The Lemon Twigs rockiga Stockholmsdebut överträffar alla förväntningar
Det finns mycket att anmärka på när The Lemon Twigs gör sin Stockholmsdebut på Debaser, bland annat den osynliga linje som delar publiken i två läger. Längre bak står gubbar av alla sorter med en öl i ena handen och vissa med fru i den andra. Längre fram står en överhängande majoritet unga killar, de flesta ger sken av att vara flitiga Stampenbesökare. Till min stora glädje är de företrädesvis öllösa och av kortare modell vilket, kära läsare, resulterat i en sällsynt klarsynt liverecension!
Förbandet Plastic Family ser ut att vara plockade direkt från en sitcom med överdriven retroestetik. Det är rockigt, peppigt och allt känns genomtänkt ner till sångerskans karikerade sätt att slå tamburinen framåt, snarare än från sidan. Akten avslutas i ett That ‘70s Show-doftande rockinferno som banar väg för huvudakten.
Punktligt kliver bröderna Brian och Michael D’Addario på scen klockan 21.30 tillsammans med Danny Ayala på bas och Reza Matin på trummor. De inleder konserten med hiten My Golden Years. Den följs av I’ve Got a Broken Heart, där Brian snabbt bjuder på kvällens första gitarrsolo och sedan en rivig What You Were Doing med drivande trummor som pumpar igång kvällen.
Efter fem låtar kommer det första mellansnacket. De berättar att de sett Vasaskeppet, beklagar sig över att de inte hann med Abba-museet och rådfrågar publiken om turisttips. En kille i publiken hivar upp en engångskamera till Michael som drar av en rad bilder medan Brian stämmer om sin gitarr. När de drar igång igen blir jag golvad av stämmorna i I Just Can’t Get Over Losing You. Stämsången är en av kvällens stora behållningar och det är lätt att höra influenser som The Beach Boys och The Beatles när The Lemon Twigs plockar friskt från 60- och 70-talets popmelodik och harmonier.
Under How Can I Love Her More bevisar bröderna D’Addario varför de förtjänar sin lojala skara fans. De skiner, stämmorna sitter, bandet är riktigt tajt och det är ruskigt, ruskigt bra. En slips har aldrig suttit så snett som den gör på Brian under Your Still My Girl, rufsigt hår kladdar som morrhår på kinderna. En kille i fotbollströja står precis bakom mig och sätter varje ord i varenda låt, och han är inte ensam om det. Publiken är lugn och snäll, men kan inte låta bli att hoppa med.
När de introducerar sista låten Fire and Gold blir det tydligt att de har mer på lager. De går av scenen och när Brian kommer ut igen är han ensam med en akustisk gitarr. Ackorden i Corner of My Eye och When Winter Comes Around får en Leonard Cohen-air när han framför dem själv. Resterande medlemmar äntrar scenen för de två sista extranumren.
The Lemon Twigs bjuder på en söt, snygg och kraftfull 60- och 70-tals pastisch. Det är retro utan att vara mossigt och framför allt är det förbannat bra live. När Rock On (Over and Over) till slut brakar loss är det bara att kapitulera, The Lemon Twigs har gjort sin Stockholmsdebut och den sitter som en smäck.
Text: Evelina Emås
