Den talangfulle komikern och artisten Tim Heidecker visar att det bakom hans charmiga och lustiga humor döljer sig en djupare, allvarlig vardaglighet som genomsyrar hans sjätte studioalbum Slipping Away.
Utöver sin musikkarriär (som bland annat inkluderar ett samarbete med Weyes Blood) är Heidecker framförallt känd från den alternativa komediduon Tim & Eric som sedan 00-talet gjort skarpsinnig satir på tv-kanalen Adult Swim. Som brödjobb live-sänder han showen Office Hours från sitt garage med komikerna DJ Douggpound och Vic Berger (som även spelar i bandet). I bakgrunden spelas febriga och popkulturella ljudklipp, samtidigt som Heidecker babblar om allt möjligt. Den galna komikern går att skymta mellan raderna på Slipping Away, men framförallt är det en annan, mer sällsynt version av Heidecker som tar plats i hans musik.
För någon så produktiv som Heidecker är det spännande att höra honom tackla ämnet skrivkramp på låten Well’s Running Dry – det till och med inträffar under låten. På väg in den andra versen är det nästan som att artisten sagt allt han vill säga och istället fyller ut med “Heading into the second verse, And I know / Whatever I’m saying, It’s always gonna end up sounding worse than the first”.
För lyssnare som inte är familjära med Tim Heidecker kan man beskriva hans plats i musikvärlden som en äldre och lite mer traditionell version av Mac DeMarco, någon som han även arbetat med tidigare. Musiken är grundad i folk-genren men övergår ofta till americana. Vad är skillnaden mellan country och americana kanske man undrar? Ta Heideckers definition som han gav i podcasten Jokermen: “Americana is country-music for people who aren’t planning to vote for Donald Trump”.
Heideckers texter utforskar framförallt familjelivet, vilket han gör som bäst på låten Dad of the Year som handlar om en åldrande pappa med uppgivna drömmar. Han verkar landa i att familjen är det viktigaste men inte utan att fundera över sina egna krossade drömmar: “The only award that I am gonna see / Is from my family, and that should be enough for me”. På ett annat spår, Hey, Would You Call My Mom for Me, kan man tolka innehållet som en reflektion över hans eget liv som turnerande musiker. Heidecker sjunger om saknad efter sin mamma och det är lätt att föreställa sig hur livet ute på vägen, inträngd i en buss, får en att tänka: “…I think it’s time for me to come home / I can’t anymore, go it alone”.
Trots att låtarna är enkla att se från Heideckers perspektiv, känns det aldrig som att han ber lyssnaren att endast se saker från hans synvinkel. Till varje låt finns det en slags universell anknytningspunkt kring familjen som han ofta blandar in med inslag av sin egen dödsångest. Bottom of the 8th handlar om en pappa som tar sin dotter på en baseballmatch – musiken är mysig som en varm sommardag, man kan nästan höra fåglarna kvittra i bakgrunden. Men väl på matchen är det nästan som att pappan börjar disassociera om världens otrevligheter som hans dotter inte riktigt är gammal nog att förstå:
“Few of those dudes are gonna be rich / Most of those dudes taking it pitch by pitch / Most of those dudes, no matter how hard they try / Will work all their lives just tryin’ to get by / But my daughter don’t care about that / Sun’s beating down, she needs a baseball hat”
Som lyssnare slungas man mellan pappans skyldighet till sin dotter och en pappa som maskerar sina egna negativa känslor för att skydda henne från världen – det är i stunder som dessa då Heidecker är som bäst. Musiken är medvetet optimistisk och inbjudande, det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en textförfattare som skriver om de vackra, men även tuffa, aspekterna av föräldraskap.
Under den senare hälften av albumet växer sig tematiken alltmer tung och sorgsen. Borta är de somriga akustiska gitarrerna som tonsatt ett antal låtar tidigare – nu klingar det plötsligt i moll. Something Somewhere beskriver en känsla av att allt snart kommer ta slut. I låten refererar Heidecker till ett hjärta som stannar, vilket sticker ut på grund av att han själv nyligen fick genomgå en lättare hjärtoperation, som han ganska snabbt har återhämtat sig från. Dödsångesten fortsätter att växa på det avslutande spåret Bells Are Ringing: “They’re ringing the bells in the center of town / Must be bad news coming down now”. Denna country-ballad utvecklas till ett underligt klimax som ingjuter både den kalla ångesten med den första delen av plattans mer varma estetik.
I sin helhet är Slipping Away ett ordentligt kliv i rätt riktning för Heidecker. Även om låtarna stundtals känns lite väl traditionella är det spännande med en artist som fokuserar på narrativ som är lätta att följa. Slipping Away är troligtvis inte det mest lekfulla och experimentella albumet du kommer att lyssna på i år, men det är definitivt ett av årets mest inbjudande album med skarpa texter om familjeliv och ångesten det kan framkalla.
