Du där, som är i ett heterosexuellt förhållande!

I Annika Fredrikssons Puss hej då får vi följa regissörens syster genom livets kris: att bli lämnad efter förlossningen. Det är en berättelse som är lika personlig som politisk, och alldeles hjärtskärande. Jag får lust att dela ut en sån där skoluppgift. Du där, som är i ett heterosexuellt förhållande! Just det, du. Se den här filmen med din partner och diskutera.

Filmen inleds med Sandras röst i telefonen. Hon berättar snyftande för sin syster att hon vill att hennes man ska ångra sig. Hon har precis fött deras andra barn, och han har träffat en annan och bestämt sig för att lämna Sandra. Sandra, nyförlöst och sömnlös, kämpar med att ta hand om en nyfödd och en femåring på egen hand. Hennes syster dokumenterar henne på resan att överkomma sveket, kunna samarbeta med ex-mannen, kunna vara en bra mamma till sina barn. Kunna vara glad igen.

I filmen presenteras två välkända karaktärer: mansbäbisen och projektledaren. Mannen som aldrig lärt sig ta ansvar och som inte har några nära relationer förutom den till sin fru, och kvinnan som agerar mamma även till sin man och är den enda som vet hur det ska vara. Båda lika farliga. En vågskål ur balans.

Parallellt med Sandras kris förbereder Annika sitt bröllop. Men hennes systers situation får Annika att själv börja fundera, och tvivla. Är detta vad man riskerar när man binder sig till en man: att bli en projektledare gift med en mansbäbis, som kanske överger en när det verkligen gäller? Frågorna rullar i Annikas huvud under träningen för bröllopsdansen med fästmannen. “Hade du ansträngt dig för att ta hand om relationen som småbarnsförälder? Hade du bokat in läkarbesöken? Eller skulle inte det hända om jag inte sa åt dig att göra det?”

Först tycker jag att Annika är lite störig. Snälla, det handlar inte om dig. Men allt eftersom filmen rullar på förstår jag hennes rädsla, och den börjar smyga sig på även mig. Är detta vad som väntar i den heterosexuella barnfamiljens värld? Är jag dömd till att bli en sur projektledare?

Usch vad arg man är på Filip i början. Verkligen superarg. Men det kanske bästa med den här filmen är att den vänder och vrider på det som skett. Att det som börjar som en väldigt personlig historia, en anklagelseakt, utvecklas till något mer politiskt. Vi ser strukturerna ta form. För visst är det så att män får mindre stöd genom alla delar av föräldraskapet. Från BVC till förskolan: alla riktar sig till mamman, stöttar mamman, ger mamman allt ansvar. Vems fel är det att det blivit såhär? Är det Filip, som bara borde skärpa sig? Kan vi skylla allt på sociala strukturer?

Så här i anslutning till kvinnodagen kan man ju fundera på hur jämställt vi har det i Sverige. Det verkar i alla fall finnas en del kamper kvar att föra. Detta är nog en av dem Jag vet inte riktigt hur, kanske med min skoluppgift. När jag sett klart filmen känner jag mig i alla fall fylld av nya perspektiv. Fast jag fortfarande har svårt att förlåta Filip.

Puss hej då visas på Tempo dokumentärfestival söndagen 12/3.