Vad är egentligen verklighet i You Can See Everything?
Zara Luna Hjelm: När jag sa att Club Kid var årets näst mest hypade film menade jag det, för ingen har någonsin nått samma höjder som You Can See Everything. Ett tag gick den till och med om Band of Brothers höga 4.7 rating på Letterboxd. Vad är det då som gör den här dokumentären så intressant, Gustav?
Gustav A. Lilliehorn: Jag tror att det är Elizabeth Holmes i kombination med Nathan Fielders deadpan-humor och metafiktion. Fielder är en riktig komedi-Gud för oss som har sett hans tidiga verk Nathan for You och The Curse. Rekommenderar!
Zara Luna: Jag hade ingen aning om vem han var förrän jag såg filmen. Elizabeth Holmes visste jag inte heller vem det var innan jag såg Alex Gibneys HBO-dokumentär The Inventor: Out for Blood in Silicon Valley (2019). I den följer Gibney henne från när hon grundade hälsoteknikbolaget Theranos 2003, som 19-åring, och hur hon successivt bygger ett varumärke som lockar äckligt rika investerare runt om hela Silicon Valley.
Gustav: Theranos – bara namnet låter ondskefullt – utgav sig för att göra träffsäkra blodprover med hjälp av en liten manick Holmes hade tagit fram. 2015 började anklagelser komma in att Theranos uppfinning inte fungerade, och 2018 föll korthuset när företaget och grundarna dömdes för bedrägeri. De flesta som ser den här filmen börjar troligtvis med en förutfattad mening om att Elizabeth är skyldig. Och det är såklart ingen spoiler eller överraskning att det ifrågasätts i filmen. Men filmen går djupare än så och överraskar hela vägen fram till eftertexterna.

Zara Luna: You Can See Everything tar avstamp i maj 2023, 34 dagar innan Holmes skickas in i finkan och följer henne sedan i nästan tre år. Utan att spoila någonting slutar Fielders dokumentär, likt Gibneys, med en cliffhanger, vilket påminner oss om att berättelsen faktiskt är verklig – i det snåriga träsket mellan verklighet och fiktion.
Gustav: Precis, men jag tycker ändå att alla som har en chans att inte kolla upp Elizabeth Holmes ska låta bli att göra det. Kom in så blank som möjligt, då tror jag att man får en bättre filmupplevelse, jag hade faktiskt velat radera det lilla jag visste om henne innan.
”Har Elizabeth ljugit? Hon har ju blivit dömd, så vi har egentligen svaret där, men filmen väcker frågan till liv igen.”
Zara Luna: Hon är en sjukt oklar person. I Gibneys dokumentär är hon en riktig business woman, medan hon i Fielders främst framhålls som en fru och mamma, där hon spelar starkt på att vara ett oskyldigt offer.
Gustav: Ja, det känns som att hela första delen av filmen går ut på att Fielder försöker få grepp om Elizabeth. Han ställer enkla frågor som hon inte kan svara på. Fungerade manicken som Theranos tog fram? Har Elizabeth ljugit? Hon har ju blivit dömd, så vi har egentligen svaret där, men filmen väcker frågan till liv igen. Visst känns det väldigt genuint när hon med tårar i ögonen berättar om hur jobbig den här perioden varit för henne, vilket kanske är varför man börjar undra om hon hade gott uppsåt från första början.
Zara Luna: Ju längre ner i kaninhålet man kommer, desto fler frågor uppstår. Dessutom tycker jag att narrativet förändras aningen när man inser att Fielder börjar bry sig om henne, vilket speglar diskussionerna i filmen där han ifrågasätter om hon verkligen är supermanipulativ, eller om hon är styrd av andra omkring henne.
Gustav: Eller hur? Jag gick från att tänka att hon är ett offer, till att tänka att hon är helt ovetande om att hon kanske är en sociopat. Jag vet fortfarande inte.
Zara Luna: Det gör det extra intressant – att man aldrig får något riktigt svar på något, ändå älskar folk det. Möjligen är det speglingen av ens egna reflektioner som engagerar så många, ytterligare ett metanarrativ.
