Vad kostar det att vara någons trofé?
Frigörelse eller dystopi – i Katarina Muhrs andra roman dras den samtida hemmafrutrenden till sitt klimax. Felicia Axelsson rycks med av En perfekt kvinna.
”My husband was craving some hamburgers, so I decided to make some from scratch.”
Den moderna hemmafrun är säkert lika gammal som sociala medier själv, men kanske fick hon sin luxuösa, samtida form när följarna började trilla in på influencern Nara Smiths olika konton. Nara Smith, som i sina videos står designerkläder och med en unge på höften står och maler kött för hand, är det perfekta exemplet på det nutidsmänniskan suktar efter allra mest: ett överflöd av tid. En nutida hemmafru väljer själv att inte arbeta. För varför skulle hon? Hennes mans pengar har inte bara gett henne mat på bordet och tak över huvudet, de har också ackumulerat tid i sådana mängder att hon istället för att köpa något sletet paket torra kakor på ICA lugnt kan ställa sig i köket och baka oreos från grunden.
Blir inte vi alla vardagsstressade 9-till-5-arbetare helt gröna av avund?
Så visst förstår man tjusningen.
Katarina Muhr tar sats från denna mytomspunna varelse när hon skapar sin huvudkaraktär Amalia, som tycker att traditionella könsroller är hedervärda ideal, och som mer än gärna slutar jobba när hon hittat den monetärt och karriärmässigt framgångsrika Henrik. Amalia fixar fina borduppsättningar, sköter hemmet med en ledig självklarhet och lagar avancerade måltider med handskuret kött från saluhallen. När Henrik vill ha en hund skaffar paret en hund. Att det blir Amalia som i slutändan får ta alla nattliga kissrundor och ansvara både för djurets beteende och hälsa slutar hon snart klaga på. Henrik har en särskild röst som man inte säger emot, och det är ju en del av det hon gillar med honom. Att han är en stark man, så att hon kan få känna sig omhändertagen, kvinnlig, med honom.
Sen vill Henrik ha barn. Det är rätt tid i livet, de har allt de kan behöva, och deras kompisar skaffar ju barn. Amalia vill såklart ha barn. Självklart.
Så varför kommer hon på sig själv med att börja på p-piller i smyg?
En perfekt kvinna jobbar med en ambivalens som stundvis är klockren, stundvis får en att klia sig i huvudet, men som hela tiden håller berättelsen dynamisk och lockande. Amalia som person är inte lätt att tycka om. Hon har svårt att knyta an till andra kvinnor och trots sin längtan efter en skarpskuren femininitet är tjejgrupper ett huvudbry hon ännu inte riktigt lärt sig att hantera.
I en tid när likeability är hårdvaluta är människor som varken är lätta att förstå sig på eller att ha att göra med som en välkommen vindpust i ett instängt rum. Jag skulle inte vilja hänga med Amalia på fritiden (eller ens om jag fick betalt), men jag vill verkligen, verkligen veta vad som kommer hända med henne.
Romanen tar en stund på sig att starta. Till en början står berättelsen nästan helt still och läsaren får hålla till godo med Amalias monologiska tankebanor om vad som är manligt och kvinnligt utan att det händer någonting i berättelsens realtid. Men för den som orkar igenom de första fyrtio–femtio sidorna väntar en resa där intensiteten trappas upp mer och mer för varje kapitel, tills det oundvikliga sammanbrottet är här. Och då ser det inte riktigt ut som man förväntade sig.
Man får ju inte avslöja slutet, men det måste tilläggas: det sattes perfekt. Som att landa på fötterna efter en dubbelvolt.s
Oavsett om man ser Amalias liv som en dystopi eller en detaljerad ritning över den perfekta framtiden tvingas läsaren fundera på vad ett liv som någons trofé verkligen kostar.
Finns det värden som till och med väger tyngre än pengar?
Eller är den ultimata frigörelsen att själv få bestämma att man vill bli dominerad?
Jag hoppas att det här är första av många romaner på temat.
Text: Felicia Axelsson
