Tungt och intensivt när Muse intar STHLM Fields
STHLM Fields fortsätter på sin tredje dag denna fredagskväll i juni. Progrocklegenderna Muse headlinar. Det är molnigt och färre vallfärdar genom Gärdet än till Green Day. Jag har redan druckit en Caipirinha när jag möter några vänner utanför och delar en öl. Publikens biljetter strular och jag som smitit in som journalist får vänta på mina vänner inne i lokalerna. Mother Mother har spelat klart och många sitter i par på det halvblöta gräset. En halvliter öl kostar över hundringen. Trots att Mando Diao ska spela är alla här för Muse. Det syns få tonåringar. De flesta är mellan tjugofem och femtio. Baseboll- och buckethattar, blonda män, några emos, många par.
Solen spricker upp precis innan Mando Diao går upp. I ullsockor och militärkängor känner jag mig plötsligt felklädd. Sommaren är här. Det blåser mycket. Det hjälper en del. Skärmarna ovanför scenen svajar. När det äntligen är dags för Muse försvinner dock solen bakom ett snabbt rörande molntäcke. Hela festivalområdet är format som en skål, antagligen för att besökarna trampat ned mitten. Med min längd går det bara att se skärmarna på sidorna. Ibland syns sångaren Matt Bellamy när han rusar fram.
Bandet börjar med Unravelling och det blir omedelbart tydligt att jag har underskattat hur intensiv och tung deras musik är live. Gitarren skär genom ljudbilden och basen pumpar med industriellt tryck. Trion verkar vara i sitt esse. Det är hårt driven rock. Volymen, som det så ofta är på festivaler, är öronbedövande hög. Bellamy, Howard, och Wolstenholme är vana rockstjärnor men gör inga riktiga försök att leda folkmassorna. De vet nog att deras musik räcker långt. Muse är ett av få rockband med ett så tydligt eget sound. Tidigt kommer armarna upp, och jublet efter varje sång är påtagligt. Det börjar lätt. Men för varje låt verkar publiken vilja röra sig mer och mer. Skärmarna ovanför scenen likaså. Jag börjar tro att det är med flit.
I mitten av konserten syns solnedgången genom molntäcket. Himlen färgas orange-rosa. Bellamy utbrister ”what a beautiful sunset!”. Vad skönt det är att bo i Stockholm en sådan dag. Vid någon låt slungas färgglada pappersstrimlor ut från kanoner. Ibland syns en eld på scenen. För det mesta är det dock dystopisk sci-fi-grafik på skärmarna som får utgöra komplement till den ganska förutsägbara ljusshowen. United States of Eurasia figurerar svartröda kartor från delar av Eurasien som skiftar i snabba sekvenser.
Supermassive Black Hole följer. I förväg föreställde jag mig att publiken skulle explodera till deras absolut största hit. Istället blir det några skutt och många mobilkameror. Vilt blir det dock strax efter med den näst största succén från samma album, Knights of Cydonia. Tempen kokar: folk sjunger, börjar hoppa och plötsligt trycks en moshpit fram.
“No one’s gonna take me alive
Time has come to make things right
You and I must fight for our rights
You and I must fight to survive”
Texten känns passande att moshpitta till, speciellt med tanke på världsläget. Med den upplevelsen klar undrar vi om det fanns några hits kvar för dem att spela. Den mycket lugnare Prelude följer. Skärmarna svingar fortfarande vilt över artisterna. När Starlight når sitt slut tackar bandet för sig väldigt snabbt och går i väg. Helt säkra på att en encore följer stannar vi kvar. Men bakgrundsmusik börjar spelas och instrumentet nedmonteras. Konstigt tänker jag; oprofessionellt. Jag förväntade mig några sånger till. Hur kan de inte spela Stockholm Syndrome i Stockholm? Morgonen efter hör jag från en vän att Muse har lagt upp en story på instagram. Skärmarna som svingade vilt gjorde inte det med flit. De utgjorde en säkerhetsrisk; därav det tidiga avbrottet. Förståeligt, men det hade det varit så farligt att få veta det på plats?
Trots skärmarna som vajade i vinden var kvällen minnesvärd, och jag blev positivt överraskad. Lyssnar man på Muse på Spotify framstår produktionerna som mer kontrollerade och melodiskt polerade, inte helt olikt alt-J eller Radiohead i deras mer lågmälda stunder. Men live är de en helt annan upplevelse; med ett tungt driv och total scenisk närvaro är bandet långt ifrån tillbakalutade.
