Turkisk hiphop: där diasporan och hemlandet enas
Det var en kall morgon i mitten av december 2021. Jag befann mig på en turkiskalektion på Uppsala universitet och min lärare Zekeriya hade förberett en lektion på ämnet turkisk musik. När vi kom till genren hiphop stannade han upp ett tag för att berätta en historia om sin militärtjänst. Han berättade om en annan värnpliktig vid namn Yunus. Zekeriya tänkte inget speciellt om honom. Han verkade som en normal kille. Det var inte förrän efteråt han fick reda på att Yunus var den redan då kände rapparen Sagopa Kajmer, en av turkisk hiphops största. Trots att jag tidigare hade lyssnat på några enstaka låtar blev detta startskottet för ett relativt intensivt intresse i genren. Från de olika epokerna och stilarna, till de olika personligheterna, så är det alltjämt en genre som fått ganska lite uppmärksamhet i Västeuropa.
För att förstå turkisk hiphop måste vi ta oss tillbaka till 60-talet. Efterkrigstiden förde med sig ett stort behov av arbetare i Europa, framförallt i Tyskland. Detta skulle så småningom leda till en massiv arbetskraftsinvandring till landet från Turkiet. Stora delar av Turkiet var på den tiden fattigt och många turkar såg chansen till ett bättre liv och tog flyttlasset till Västtyskland. Städer som Gelsenkirchen, Frankfurt och industrierna i Hamburg fylldes av migranter som sökte lyckan. Tanken var att dessa människor skulle stanna och arbeta några år för att sedan återvända till Turkiet men så blev inte fallet. Detta skulle komma att ha extra stor betydelse för framförallt en stad, Berlin.
”I Västberlin bosatte sig turkarna framförallt i Kreutzberg, vilket till slut ledde till att stadsdelen fick smeknamnet ’lilla İstanbul'”
I Västberlin bosatte sig turkarna framförallt i Kreutzberg, vilket till slut ledde till att stadsdelen fick smeknamnet “lilla İstanbul”. Kreutzberg har otroligt stor betydelse för turkisk kultur, eftersom stadsdelen praktiskt taget är platsen där turkisk hiphop föddes.
Tysk-turkarna kom först i kontakt med hiphopen via amerikanska soldater stationerade i landet. Den amerikanska hiphopens beskrivning av framförallt afroamerikaners, men även andra minoriteters, problem i samhället resonerade med turkiska andra generationens invandrare. En av genrens pionjärer, Killa Hakan, beskrev i en dokumentär hur han upplevde att hans föräldrars generation tog för mycket skit av samhället, men att hans generation, som var född och uppväxt i Tyskland, vägrade acceptera det. Han beskrev till exempel hur tysk-turkarna behandlades väl av västtyskarna, men att de sågs ner på av östtyskarna efter att muren fallit.
Den första gruppen som satte turkisk hiphop på kartan var gruppen Cartel, en grupp som bestod av en handful tysk-turkar och släppte sitt första album 1995. Gruppens karriär var kort, men skulle starta och lägga grunden för en kulturell rörelse som fortsatt ända in på 2020-talet.
Slutet på 90-talet var en väldigt händelsefull tid för den turksika hiphopen. Den tidigare nämnda Killa Hakan, för övrigt uppväxt i Kreutzberg, bröt igenom på riktigt under denna tid. Det var även då genren tog fart i Turkiet. Gruppen Nefret, bestående av Dr. Fuchs och Ceza släppte albumet Meclis-i Ala İstanbul vilket rivstartade framförallt Cezas karriär.
”Denna tidsperiod präglades hårt av collaborations mellan dessa två artister på råa, inte sällan samplade, beats. Det var här hiphopen importerades från diasporan och fick ordentligt kulturellt fäste i Turkiet.”
Denna våg av Turkisk hiphop fortsatte in på 2000-talet och gav oss, i min mening, den bästa musiken från genren. 00-talet gav oss Cezas riktiga genombrott via oförglömliga album som Rapstar och Yerli Plaka. Sagopa Kajmer fick även han sitt genombrott under gruppnamnet Silahsız Kuvvet med låten 2001 som Ceza medverkar på. Denna tidsperiod präglades hårt av samarbeten mellan dessa två artister på råa, inte sällan samplade, beats. Det var här hiphopen importerades från diasporan och fick ordentligt kulturellt fäste i Turkiet.
På 2010-talet får genren ett annat sound. De råa och mer simpla beatsen finns fortfarande kvar, framförallt hos de äldre, tidigare nämnda artisterna. Men den nya generationens rappare som Ezhel och Gazapizm har ett sound som påverkats av den amerikanska rappens utveckling. Beatsen har en egen stil men tar inspiration från den amerikanska scenen och skapar en ny riktning för hiphopen.
”Turkisk rap följer till viss del världsliga trender, men är också unik. Artisterna beskriver en verklighet i storstädernas förorter, långt bort från aristokraterna och turisternas lyxliv i Beyoğlu och Kadıköy.”
Under 2020-talet blir artister som UZI, Heijan och Blok3 stora. UZI har en bredd i sin stil och bygger vidare på den tidigare nämnda genreutvecklingen och skapar ett sound som passar någorlunda under dess ramar. Heijan och Blok3 är med och populariserar den turkiska drillen som tar inspiration från den brittiska scenen. Just den turkiska drillen får ännu en boost internationellt i och med Blok3:s låt Habibi som Stefflon Don medverkar på. Något som dessa tre artister har gemensamt är att musiken ofta präglas av bastunga beats och i drillens fall även hög bpm.
Turkisk rap följer till viss del världsliga trender, men är också unik. Artisterna beskriver en verklighet i storstädernas förorter, långt bort från aristokraterna och turisternas lyxliv i Beyoğlu och Kadıköy. Dessa texter spelas inte sällan över ett beat med den traditionella turkiska och kurdiska gitarren, saz eller blåsinstrumentet zurna.
Turkisk hiphop är just därför ganska likt landet de speglar. På samma sätt som landmassan Anatolien har utgjort hem till många olika civilisationer genom historien speglar turkisk hiphop samhällets olika grupper. Turk som kurd, sunni som alevi, rik som fattig. Det är just denna kombination som gör turkisk hiphop speciell och är anledningen till varför genren förtjänar en större plattform i västeuropeisk populärkultur.
Text: Leonard Bektas
