Tempo Dokumentärfestival premiärvisar ett drömskt författarporträtt av Karin Boye

Karin Boye – kunde jag följa dig (2024) är en poetisk biografi av Charlotte Landelius om den svenska poeten och författarinnan Karin Boye, och visades för första gången på Tempo Dokumentärfestival den 8e mars. Boye är för vissa ett namn man kanske känner igen från svensklektionerna i högstadiet och för många en självklar och välbesökt del av bokhyllan. Med arkivmaterial från ett gammalt SVT-program ser vi små barn titta upp mot natthimlen och diskutera stjärnorna över dem. Det är med en tidstypisk, allvarlig kvinnoröst från tidigt 1900-tal vi hör Karin Boye själv recitera hennes dikt Önskenatt, över deras små nyfikna ansikten:

“Om någon stjärna lossnar

och segnar vit genom luften,

då fyller hon, sägs det, var bön,

som når den korta glimrande banan.” 

Därefter får vi en snabb introduktion av Karin Boyes liv och öde, uppväxten, fram och motgångar, kärleken och hennes död. Här i början visas vi det enda korta klippet som finns med Boye. Det varar bara ett par sekunder och vi ser henne med sitt karaktäristiska mörka hår och korta frisyr. Sen är klippet plötsligt slut. Då förstår vi som tittare att resten av filmen inte kommer att visa Boye själv på film, för det går inte, det finns inte mer att visa. Men med hjälp av arkivmaterial lyckas en berättarröst ta oss in i hennes tid och leda oss genom hennes liv. Vi blir introducerade för konceptet att vi både kommer att få höra om hennes liv men också uppleva hennes berättelse. För inbitna fans är det bara att låta sig hänföras och relatera till filmskaparens uppenbara Boyerus och för nytillkomlingar är det bara att luta sig tillbaka för att lära och uppleva ett vilt liv och ett magiskt författarskap. 

Greppet med arkivmaterial från den era som berör Boyes liv är ett genidrag. Under delen om hennes tidiga barndom i Göteborg ser vi en spårvagn köra genom just Göteborg, tidigt 1900-tal, samma stad och spårvagn som Boye själv hade sett under den tiden. Studentmössorna som viftas bland skaror av studenter i Uppsala hade kunnat viftas av henne. Kompletterat med bilder på Boye i olika åldrar och hennes förtrollande alster upplästa (oftast av författaren själv) rör vi oss med henne genom livet som en fluga på väggen i hennes liv, snarare än som en nyfiken betraktare 100 år senare. I brist på rörligt material på Boye själv möts vi av poetiska bilder som matchar hennes dikter och berättelsen om hennes liv. Tider om pånyttfödelse matchas med gryniga svartvita bilder på en larvs metamorfos till en vacker mal, med den där gravallvarliga rösten som läser upp en dikt på samma tema. 

Dessa poetiska bilder samt arkiv och intervjumaterial bryts endast av ett fåtal moderna inslag. I filmen finns två intervjuer med nyinspelat material särskilt för filmen och trots att de båda intervjuerna är i svartvitt för att matcha resten av filmen så är de uppenbart inte en del av den tid vi är där för att uppleva. De båda experterna delar med sig av mycket intressant information men tyvärr sticker de ut på ett alltför uppenbart sätt. 

Där resten av filmen balanserar på gränsen mellan poesi och biografi i vacker symbios tar dessa moderna intervjuer klivet in i klassiskt dokumentärt berättande – på ett sätt som distraherar i en övrigt hypnotiserande film. De två experterna berättar om hennes liv, men var aldrig en del av det till skillnad från övriga intervjuer. De består av äldre material där man intervjuat folk i Boyes närhet, bland annat gamla skolkamrater och hennes mamma. En höjdpunkt i filmen är tillfället när en skolkamrat beskriver Boye som ung flicka, med ett brådmoget sinne och sött gulligt ansikte. Att få höra att de brukade säga att hon hade “en trubbnäsa det kunde regna in i” eller se en bild från ungdomen där hon stod raklång, klädd i helsvart med ett sorgset uttryck på grund av olycklig kärlek, med en kudde som täcker hennes fötter “för hon tyckte de såg så fula ut” är uppfriskande. Det presenterar nya delar av Boye jag förtjust tar del av, särskilt när det gäller en så allvarsam och mytomspunnen gestalt.

Hon blir i denna film smärtsamt mänsklig och magiskt verklig och det är sådana detaljer som ger filmen djup och fördjupar bilden av Boye som mer än hon som skrev den där “javisst göreont…”. Trots en liten snutt på ett par sekunder som enda sparat rörligt material på Boye så får vi här faktiskt se Boye som hon var – en verklig människa fylld av både glädje och sorg, en sann pionjär ständigt i rörelse.