Green Day gjorde ett tappert försök att få igång Sveriges lama publik
En regnig tisdagskväll knyter jag på mina gamla All Stars och cyklar i väg till STHML Fields för att se legendariska Green Day. Bad Nerves och Millencoin har spelat klart, och över Gärdet vallfärdar tusentals besökare i klungor över gräset. Det är långt färre cyklar parkerade utanför entrén jämfört med när The Hives spelade för ett år sedan, men känslan är ändå att det är fler besökare på plats. Green Day är trots allt ett legendariskt band som lyckats samla på sig anhängare i flera åldersgrupper, mycket tack vare sina två succéalbum, Dookie och American Idiot. För oss som minns 00-talet var flera av sångerna i det senare konstant närvarande, oavsett om man aktivt lyssnade på dem eller inte. Med en tydlig kritik av Bushadministrationen och Irakkriget var titelsången i sig en rebellisk hymn för eran. I och med den politiska utvecklingen i USA sedan 2016 har sången åter blivit relevant.
Detta är tydligt i publikhavet. Det syns allt ifrån All Stars, Doc Martens, och vanliga träningsskor på allt från tonåringar till pensionärer. En mor har packat snacks och ponchos till sin tonårsdotter och dotterns pojkvän. Några energetiska par i femtioårsåldern klungar framför mig. Till höger har en far tagit med sig sina tre stela söner. Vissa har på sig mer punkiga jeansjackor, andra har regnjackor i nedtonad polyester. En del kanske bara är där för att se Weezer som spelar på samma scen, samma kväll. Ibland smyger en doft av cannabis förbi.
En timme efter att Weezer spelat klart spricker tystnaden till ljudet av Queens Bohemian Rhapsody. Skärmarna visar snabbt klippta inzoomningar av publiken i svartvitt. Det börjar bubbla av energi i folkmassan. Green Days oortodoxa backdrop: en upplåsbar handgranatslogga, fylls upp till tonen av Imperial March från Star Wars. Eld. Fyrverkerier. Storslaget. Bandet börjar omedelbart med American Idiot och alla verkar sjunga med. Till och med säkerhetsvakterna bakom mig studsar lite lätt till tempot. Under några sekunder känner jag nästan som att jag har slungats tillbaka till 2009. Konserten som följer är intensiv. De fortsätter med Holiday. Regnet drar in men det blir mer kallt än blött. Femte låten är den lugnare Boulevard Of Broken Dreams. Alla svajar sina armar i luften.
Sångaren Billie Joe Armstrong försöker sitt bästa att interagera med publiken. Han anstränger sig att få folk att skrika, att räkna ner, att sjunga med. Det märks att han är van, men också kanske lite besviken. Det är inte så att publiken inte är med, men kanske inte med samma energi som man har i Rio de Janeiro eller Tokyo. Det som lyckas, och som visar på bandets punkrötter, är när de bjuder upp en tjej ur publiken för att sjunga en vers ur Know Your Enemy. Man blir lite rörd. Trots sin otroliga framgång har de behållit vissa av punktraditionerna vid liv.
Brain Stew, 21 Guns och Basket Case följer in på andra halvan. Mot slutet kommer äntligen Wake Me Up When September Ends som säkert får några på tårar. Det märks dock att publiken är trött. Intill mig har en del redan lämnat. De kanske anar hur krångligt det kommer att vara att ta sig ut när konserten är slut. När bandet lämnar scenen är det inte många som ber om en encore, men de kommer ändå ut inom ett par sekunder. Som sista låt spelas Good Riddance (Time Of Your Life). Grön-rosa konfetti sprutas ut ur kanoner över publiken. Strålkastarna skiner ett varmt ljus över landskapet. De tackar för sig och lämnar.
På vägen ut trängs alla tusentals genom en relativt liten utgång. Jag hör fransyskor, finländare, spanjorer. En yngre kille vänder sig till sin vän och säger ”bandet var skitbra, men den svenska publiken är inte så kul”. Inte olikt det jag tycker. Samtidigt verkar Green Day gilla Sverige. På 32 år har de varit här 16 gånger. Fem gånger bara de senaste åtta åren. Vår tråkiga publik till trots tror jag att det finns risk att de är tillbaka inom kort.
