Tjuvnätter

Det är natt när flickan stjäl sakerna i pojkens fönster. Månljuset rinner som smält glass över dem: tre miniatyrelefanter, en sjömansdocka i porslin, ett armband med en stjärnberlock. Hon lutar pannan mot rutan. Genom parken flyter kanalen som en svart dragkedja. Vattnet är smutsigt, liksom ledsamt. Hon flätar fingrarna till ett litet nät, försöker låsa fast dem i varandra. Det är svårt. Hon sträcker ut dem igen, petar lite på elefanterna, på den mjuka sjömansmössan. Sedan stoppar hon silverkedjan under nattlinnet. Hon andas inte när hon gör det. 

Hon är aldrig så medveten om sina rörelser som när hon står framför pojkens fönster, som när natten hänger som ett lila skynke ovanför. När det inte är natt är hennes rörelser osynkroniserade, kläderna odugliga, rösten skuren i bitar. När det inte är natt saknas någonting, något oklanderligt, beslutsamt. 

Det gör det inte nu: det är natt och hennes rörelser är mycket kontrollerade. Det är tyst som efter en eldsvåda; ett ögonblick av yttersta allvar. 

Pojken sover. Hans hår är så ljust, hårstråna så tätt samlade, ansiktet blankt som en droppe mjölk på kudden. Vita kinder, vita händer. I viss belysning ser han nästan genomskinlig ut. Som nu, i det svaga ljuset från den lilla lampan på pallen bredvid sängen. 

Hans rum är som en leksaksaffär där inget är till salu och han har en rutig madrass som står lutad mot väggen när flickan inte är där. Men flickan är nästan alltid där. Då sover hon på den rutiga madrassen. 

Flickan flätar ihop fingrarna igen och tänker på My som sover i den smala sängen hemma i lägenheten. Hon sover på golvet när flickan är hemma, för flickan sparkas i sömnen och det gör naturligtvis mycket ont. Det gör inget, brukar My säga. Men när flickan ser att hennes kind blir alldeles platt av golvet skäms hon och frågar om hon kan förlåta henne. Då stryker My henne över håret. Hon är en stålsyster. Det är hon som har sagt att man inte ska andas när man stjäl. 

Flickan tittar ut genom fönstret. Himlen är djup som ett svalg. Den sväljer nästan alla träd. Hon tvinnar armbandet mellan fingrarna och tittar sedan ner på sina fötter. Vita ränder av ljus guppar över tårna. Snart rinner natten ut över golvet och då kan hon inte vara kvar. 

När pojken vaknar är flickan därför borta. De tre elefanterna står i fönstret som en triol i ett partitur. Sjömansdockans ansikte är tomt, blicken glasartad. Bara ett armband fattas i fönsterkarmen. Halvvägs genom dörrspringan har någon skjutit in en lapp och skrivit förlåt i rosa tusch.