The Invite är en lektion i kärlek och åtrå
Hur skulle vi reagera om den berömda par- och psykoterapeuten Esther Perel plötsligt dök upp i vårt vardagsrum och konfronterade oss om våra relationer, våra sexuella begär och huruvida vi anser oss värda att älskas? Bortsett från att det i detta fall är Esther Perel i form av Penélope Cruz?
”One should always be in love. This is the reason one should never marry”, är Oscar Wilde-citatet som visas på skärmen innan The Invite drar igång. Filmen är ett kammarspel utan akter där händelseutvecklingar glider samman sömlöst och tar med publiken på en resa som fångar ens uppmärksamhet från början till slut genom hårresande och hysteriska vändningar.
Vi kraschlandar mitt i en parrelation där Joe (Seth Rogen) och Angela (Olivia Wilde) har bjudit in sina grannar (Penélope Cruz och Edward Norton) på middag i sin lägenhet, men de är inte förberedda på vad kvällen kommer att innebära. Ju mindre man vet om handlingen i förväg desto bättre, och dessutom är handlingen tacksamt nog svår att förutse när man väl börjat titta. Istället kan man inte göra annat än att hänföras av underhållningen som gränsar på hysteriskt rolig och håller ens koncentration i ett stadigt grepp genom ett fantastiskt manus och ett utmärkt skådespel från början till slut.
Filmen bygger på en engelsk adaption av en spansk pjäs, och när regissören och skådespelaren Olivia Wilde (Booksmart, Don’t Worry Darling) fick manuset av Rashida Jones och Will McCormack hamnade det verkligen i rätt händer. Olivia Wilde berättar i podcasten Call Her Daddy att hon tidigare haft Esther Perel som terapeut, och det beslöts tidigt att Perel skulle följa med i filmprocessen som konsult/guide – Penélope Cruz kände sig till och med så inspirerad av den berömda parterapeuten att hon valde att basera sin karaktär på henne.
I mångt och mycket påminner The Invite om filmen Carnage från 2011, men här mer inriktat på temat sex och relationsdynamik. Ett par som vägrar konfrontera sin bistra verklighet slås ur gungning av grannparets liberala och progressiva förhållningssätt till sex. Edward Norton gör en brilliant roll som en överdrivet ärlig och känslomässigt intuitiv man, med en viss fysikalitet till sin komedi som gör honom minst lika rolig som erkända komikern Seth Rogen, och Olivia Wilde glittrar även med sin komiska insats.
Men trots komediaspekten beskrivs den bättre som dramedy, då dramat skär igenom humorn och kompletterar den – humorn lättar upp dramat, och dramat ger en tyngd till humorn med en konfrontationsstark sårbarhet som gör filmen medmänsklig och intressant att se. Det öppnar upp för många intressanta frågor och ger tittaren mycket att diskutera efter att man lämnat biografen – särskilt om man sett filmen med sin partner. Och att se filmen på bio uppmuntras – sorlet av skratt och kommentarer som fyllde salongen gav filmen ytterligare en dimension.
”Upplevelsen blir insiktsfull, som om man i 1 timme och 47 minuter får leka parterapeut.”
Regissören Olivia Wilde har pratat om hur Esther Perel har hjälp till i processen med att hitta ett sätt att prata om sex och spänning i en relation som tillåter alla i konflikten att ha rätt – som tittare känns det också uppfriskande med en konflikt på skärmen som inte förenklas till att en person har rätt och en fel, utan att man istället får upptäcka varifrån alla kommer inom sina egna upplevelser och tolkningar. Upplevelsen blir insiktsfull, som om man i 1 timme och 47 minuter får leka parterapeut, och observera det filmen försöker förmedla, på ett väldigt Perel-skt sätt, att kärlek är ett verb, något man kontinuerligt måste försöka engagera sig i, och Oscar Wilde-citatet i början pekar på det faktum att giftermål i många fall leder till ett slut på det engagemanget, och därav slutet på kärleken.
Vi har alla sett par som gnabbas på ett passivt aggressivt sätt som nästan blir medvetet underhållande men samtidigt rotat i ett förakt som kan kännas obekvämt. I The Invite skildras det med en komplexitet som får en att se hur två människor kan dela samma utrymme med samtidigt vara mil ifrån varandra, och att insikten kring detta förstås inte kommer över en natt.
Som Penélope Cruz vid ett tillfälle under filmen säger i sin Esther Perel-röst: allt vi vill är att åtrå och få bli åtrådda. Men med skarp precision i skildringen av pardynamik visar filmen att det finns något större i detta uttalande – åtrå som en form av livsstil. Filmen är helt enkelt ”en inbjudan” till reflektion som rycker en ur vardagen och lyfter en till något större genom humor och väl uttänkt dialog.
Text: Klara Ingemarsson
