Bland vapes och GT:s uppstår klassisk rockmagi

Det är förfest på Riche Fenix. I ett hörn sitter Anton Newcombe, frontman i The Brian Jonestown Massacre, som ska spela på Fållan om bara några timmar. Newcombe är ökänd för att vara bråkig. Bland annat skapade han rubriker 2023 när han, mitt under en spelning i Melbourne, attackerade sin tidigare gitarrist Ryan Van Kriedt. Men nu, med en GT i glaset och en fjäder i hatten, ser han ut att vara på ovanligt gott humör.

I ett annat hörn av lokalen sitter tamburinisten Joel Gion och högläser ur sin bok In the Jingle Jangle Jungle (2024), som handlar om bandet och deras historia. Det är bra uppslutning, framför allt glada män med bärs. Det känns som att det kommer bli en bra kväll.

På Fållan stegar bandet upp på scen vid niotiden. Setet rullar igång med Maybe Make It Right. En rivig öppningslåt, med galopperande trummor och bas. Släppt 2023 är låten en av bandets senare skapelser, med en malande, motorisk kvalitet. Alltihop är ett välsmort maskineri. Bandet spelar tajt och samspelt. Det är ett tydligt resultat av decennier av turnerande, trots den ständiga ruljansen av medlemmar genom årens lopp. Fläktarna på scen blåser tag i basistens hår och för en sekund svävar tankarna iväg till en fläktande schamporeklam, innan jag hittar tillbaka till gunget igen.

”Fläktarna på scen blåser tag i basistens hår och för en sekund svävar tankarna iväg till en fläktande schamporeklam, innan jag hittar tillbaka till gunget igen.”

När Maybe Make It Right klingat ut tar bandet med oss på en resa av några väl valda, men inte nödvändigtvis mest poppis, nedslag i bandets diskografi. Gitarrerna lyser lite extra starkt under hypnotiskt shoegaziga Vacuum boots. Första låten på ett av bandets tidigare album Take It from the Man! från -96. Vacuum Boots leder in i den ikoniska och garage-skramliga That Girl Suicide.

Efter en drömmig Do Rainbows Have Ends följer lite lekfullare #1 Lucky Kitty och atmosfäriska Fudge, sedan sänker de tempot lite – inte i musiken, utan i framträdandet. En vape skickas fram och tillbaka mellan basist och trummis, som om de smygrökte bakom skolan på lunchrasten. Gitarrer byts ut och en sladd lindas ihop under vad som ser ut att vara en skön pratstund. 

”En vape skickas fram och tillbaka mellan basist och trummis, som om de smygrökte bakom skolan på lunchrasten.”

När de drar igång igen är det med Days, Weeks and Moths och When Jokers Attack som, efter lite väl mycket andrum mellan låtarna, leder upp till deras största hit, Anemone. Newcomes röst håller bra, basen är tung och publiken kommer igång med huvudgung och rop. När Anemone däremot tonar bort återgår den lite tröga, men ändå trivsamma stämningen i lokalen.

Anton Newcombe är riktigt uppåt, iförd en egen merch-tröja med texten ”Gracias drogas” som han beklagar sig över att de inte får sälja i EU. En snällis i publiken upplyser entusiastiskt resten av lokalen om att det betyder “gratis droger”. Bandet fortsätter spela Nevertheless och gitarristen kämpar ganska ensamt för den visuella showen, när han slänger med huvudet och rör sig lite på scenen.

Mellan låtarna bjuder Newcombe på sparsamt men varmt mellansnack, ler och gör peacetecken till publiken i drickpausen. Jag får känslan av att han vill rentvå sig från bilden som dokumentären Dig! (som också klipptes om och gavs ut på nytt som Dig! XX 2024) målade upp av honom och bandet för 20 år sedan. Där framställs han som ett musikaliskt och oberäkneligt geni, som till och från kan vara både paranoid och aggressiv.

Under hitlåten Vad hände med dem? gör rocklegenden Jocke Åhlund entré och gör allt för att tagga igång publiken, som hungrigt svarar med applåder och rop.

Konserten tar slut lite abrupt när låten Super-Sonic tonar ut och medlemmarna en efter en lämnar scenen. Inget extranummer i sikte, men det behövs inte heller efter en knappt två timmar lång konsert. Det är bra ös, men det meckas lite väl mycket mellan låtarna. En fläkt ska flyttas, en tredje GT ska in, en tröja ska av. Några schyssta övergångar mellan låtarna är det inte tal om, men när de väl börjar spela är det så pass fett att jag förlåter allt.

Text: Evelina Emås