Reklamationsärende 6/12, Dramaten, Das Kapital
Kära Dramaten. Mitt namn är Filip och jag är er en annars trogen kulturkonsumet men jag skulle nu vilja reklamera en vara, Das Kapital, er dansteaterföreställning på ca en timme och fyrtiofem minuter som jag såg premiären av lördagen den 6/12-25. Skulle jag kunna få tillbaka mina 0 kronor som jag spenderade på biljetten (510 kr för vanliga dödliga) och kanske även en ursäkt? Hur mycket kostar en ursäkt? Jag är villig att betala! Jag vill åberopa min ångerrätt. Kan ta det på tillgodo!
Konsten behöver inte vara sann för att beröra, men sanningen, i detta fall Marx sanning om kapitalet (vad det i övrigt har med sanningen att göra lägger jag mig inte i), behöver inte bara poesi utan även en rejäl dos engagerande berättelser, eller varför inte en episk brechtiansk utskällning? Men Das Kapital lyckas varken förmå sin publik att känna något, haja till eller ta till handling. Istället matas vi med en mellanmjölksvälling – skådespelare springer runt i en ring! Oj va tokigt, sen går de fram och tillbaka på en rad fast en person dansar lite. Hmm, undrar vilka som är dansarna, kan det vara de enda fyra som är bra på att dansa?
Kanske finns det en ambition om att skapa effekt av att de rör sig tillsammans med det är knappast en väloljad Fosse-amöba vi bevittnar. Det är så smaklöst att en bebis hade spottat sin mammas bröstvätska i ansiktet på henne om den fått slicka i sig samma banalitet jag fick utstå i scenkonstformatet på stora scenen – kvällen till ära smyckad med lysrör, kaklade väggar och en balkong – likt den en förman på en fabrik står på för att blicka ut över sina arbetare. Jag ville verkligen stämpla ut.
Nyligen blev jag anklagad – en hänsynslös attack, som en blixt från klar himmel – för att vara en pretentiös grinch när det gäller en viss balett (det går att läsa om i våra senaste scenkonstspaningar) och kanske har jag något gravt fel på mig men den stora besvikelsen med Örjan Anderssons Das Kapital, var just dansen. Uppsättningen beskrivs ju som en “dansteaterföreställning” men mycket dans för min 0 kronor fick jag inte och det jag fick var ointressant och provocerande finurligt, rörelser som billiga Alexander Ekman-kopior! Falsk marknadsföring är vad jag kallar det! En enda gång tyckte jag att dansen berörde, då två av de som kunde dansa gjorde det i en vacker duet, men så börjar en skådespelare mässa sina repliker och sno fokus från den lilla spänning och elektricitet som lyckats uppkomma – den i rymden mellan två kroppar.
Dansen var alltså inte det sämsta utan det var texten och det outhärdliga, bräkande rabblandet av den. Ordbajsandet, långa haranger av obegriplig ekonomisk teori på det mest oengagerande sätt gjorde mig matt. Hur många gånger kan man säga orden kapital, vara, arbete, värde? Orden förlorar snabbt sin betydelse och snart krävdes av mig en övermänsklig koncentrationsförmåga för att inte ge upp helt. Marx förklaras med borgliga problem som att en Max-burgare blivit dyrare, att det är lite jobbigt att panta flaskor eller friskvårdsbidragets obetydlighet är bara några exempel. Jag tror det hade varit bättre om föreställningen varit helt stum.
Jag önskade att Sverige var en fri marknad – då hade jag fritt kunna köpa mig droger starka nog för att göra denna scenkonst lite spännande. Det pirrade nästan till i ljumsken när lysrören i taket föll ner lite för snabbt och de bildade stundtals vackra scenrum när de blinkade och speglades i de vita kakelkulisserna. Ljussättningen och rummet var det mest, och enda, intressanta med hela det konkursade företaget – vi får tacka ljussättaren och scenografen Chrisander Brun. Han förtjänar en julbonus.
Illamående av uttråkning var jag och det blev inte bättre när det på Dramatentrappan stod sjaviga kommunister och krängde tidningen Proletären. Jag borde hatköpt alla exemplar (för jag är så rik) och eldat upp skiten. Jag får dock ge kommunisterna att greppet att stå utanför ett evenemang för att matcha upplevelser är kul! Går man ut efter en konsert på Konserthuset kanske det står en kinesisk tant eller farbror och försöker locka en att se Shen Yun – en riktig scam, själlösare dans får man leta efter (och hitta i Das Kapital), jag varnar er alla! Ser man musikalen Book of Mormon kan man efteråt få ett gratis exemplar av Mormons Bok av några unga missionärer – där kan vi snacka mervärde!
En liknande upplevelse är att på Disney+ få höra “People who liked The Kardashians might also like All’s Fair?” MAYBE? Det finns inget jag hellre vill än att se när Kim Kardashian girlbossar i sexiga kontorskostymer. Dramaten skulle inte ha en chans när jag stämmer dem på mina symboliska 0 kronor och en ursäkt (Gwyneth Paltrow vem?) när Kim Kardashian är min advokat! Vi ses i rätten!
MVH, Filip
Skickat från min iPhone, designad i Kalifornien av Apple, tillverkad i Kina
Das Kapital spelas på Dramatens stora scen fram till 28 februari 2026
