Club Kid osar av snygg A24-estetik men saknar substans
Hemkommen försöker jag att samla tankarna och förstå vad det var som gjorde att filmfestivalens näst mest hypade film föll platt för mig. Jag rör mig mot soffan och slår på värmefilten för att lindra min outhärdliga endometrios.
Låt oss ta det från början.
I gott sällskap på Bio Skandia sitter jag omsluten av hundratals stockholmare som, liksom mig, har nåtts av notisen: Club Kid är en av årets bästa filmer. Jag fick nys om den redan i somras då en god vän hade sett den på filmfestivalen i Cannes och talade gott om den. Igår klickade jag upp brat-drottningen och den självutnämnda cinephilen Charli xcxs story på Instagram där även hon tokhyllade den. Givetvis förstår jag charmen – den är snygg och sexig, med ett stort hjärta. Dessutom är det Jordan Firstmans (från Rachel Sennotts HBO-serie I Love LA) debutfilm, vilken han skrivit, regisserat, producerat och spelar huvudrollen i. Det är ingen dålig debut, idén finns där, men filmen hade lika väl kunnat vara en romcom med Adam Sandler som man slökollar på en random torsdagskväll.
Firstman spelar Peter, en hårt festande 30-something LA-snubbe i New York. Han är en nattklubbspromoter som efter ett decennium av festande blir av med sitt jobb, liksom sin fysiska och psykiska hälsa. This guy is a wreck. Han har förlorat sin mamma för inte allt för längesen, han hamnar i konflikt med sin äldsta vän och före detta klubbpartner Sophie (Cara Delevigne), och trots den enorma värmen i queercommunitiet han är en del av, är han en väldigt ensam och osäker person.
En morgon besöker en brittisk kvinna, Edison (Kirkby Howell-Baptiste), honom och hans inneboende med otroligt oväntade nyheter: Peter, som aldrig i sitt liv trott att han har haft sex med en kvinna, har en 10-årig son, Arlo (Reggie Absolom), med Edisons nu avlidna vännina. Med mycket droger inblandade och en annan man med i leken kommer minnesbilder tillbaka till honom om hur han faktiskt fick utlösning… någonstans. Edison lämnar Arlo hos Peter, som dessutom aldrig har pratat med ett barn, men det visar sig att Arlo kommer att vända upp och ner på hela hans liv.
Med klubbscenen i bakgrunden byter Peter successivt ut sina sena nätter mot familjemiddagar, flyktiga sexskapader mot en stabil relation och knarket mot Arlos kärlek och uppskattning. Trots det traumatiska som Arlo varit med om är han ett väldigt medgörligt barn med en brittisk, väluppfostrad accent, där hans känslor främst speglar Peters, snarare än att ge honom egen agens. Deras relation är en dröm som tycks vilja bevisa att queera personer kan vara bra föräldrar – och det är klart att det är en representation som behövs då vi vet att queera föräldrar är lika bra/dåliga som vilka andra föräldrar som helst – men istället landar det i någonting moraliserande, vilket främst känns tilltänkt för en heterosexuell publik.
Om du har funderat på vad man får om man kombinerar Euphoria med surprise baby-tropen (exempelvis En smak av honung, 1961; Three Men and a Baby, 1987; Forrest Gump, 1994) är det här filmen för dig. Likt Euphoria osar estetiken A24 med neonljus, strobes, hög klubbmusik och knark, knark, knark.
Till skillnad från Euphoria saknar Club Kid dock en substans som nyanserar karaktärerna. Den satsar på att behålla en komisk ådra istället för att låta det vara allvarligt där det passar. Vid ett antal scener nämner Peter i förbifarten händelser från sitt förflutna, men vi får aldrig reda på mer om honom, vilket gör att hans karaktär faller aningen platt. Jag är dock medveten om att det är en hårfin balansgång att låta svåra händelser fördjupa karaktärerna, särskilt minoriteter, och inte falla in i ännu en stereotyp.
Arols fruktansvärda trauma – att ha förlorat sin mamma – blir sekundärt i förhållande till Peters känslor. Han vill genast, helt okomplicerat, bo med sin nya pappa i ett helt nytt land, i en helt ny kontext. I en scen slår han ner ett annat barn, och det känns som ett narrativt val för att ändå lite visa att ”oj, han kan inte helt ha glömt bort sin mamma”. Arlos mamma målas liksom bara upp som ett offer för våld i hemmet – anledningen till varför hon dog – men mer än så får vi inte veta om henne. Istället är Peters känslor och blivande i centrum, vilket gör det tydligt att han egentligen behöver Arlo mer än vad Arlo behöver honom.
Visst, att se den på Skandias enorma bioduk var ändå en uppslukande upplevelse, särskilt när Rihannas Sex with Me pumpade i bröstet. Men en av årets bästa filmer? Långt ifrån, tyvärr.