”Filmen utspelar sig i synk med Fielders uppfattning av vem Holmes är, där ens egen uppfattning förändras i relation till hur Fielder känner för henne.”
Gustav: Fielder och regissören Lance Oppenheim är så duktiga på att skapa stämning. Det finns en scen som beskriver den stela stämningen så väl: Holmes ska sätta sig i bilen och bli förd till fängelset och hon ger Fielder en kram, men sen är det ingen som säger någonting – de bara står och tittar på varandra. Varenda muskel i mig skriker “säg någonting!”
Zara Luna: Det som gjorde mig mest obekväm var en scen i början där han bara står bakom ett glasfönster i deras vardagsrum – bokstavligen som Peeping Tom – och bara tittar på Holmes när hon, om jag minns rätt, ammar.
Gustav: Han är en fluga på väggen i deras hem. Sen bodde de väldigt litet också, vilket gör att han står absurt nära.

Zara Luna: Ja, Holmes, hennes make Billy Evans och deras två barn bor under de 34 dagarna i en liten stuga vid stranden. Inredningen är väldigt kal och intetsägande med furu överallt. Jag tänker att det gör henne väldigt relaterbar, där hennes erfarenheter av händelserna främst återberättas av personer som älskar henne medan hon tar hand om sina barn. Det är ett väldigt ömt porträtt som Fielder skapar, vilket gör att man faktiskt saknar henne i de scener som Amanda Seyfried (som spelat Holmes i miniserien The Dropout) återskapar genom Fielders minnesanteckningar.
Gustav: Exakt. Seyfried blir mer och mer delaktig under filmens gång. Fielder börjar använda henne som bollplank – han tar till och med med henne för att träffa Holmes make och barn. Filmen utspelar sig i synk med Fielders uppfattning av vem Holmes är, där ens egen uppfattning förändras i relation till hur Fielder känner för henne.
Zara Luna: Jag tycker också att relationen mellan Seyfried och Holmes make, Evans, är väldigt intressant. Först verkar det som att han bara stöttar sin fru, något som får en helt annan ton genom Seyfrieds ögon. Seyfrieds och Evans första möte är nog också det enda tillfället i filmen där de pratar politik, samtidigt som man inte vet vad som är genuint och inte. Det känns som att det är den enda scenen där det här klaustrofobiska voyeuristiska erkänner världen utanför, på något sätt.
”Holmes har spelat en karaktär hela tiden i sin yrkesroll såklart, därefter kommer ju metadiskursen: Vem är hon egentligen?”
Gustav: Filmen är ju så otroligt meta. Utan att spoila avslutas filmen med ett citat från en artikel ur New York Times, där Elizabeth Holmes säger: “They’re not playing me. They’re playing a character I created” (om miniserien The Dropout). Vem har då skapat den här karaktären? Hur har exempelvis The New York Times bidragit till att karva fram Elizabeth Holmes?
Zara Luna: Det får man aldrig reda på, vilket är intressant då man förväntar sig att en dokumentär ska visa verkligheten, men det här bryter ju den föreställningen. Holmes har spelat en karaktär hela tiden i sin yrkesroll såklart, därefter kommer ju metadiskursen: Vem är hon egentligen?
Gustav: Alla spelar en karaktär idag, speciellt när man är en offentlig person – man har en image utåt och en privat. Att då säga att Elizabeth Holmes spelar en karaktär… Ja, men det gör du ju också när du är på jobbet.
Zara Luna: Skillnaden är att kurera sin persona i förhållande till vad som säljer, att hon rider på feministiska framgångar och tidens politiska “trender”. Hennes persona ska sälja en produkt som de här äckligt rika ska investera i, det finns en helt annan ekonomisk motivation än gemene mans vardagsliv.
Gustav: Ja, det håller jag med om.
Zara Luna: Men vi har fortfarande inte svarat på vad det är som gör den här dokumentären så bra. Har du några sista ord?
Gustav: Jag säger bara: Se den på bio. Man vill se Nathan Fielders och Elizabeth Holmes ansikten stort på bild. Det är värt det!
Zara Luna: Mycket bra. Det ska kännas som om Fielder står bakom en gardin i biosalongen och bevakar dig.


