Total alienation – stilgrepp eller haveri?
Dramatens föreställning Das Kapital har beskrivits som ofarlig, tom och utan konstnärlig nerv. Aftonbladets Cecilia Djurberg menade att uppsättningen misslyckades kapitalt (pun intended?), och Kults Filip Lindgren rasade till den grad att han krävde pengarna tillbaka. Recensionernas samlade dom var med andra ord att föreställningen saknar riktning, energi och relevans.
Men kanske är det just de reaktionerna som gör Das Kapital värd att ta på allvar?
För ännu värre än sågningarna i pressen, är mottagandet från publiken. När jag ser mig omkring på parkett noterar jag hur koncentrationen glider, hur blickar tappar fäste, hur flera personer somnar.
Men det som kritikerna kallar likgiltighet, är i själva verket föreställningens mest konsekventa drag. Likgiltigheten är det mest intressanta med uppsättningen, både konstnärligt och politiskt.
Misslyckad regi? Tvärtom: ett förkroppsliggande av det tillstånd Marx beskriver
Det är fullt rimligt att avfärda Das Kapital som ett konstnärligt haveri. Men vad händer om man prövar tanken att tomheten, upprepningen och den uteblivna intensiteten inte är slarv eller oförmåga, utan ett medvetet grepp?
Ett möjligt försvar av föreställningen är att det som pekas på som konstnärliga brister, istället skulle kunna förstås som en skicklig iscensättning av alienation.
Skådespelarna saknar kemi sinsemellan. Rörelserna är mekaniska, koreografin stolpig. Ett fåtal nyckelord från Kapitalet upprepas. Gång. På. Gång. Helt frikopplade från utveckling eller fördjupning. Misslyckad regi? Tvärtom: ett förkroppsligande av det tillstånd Marx beskriver när arbetaren blir främmande inför sitt eget arbete.
Genom denna tolkning går det att skapa en sorts sammanhängande helhet. Tomhet, upprepning och bristen på riktning samverkar för att skapa en känsla av meningslöshet. En känsla inte helt olik den man upplever på mellandagsrean i Mall of Scandinavia.
I Kapitalet beskriver Marx hur arbetaren blir främmande för sitt eget arbete. Produkten tillhör någon annan, processen styrs av krafter utanför individen, och arbetet upphör att vara ett uttryck för mänsklig potential. Resultatet är inte bara materiell exploatering, utan en existentiell avtrubbning, där människan förhåller sig till sig själv och andra som till saker.
Det är en kraftfull analys. Men just därför kräver den också precision. Alienation hos Marx är inte liktydigt med tristess. Det är inte frånvaro av intensitet, utan förlust av mening, av sammanhang, av kontroll.
Frågan blir då: hur översätts denna alienation till teaterscenen? Vad är det i den konstnärliga iscensättningen som motsvarar denna förlust, denna förskjutning av relationen mellan subjekt och handling? Om alienation ska vara mer än ett tematiskt raster, måste den ta form i verkets struktur eller i relationen det upprättar till betraktaren.
Men när jag i efterhand försöker tolka tomheten som ett konstnärligt grepp, kanske iscensättningen redan har misslyckats? Alienation kan inte uppstå i ett vakuum. Den måste kontrasteras mot något – mot ett löfte om mening, mot en antydan om handlingsutrymme, mot en erfarenhet som gått förlorad. Utan denna kontrast reduceras alienationen till ett abstrakt tillstånd.
Det eventuella misslyckandet ligger dock inte enbart i hur Marx tolkas eller gestaltas, utan pekar mot en bredare fråga om var ansvar och värde egentligen placeras i samtida konst. Om verket inte producerar mening, utan förutsätter att den skapas i efterhand, förskjuts analysen oundvikligen bort från iscensättningen och till mottagandet.
