulle Strindberg säga om karensavdraget?
Var är skojaren August Strindberg när man behöver honom? I romanklassikern Röda rummet från 1879 visade han hur hyckleri kan döljas bakom fina ord och tomma anekdoter. Känns det möjligen igen? I denna valrörelse? Ta den heta potatisen om karensavdraget. Högern med Moderaterna i spetsen försvarar det till varje pris. Det ska löna sig att anstränga sig, heter det från morgon till kväll.
Men om man verkligen vill att folk ska sträva, borde man inte också se till att man kan leva på sin lön och har råd att vara sjuk? Att alla som arbetar har likvärdiga förutsättningar att klara kostnaderna när de blir sjuka? Det vore – om något – att stå på de hårt arbetandes sida.
Egentligen borde de som försvarar karensavdraget vilja avskaffa det eftersom det drabbar just alla som bidrar till det gemensamma, exempelvis städar kontor på svenska exportföretag som gör vår välfärd rikare, och inte lever på bidrag. Men dessvärre är det inte så, vilket inte bara är beklagligt utan också obegripligt.
”Arbetslinjen i praktiken: ansträng dig, håll dig frisk.”
Högerns berättelse spricker här och avslöjar sin egen absurditet. Alla jobb är viktiga, lika värdiga och det ska alltid löna sig att kämpa och göra rätt för sig. Men tydligen bara så länge du inte blir sjuk och jobbar som servitris, städare eller sjuksyrra. För då ryker dessvärre tusenlappar på Kivra den 25:e. Därtill får den mentala hälsan betala ett pris. Arbetslinjen i praktiken: ansträng dig, håll dig frisk.
Därmed blir det ännu tydligare att vissa yrkesgrupper har högre status, medan andra, minst lika viktiga, värderas lägre. Kanske förklarar det varför tre vänsterorienterade partier tillsammans kan samla drygt hälften av väljarkåren i det här riksdagsvalet, medan Moderaterna pendlar runt 17 procent? Vi talar alltså om en orättvisa som inte enbart förklaras av människors olika livsval utan också av de villkor man sätter och möter.
Det är klart att många svenskar ser och förstår detta.
Det gör i alla fall Strindbergs alter ego, huvudpersonen Arvid Falk, i Röda rummet. I början av romanen lämnar han sitt trygga men tråkiga jobb för att bli författare på heltid. Han tror att det blir lika lätt men det blir det såklart inte. Genom olika möten med makten och människor krockar hans ideal med en krass verklighet. Hans illusioner upplöses. Flera av hans vänner, som Olle Montanus, tycks ha talang men saknar resurser, rätt bakgrund och begränsas således av det.
I protest gör Falk och hans nya konstnärskompisar det man gjort i alla tider: går i exil. Deras fristad? Inte landet, som i den romerske poeten Horatius fall, utan krogen Berns. Dess röda rum får symbolisera allt som samtiden försöker kväva och betrakta som suspekt: förutsättningslöst skapande, umgänge, passion. Den kluvenhet som Falks nya bohemliv ger träder där för en stund tillbaka. Gemenskap erbjuder en tillflykt, på samma sätt som Dostojevskijs Raskolnikov finner en sådan lättnad i andras närhet.
Parallellt med dessa episoder gör den ironiska berättaren – Strindberg själv – flera fräcka iakttagelser. Nämligen hur somliga upptäckt att det är ”billigare och angenämare att leva på andras arbeten”. Samt att det är en gammal myt att alla arbeten är lika värdiga. En myt som man gärna prackar på folk så att man sällan tvekar inför valet eller kvalet. Känns det igen? Möjligen i denna valrörelse?
Välkommen till Strindbergs värld, anno 2026. Det ska löna sig att hålla sig frisk.
Text: Rolan Jusupov
