Vad gör man efter 30 år av flitigt arbete som världens kanske främsta rockband? Man fortsätter. Bandet The Smile är Radiohead-jättarna Thom Yorke och John Greenwood i samarbete med jazztrummisen Tom Skinner, tidigare från Sons of Kemet. Bandet bildades under pandemin och debuterade under 2022 med det prisade albumet A Light for Attracting Attention och en efterföljande turné. Nu är de tillbaka med sitt andra album Wall Of Eyes.
Albumet består av endast åtta låtar, där alla förutom en varar längre än fem minuter. Låtarna är dynamiska och slutar aldrig som de börjar. Något att lägga märke till är hur Radioheads “sjätte medlem” Nigel Godrich inte är med som producent. Istället produceras Wall Of Eyes av Sam Petts-Davies, som tidigare jobbat med Yorke på bl.a. soundtracket till filmen Susipria från 2018. Här verkar han tillföra en något mer avspänd approach, till skillnad från Godrichs perfektionism.
Albumet börjar ganska intetsägande. En gitarr lägger en lätt och stadig rytm på vilken bandet ständigt bygger – stråkar, trummor, effekter och Thom Yorkes välbekanta röst. Mot slutet sjunger Yorke takten i ena örat, han masserar nästan in den i huvudet på lyssnaren. The Smile visar direkt på sina bonafides i studion – ingenting trängs i mixen. Vissa ljud är tydliga och nära, medan andra svävar och ekar ut i rymden. Allting är på sin rätta plats.
Det följande spåret Teleharmonic leder oss genom ett öppet och drömmigt landskap. Musiken växer långsamt på ett helt fängslande sätt, och något som verkligen skiner här är basen. Den driver låten framåt, som annars rör sig långsamt och drönande. I Read The Room väcks vi av math rock-gitarrer och marscherande trummor. Yorke låter ovanligt kaxig när han sjunger: “These massive egos / So big they bend the light”. Vad är detta för energi? Vi förs plötsligt genom vackra passager och tillbaka rätt in ett oemotståndligt groove. Strukturen liknar albumbilden med dess alla lager av färger som flyter samman till ett slags landskap.
Bandet för sig gärna med udda takter och drar från ett hav av influenser. De flörtar med krautrock och afrobeat, ofta på samma gång – exempelvis på Under Our Pillows. Kanske ännu mer nu med Tom Skinners bakgrund i jazzen. Det är svårt att hitta ett stycke som spelas i fyrtakt, trots det är låtarna lätta att följa med i. Yorke fungerar mycket som ett ankare i alla rytmer och förändringar som sker. Han befinner sig gärna i ett tonläge som antingen befaller eller flyter med musiken. Texterna är ofta svåra att greppa tag om, de rör sig fritt i samband med ljudbädden. Ända sedan Kid A har Yorke utforskat hur ord och ljud tillsammans kan väcka starka bilder, gärna med en stark dos av tvetydighet.
Bending Hectic är albumets första singel och dess text sticker ut från de andra. Yorke sjunger här om en bilolycka, något han själv var med om 1987. Upplevelsen har visat sig på olika sätt i texter, albumomslag och musikvideor. När The Smile gör sin skildring av temat, så är det inte endast genom orden. Greenwoods böjer tonerna på sin gitarr så att de nästan svänger fram och tillbaka. Under tiden beskrivs krokiga bilvägar uppe längs bergen. Yorke släpper taget om ratten och marken närmar sig. Låten står ännu stilla, stråkarna skimrar som en sommardag. Till slut tar stråkarna över. De stiger och faller på samma gång i ett ångestframkallande crescendo. Som att man själv sätts i den fallande bilen. Tunga gitarrer kraschar då in för ett dånande, filmiskt avslut. Greenwoods erfarenhet av filmmusik förs till tankarna. Det är albumets mest dynamiska låt, där allting böjs och förvrängs: gitarren, bilvägen, stråkarna och Thoms falsett när han sjunger “I force myself to turn”.
I sin bredd av intryck lämnar Wall Of Eyes ett sug för att dyka tillbaka in i allt som bandet bygger på. Gitarrintrot ger starka inslag av band som Title Fight. Kanske önskar du att slutet var ännu kraftigare? Lyssna på The Pull av The Microphones! Gillar du The smile? Lyssna på Can! Det är såklart en balansgång att visa sina inspirationskällor, men viktigast för The Smile verkar vara att skilja sig från soundet de har med Radiohead. Redan i albumets början påminns man om detta, då titellåten är farligt nära att återskapa låten House of Cards.
Skinner och Petts-Davies spelar en viktig roll i steget från Radiohead-soundet. Musiken andas på ett annat sätt än förut. Trummorna flyter gärna fram utan att hamna i vägen för vad som kan hända i de oförutsägbara landskapen. Bandet gör allt de kan för att inte vara överproducerade, de låter gärna basen styra och säger mycket med lite. The Smile vet precis vad de gör när de för lyssnaren genom nya världar och stämningar. Wall Of Eyes största bedrift är att musiken lever. Inte trots, utan tack vare de tre decennier som ligger bakom.
Text: Hugo Kroon