Varför har frågan om konstverks autonomi blivit så central i kulturdebatten? En möjlig förklaring är den långvariga debatten om verk och person, alltså om huruvida ett konstverks värde kan bedömas oberoende av konstnärens handlingar, liv eller politiska positioner. Under en period kom denna fråga att dominera debatten, och uppmärksamheten försköts från verkets form och innehåll till upphovspersonens moral. Tröttheten på denna cancel-kultur har i sin tur lett till en motrörelse där fokus åter riktas mot verket självt.
Men Das Kapital aktualiserar en annan, mindre uppmärksammad fråga. Om verket frikopplas från sin upphovsperson, går det då också att hålla det åtskilt från sin publik?
När meningsskapandet helt förläggs till publiken, är det också publiken som kan göra anspråk på värdet i upplevelsen.
Detta är ingen abstrakt kulturteoretisk fråga, utan en högst konkret konsekvens av hur föreställningen är utformad. Om Das Kapital saknar dramatisk progression, psykologisk utveckling och tydlig affekt, så förutsätter den att mening uppstår i mötet med publiken, genom publikens eget tolkningsarbete.
Uppsättningen lutar sig mot en idé om att konstnärligt värde kan existera oberoende av mottagare. När publiken på Dramaten inte engageras, förflyttas ansvaret för mening från iscensättningen till mottagandet.
När föreställningen inte etablerar en stark relation till sin publik, uppstår ett tomrum där publiken själv förväntas producera mening. I en föreställning som just tematiserar alienation blir detta ett riskabelt grepp. Alienationen upphör då att vara något som gestaltas, och blir istället något som drabbar publiken som mottagare.
Das Kapital kan givetvis spelas oavsett om salongen är full eller tom. Föreställningen existerar. Men existens är inte detsamma som värde. När meningsskapandet helt förläggs till publiken, är det också publiken som kan göra anspråk på värdet i upplevelsen. Risken är då att verket själv avsäger sig ansvar från att beröra över huvud taget.
En sådan förskjutning skulle i förlängningen kunna leda till att man friskriver konst i allmänhet, och scenkonst i synnerhet, från ett uppdrag att engagera och skapa relation. I stället för att alienation fungerar som ett kritiskt begrepp inom verket, blir den ett tillstånd som publiken lämnas ensam med.
Filip Lindgren skriver i sin recension av Das Kapital att konst inte behöver vara sann. Jag vill tillägga att konst inte nödvändigtvis måste vara värdefull eller meningsfull. Konst måste inte per definition beröra. Däremot tror jag inte att konst kan vara bra om den inte berör alls. Das Kapital lämnar det berörande till publiken att konstruera i efterhand.
Om jag hade behövt välja ett enda ord i samtiden som vore synonymt med alienering, hade jag valt bekvämlighet. Vi håller oss på ett bekvämt armlängds avstånd från verkligheten när vi frågar Chat GPT om relationsråd. Vi klär oss i Patagonia men promenerar bara på innerstadens asfalterade gator. Vi står handfallna utan plan B när våra smart electric toothbrushes blir utsatta för DDoS-attacker.
Vår bekvämlighet reproducerar vår alienering. Den alienerade bekvämligheten finns överallt i vårt samhälle, och man kan tycka att det är synd att Das Kapital inte har tagit hand om det på ett skarpare sätt.
Men likgiltigheten i sig är också ett mottagande. När publiken somnar, när koncentrationen glider iväg, när tankarna hamnar någon annanstans. Att avfärda publikens likgiltiga mottagande som konsumtionsdvala, jultrötthet eller bristande disciplin är just det: bekvämt. Bekvämligheten i igenkänningshumorn på scen avleder publiken från djupare eftertanke.
Men Marx skrev inte Kapitalet för att människor skulle känna sig tomma. Han skrev det för att de skulle förstå varför de känner sig tomma. Och i bästa fall bli upprörda, samla kraft, och kanske vilja något annat.
Das Kapital spelar på Dramatens stora scen fram till 31 mars
