Totalt magplask för Dramatens Solaris
Solaris är kanske ett av science fiction-litteraturens största filosofiska verk. Stanisław Lems roman om den mystiska Oceanen på planeten Solaris är ett mästerverk i skeptisk epistemologi, spekulativ metafysik och människans fåfänga försök att förstå det okända inom oss, men framförallt det stora okända utanför oss.
Stanisław Lem var inte nöjd med Andrej Tarkovskijs meditativa och psykologiska filmatisering från 1972 eftersom den mer handlade om en enskild människas existentiella kris än mänsklighetens bristande förmåga att förstå sina begränsningar. Han vägrade förövrigt att ens se Steven Soderberghs romantiska Hollywood-sörja från 2002 med George Clooney i huvudrollen.
Och nu ska Dramaten sätta upp ett av de mest betydelsefulla science fiction-verken i historien. Äntligen något intellektuellt att bita i på en teaterscen! Bakom föreställningen står hyllade teatergruppen K. Polyfon. Förväntningarna är också därefter. Dock vändes denna förväntan och nyfikenhet snabbt till något annat.
Ljuset går upp och vi möts av en tomt stirrande Rasmus Luthander, som spelar psykologen Kris Kelvin. Han stapplar fram mot vattnet som mestadelen av scenen består av. Under hela pjäsens gång ska skådespelarna vandra runt och plaska. Vattnet på scenen blir en övertydlig vinkning om att oceanen trängt sig in i deras tillvaro. Det blir tyvärr mest ett grepp som blir ett effektsökeri istället för att bidra till något meningsfullt. De blir blöta. Det är allt.
Pjäsen handlar om psykologen Kris Kelvin som skickats till rymdstationen där två kvarvarande forskare ombord har blivit allt mer tillbakadragna. De är nämligen inte ensamma utan något märkligt har dykt upp som de kallar för “gäster”. En slags avbilder ur människornas minne. I Kris fall gestaltas hans döda fru Harey som dyker upp och river upp gamla sår och trauman.
Eftersom pjäsen till stor del bygger på Kris Kelvins perspektiv bär Luthander hela föreställningen på sina axlar. Det kräver en särskilt skicklighet som skådespelare för att ensam bära en nästan två timmars föreställning. Tyvärr saknas allt detta i rolltolkningen. Luthander lyckas inte en enda gång övertyga mig om att han är en professionell psykolog som upplever något som hans intellekt inte kan förklara. Han struttar tyvärr mest runt med ett totalt överspelat uttryck, utan att nå fram till varken publiken eller sina medskådespelare.
Kemin mellan Luthander och Nina Tegner Fex som Harey är därtill obefintlig. Tegner Fex levererar ett skrikigt och okänsligt porträtt som texten desperat försöker lyfta fram som en levande gestaltning av Kris inre bild av hans avlidna hustru. När hon skriker ut flera gånger: ”Vad är jag?” känner jag mest att jag undrar var jag har tagit vägen. Det märkliga är att alla skådespelarna spottar ur sig ofattbart mycket exposition och ändå känns det som att det fattas uppbyggnad till de avgörande händelserna när de väl kommer.
Det enda som gör föreställningen något uthärdlig i några få minuter är när Danilo Bejarano som doktor Snaut samt Erik Ehn som professor Sartorius får några tankfulla repliker som närmar sig det filosofiska djup som finns i Lems roman.
Regin av Gustav Englund känns spretig och oinspirerad, ingenting landar som det ska, varken repliker eller händelseförloppen. Skådespelarna springer runt som yra höns och plaskar i vattnet utan varken mål eller riktning. Annika Nyman har lyckats med konsten att skriva ett både forcerat och styltigt manus utan vare sig rytm, stringens eller finess. Ibland undrar jag om texten bearbetats av en AI då den känns långt ifrån levande.
För någon som inte läst Solaris eller sett någon av filmatiseringarna måste detta vara helt obegripligt. De få stunder där toner av intimitet och substans skymtar blir ändå till dissonans då de varken känns uppbyggda eller förtjänade. Jag känner ingenting. En ur publiken proklamerade högt efter föreställningen att “om det hade varit en paus hade jag gått”.
Det är sällan som alla komponenter i en uppsättning brister, men K. Polyfon har på något sätt lyckats med det .
Jag vill å det starkaste uppmana allmänheten att slösa era pengar på annat. Läs Stanisław Lems mästerverk till bok, se Tarkovskijs meditativa filmatisering eller varför inte den svartvita sovjetiska TV-pjäsen från 1968. Solaris på Dramaten är ett magplask av sällan skådat slag. Man kan inte annat än undra efter en sån här föreställning, vem som bär det yttersta ansvaret, någon kanske bör fråga Mattias Andersson…
Solaris spelar på Dramatens Lilla Scen till 15 oktober
