Traumapoesin blir ofta mer korrekt än drabbande
I sin nya diktsamling skriver Lizette Romero Niknami fram ett fruktansvärt brott. Simone Westblom ser kvaliteterna, men undrar om traumanarrativet kan bära Incestdikt hela vägen fram.
Kan man recensera litteratur om trauman utan att låta okänslig och kall? Och är det ens möjligt – eller värt – att bedöma sådana verk?
Frågan väcks på nytt varje gång en ny övergreppsskildring publiceras. Den blev särskilt synlig när podden Gästabudet utsåg en recension av Daniel Sjölins roman Fältskärsv (2024) till ”Årets sågning”. Debatten gled snabbt från kritikens hantverk och kvalitet till kritikens moral: får man vara hård mot ett verk som rör vid något verkligt? Måste man välja mellan empati och omdöme?
Incestdikt är Lizette Romero Niknamis andra bok efter debuten De försvunna (2020) och handlar om en tonårsflicka som utsätts för våldtäkt av sin bror. Ämnet i sig är, såklart, obestridligt och förkrossande.
En del av mig bävade inför läsningen. Vissa böcker vet man ungefär vad man kommer att tycka om redan innan man öppnat dem. Inte för att ämnet är förutsägbart utan snarare för att uttrycket tycks ha blivit det. Sommarpratet i P1s tävlingslogik – vem kan leverera den mest hjärtskärande livsskildringen? – har sin parallell i ett litterärt samtidsmode där trauma ofta fungerar som både motor och legitimation.
Parul Sehgal sätter fingret på detta i essän ”The Case Against the Trauma Plot”, där hon beskriver hur traumanarrativet har blivit vår tids dominerande intrig och en form som drar nyfikenheten bakåt genom att få läsaren att undra vad som hänt. Hon gör också en skarp iakttagelse om hur trauma har skiftat status och gått från att uppfattas som ett tecken på moralisk defekt till att fungera som moralisk auktoritet.
Incestdikt rör sig till viss del inom just denna mall. Redan omslaget – slående likt den rosa ”Burn Book” från filmen Mean Girls (2004) – signalerar självexponering. Jag kan inte låta bli att se det som en estetisk markering som pekar mot vår tids hunger efter bekännelser och mot hur sårbarhet har blivit till ett slags valuta. Just därför känns det också en smula trött.
Och visst rör sig Romero Niknami inom en igenkännbar tradition. Kroppen reduceras till funktion och redskap: ”här är mun för att damma / arv för att samla / lamm för att offra / kön för att roffa”. Uppräkningens tvångsmässiga rytm, allitterationerna som nästan vill bli ramsa men fastnat i det vulgära – ”fitta att fucka”, ”kuk för att blöta” – skapar en kontrollerad friktion mellan det högtidliga och det obscena.
Det är effektivt, men också förutsägbart. Sehgal varnar för att traumanarrativet tenderar att platta till, förvränga och reducera karaktärer till symptom, alltså när gestalter främst blir bärare av sina skador snarare än levande och motsägelsefulla människor. Frågan är om Romero Niknamis diktjag undgår samma reducering, eller om hon medvetet använder sig av dessa konventioner för att visa på deras otillräcklighet.
Samtidigt kan man fråga sig om detta inte är just vad trauman gör. De bryter ned jaget, förlamar föreställningsförmågan och låser den drabbade vid det förflutna, som Sehgal påpekar.
Incestdikt är som starkast när den litar på bildens egen bärkraft. Skiljeväggen är samlingens mest verksamma motiv, samtidigt konkret och psykologiskt laddat – en faktisk gräns i ett rum och en psykologisk konstruktion som upprättas inuti diktjaget. Vid dess ”andra hörn” matas väggen med skärvor ”från ljumsken” för att skilja mellan vila och vaka. Kroppen får göra det kalendern borde göra. Det blir en omvänd ritual, där diktjaget tvingas betala med sin egen integritet för att dagen alls ska kunna följa på natten.Den sortens bilder rymmer också en självmedvetenhet. Mot slutet av den första delen heter det:
och jag åmar mig inför dagbokssidan nu
riktigt slickar i mig mina förluster, smutsig bitch
efter en splittring jag kan klara av
fingertoppar som kan kapas
ett hårstrå att tömma på sina inälvor
Här finns ett klarspråk om den egna författarrollen och om hur berättandet lätt blir till skådespel, ett ”åmande” inför sidan. Samtidigt uttrycks ett raseri som vägrar vara hanterbart och prydligt.
Men boken kan också, i sina bästa stunder, göra något annat än att bara cirkla kring sig själv. Den kan låta världen stå kvar, kylig och oberoende, och därmed göra förlusten och smärtan ännu mer skoningslös. Som i raderna:
och utanför fönstret fortsätter träden
att släppa ifrån sig sina döttrar
det är en förlust så obetydlig
att den inte behöver formuleras
En poetisk konkretion som överskrider det förväntade och gör dikten liksom självlysande. Det är också i sådana ögonblick Incestdikt tänjer på traumanarrativets ramar genom att visa på dubbelheten i att traumat är både omöjligt att undfly och omöjligt att fullt ut berätta om.
Sådana passager i Incestdikt är genuint starka, men de omges av en form som så tydligt vet vad den ska åstadkomma att den sällan behöver pröva sig fram. Resultatet blir en bok som ofta är mer korrekt än drabbande.
Text: Simone Westblom
