Trots tillkortakommanden är Europa Universalis V otroligt beroendeframkallande

Tolv år efter att Europa Universalis IV kom till världen är dess efterföljare nu här. Den 4 november släpps Europa Universalis V, flaggskeppet i svenska Paradox Interactives flotta av så kallade ”grand strategy”-spel. Och vad grandiost och mastodontiskt det är. Trodde man att EU4 eller Victoria 3 var svåra att lära sig är det här i en ny kategori. Jag fick en förhandsversion av spelet redan en månad i förväg för att både lära mig att spela och för att recensera. Det var välbehövd tid. Jag hann ”bara” med femtio timmar och runt hundraåttio år av de femhundra som spelet täcker. Med det sagt – är Europa Universalis V värt pengarna?

Som jag skrev tidigare i år har ambitionen för Paradox varit att förskjuta upplevelsen av strategispel från en lekplats där du härskar med absolut makt, där varor har fasta priser, och där världen är enkel att förstå, till en plats som mer liknar en avancerad simulator över tiden 1336 till 1836. Man tvingas att handskas med olika samhällsklassers intressen, statens avsaknad av kontroll desto längre man kommer ifrån huvudstaden, befolkningens tillväxt och marknadsprisernas påverkan på samhället som helhet. Har Paradox lyckats? Ja. Det är en otroligt dynamisk simulation; den sortens simulator jag alltid drömt om under mina föreläsningar i sociologi och ekonomisk historia.

Men jag medger att de flesta spelarna inte går runt och drömmer om trogna simulatorer. Visst är mer dynamiska modeller intressanta, men många andra recensenter jag har pratat med har oroat sig över om spelet också skulle lyckas vara just det, ett spel. Jag tror att det faktum att jag satt fastklistrad igår i tolv timmar utan att knappt äta eller dricka något säger en del om hur beroendeframkallande det är.

Europa Universalis V är inte ett komplicerat brädspel, det är en strategisimulator, men en som ändå engagerar. När man till slut får ett grepp om hur alla menyer fungerar och hur de olika delarna är sammanflätade, är man helt fast. Det finns alltid något mer att göra, bara lite till, en sista sak, ”one more turn”, som man säger. Jag vill alltid klicka lite till, bygga mig större, stärka kronans makt, borgarnas makt, folkets välstånd.

Beroendet till trots måste man vara beredd i sann Paradox-anda att investera många timmar på att bara klättra uppför väggen som är inlärningskurvan. Jag har knappt förstått mig på allt än, med menyer som öppnar upp över hela skärmen och mer ser ut som Excel-ark staplade på varandra. Vissa menyer är så pass fyllda med information att det knappt går att se vad det är man tittar på. Handelsskärmar med snarlik information syns på flera olika platser. Det känns nästan som att man är en börshandlare i New York samtidigt som man är en fältmarskalk, utrikesminister och finansminister. Tack och lov går det att automatisera många av funktionerna, antingen för att fokusera på annat, eller för att lära sig de olika delarna en i taget.

Ändå tror jag att just menyerna kan vara en grund för många klagomål. Viss information är innanför kapslade menyer, en vanligtvis trevlig funktion, men i flera redundanta led. Det förekommer överallt, exempelvis finns det olika lagar man kan välja att debattera inom den katolska kyrkan. Håller man musen över det latinska namnet är det först efter två andra menyer jag faktiskt får information om vad den här lagen skulle ha för påverkan på mig. Ofta förekommer namn på provinser i den nya världen som jag aldrig har hört talas om, varken som människa eller spelare. Tyvärr finns det inget smidigt sätt att se var den ligger bara från menyn utan att söka, och har man inte upptäckt den trots att ens land håller på att förhandla om var man får kolonisera med ett annat land, får man bara hoppas på att det är till sin egen fördel.

När spelet är så ambitiöst som det är, är det omöjligt att inte missa vissa detaljer. Själv märker jag att alla krig alltid heter något generiskt och att det är omöjligt att se vilka som man egentligen, rent fysiskt på kartan, krigar emot utan att byta kartvy. Det är också otydligt vad målet med vissa krig är. I EU4 var det en skymf gentemot sina allierade att sluta en separat fred. I EU5 vet jag inte om någon bryr sig. Texten i fredsmenyn är ibland så liten att jag inte kan läsa den alls.

Stora delar av Afrika framstår också som helt öde på statsmakter, redo för europeisk kolonisering. Visst hade portugiserna små handelsstationer runt Afrika på 1500-talet, men i verkligheten var det inte förrän på 1800-talet som Afrika öppnade upp för europeisk kolonisation i stor skala. Det är inte heller möjligt att be sina allierade om kartor över deras utforskade områden, man får antingen utforska själv eller stjäla dem. För en så pass detaljerad simulering känns sådana detaljer som ganska stora missar.

Med det sagt är det nästan alltid så med Paradox-spel. Ambitionen är så stor att lanseringen bara ska ses som en startpunkt. När EU4 släpptes var det i praktiken ett helt annat spel än vad det är idag. Paradox har byggt sitt spelimperium på att släppa betalda DLCs och gratis uppdateringar som allt eftersom tar spelen till nya nivåer. Skickar man feedback till Paradox är de ofta lyhörda.

Står de fast vid det här upplägget lär Europa Universalis V bli en stor succé i längden, likt sin föregångare. Bestämmer du dig för att väl lägga tid på att lära dig spelet kommer du knappt att märka hur de första hundratals timmarna passerar. Det är helt klart värt pengarna för alla som älskar historia; se bara till att ha en hyfsat modern dator.