För de som är familjära med artisten Toro y Moi, vars riktiga namn lyder Chaz Bear, är han en av få artister som ständigt tar sig an nya genrer till förvånansvärt bra resultat. Sist vi hörde Toro smakade musiken psykedeliskt och rockigt. Efter det släppte han en fantastisk EP, Sandhills, som framför allt drivs av akustiska instrument och berättelser om hans barndom i South Carolina. Denna gång har popkameleonten inspirerats av dagens trap med dånande 808:or och fnittriga hi-hats samtidigt som han inkorporerar distade gitarrer från 00-talets poppunk.
Hole Erth är till en början lite av en gåta. Öppningsspåret Walking In The Rain är dränkt av autotunad rap, monotona trummor och en rymdaktig melodi. Det som gäckar en som lyssnare är hur ointressant det hela låter. Ingen innovation eller intressant omvändning av trap-genren går att höra på Hole Erth tills HOV och Tuesdays skrovliga och distade gitarr-trap skrålar i hörlurarna. På dessa spår kombinerar Toro y Moi den energisprudlande poppunken från 00-talet med den moderna trapens monotona trummor till ett mer underhållande resultat.
Don Toliver dyker upp på ett antal spår till ett väldigt blandat resultat. På Madonna känns gästartisten hemma, men själva låten misslyckas helt med att fånga lyssnarens intresse och främst låter det bara som urvattnad trap. Den mer emorock-orienterade låten Undercurrent har lite mer personlighet och sticker definitivt ut. Tyvärr lyckas Toro även här förstöra lite av låtens potential genom att insistera på att fylla varje utrymme med sin mufflade autotune-sång som inte blir bättre av gästerna Porches och Don Toliver, som känns inslängda med varsin vers på slutet.
Alldeles för många låtar flyter obemärkt förbi på Hole Erth och är som bäst bara en billig imitation av den musik som exempelvis gjorde Travis Scott till en superstjärna (innan hans kontroversiella fall från kungatronen). När både inspirationen och slutresultatet är så krystat är det svårt att uppskatta den nya riktningen som Toro tagit, även om den skänker några höjdpunkter.
Den enorma kunskapen om popmusik som Toro besitter gör honom unik som artist. Hans stora lexikon av musik är något som ofta gynnar honom, speciellt när han tar en genre eller låt och vänder den på sitt huvud. På låten Heaven använder han en textsnutt från låten Anthems For A Seventeen Year-Old Girl från bandet Broken Social Scene i en annorlunda kontext. Heaven med Kevin Abstract och Lev går att tolka som en låt om ångest och självacceptans och är ett av få tillfällen där artisten verkligen släpper in lyssnaren för att dela med sig av något personligt. Han sjunger “A charming man who goes the distance / Tries to be a puppeteer / Tries to control every motion / Has to always interfеre”, vilket kan vara en referens till hans ständiga genreskiftande, hans beslutsångest över vilken typ av musik han ska göra och hur det oundvikligen gör honom till en dockspelare, en typ av person som imiterar andra. I denna låt slänger han därför in en hel textrad från Broken Social Scenes kända låt. Det känns mer genuint. Som när någon tipsar sin kompis om en favoritlåt den bara måste dela med sig av.
När han lyckas omfamna sin inre musiknörd som sprudlar av musikreferenser är Toro y Moi som bäst. Delar av Hole Erth lyckas visa upp detta, men sekunden han ändrar sitt sound för att nå en yngre publik, faller allting pladask direkt.
