Tema salt: del 4
Vi är mitt uppe i vårens mest spännande artikelserie – tema salt! Vi bad er läsare att tolka temat på vilket sätt ni än behagade, och nu är det dags för resultaten att se dagens ljus. Vi har redan publicerat tre delar av era verk, och här kommer nummer fyra. Var så goda!
Klivet ut ur ditt dockhem
På söndag tar jag klivet ut ur ditt dockhem
då ska jag skotta självförvållade saltvallar
Känna denna hårda himmel, obekvämt knaster
hur det slutar mellan tänderna
Då vet jag väl längderna
till vilka jag har varit villig att gå
för att göra mig kvitt min rastlöshet
På söndag stretar jag envist emot viljan att vända tillbaka
tills motståndet blir till mjölksyra
tills svetten kristalliserats
och åter smält på baksidan av armarna
Då vet jag, väl, vilka
under detta skimrande stratum, rester
som ännu finns av något annat än det här
Slitstarka dilemman
Med spår av salt under dina naglar
är min kalla kropp täckt av sår?
Du följer mig till tunnelbanan
håller händerna i ljuset
ler och låtsas inte se när andra ser på
Trots påminnelsen om att jag finns
tillräckligt för en annans kropp att tränga sig in
förnimmer jag ingenting
Jag ville så gärna
att du skulle röra vid min kind
Det är en älskvärd illusion som skingras
en vingklippning
köttets medvetenhet som tvingas
Midsommar
Jag lägger våra sju chanser i blompressen
klistrar in oss i anteckningsblocket
det jag burit med mig sedan vi träffades
Pappret där är fläckat, märkt av små salta droppar
Jag sliter ut sidor
sprider ut dom över staden
Där ska dom få stanna
Gömda under takpannorna
I tomrummen av skorstenarna
Skyddade av törnekronan jag knyter kring
Där ska vi alltid få finnas
Louisa Charan Johansson, @louisaaelise
Ditt ord är min lag, Wiki!
Apatisk framför köksfönstret. Myror springer runt i meningslösheten utanför och jag friteras i realtid av morgonsolen. Man skulle kunna tro att jag nyss vaknat; dragit morgonrocken omkring mig och druckit dagens första kopp av alldeles för starkt kaffe. Man skulle verkligen kunna tro det. Det ser liksom så ut. HAHA. Det bästa med att göra alldeles för starkt kaffe är att ingen någonsin vill ha. Det kanske de skulle vilja om de fick chansen i och för sig. Ingen tar någonsin risken. Ingen vet att jag har en matsked vita kristaller i varje kopp. För ingen har någonsin fått röra porslinet innanför mina väggar. Alla koppar och mina två (2) spruckna glas är förberedda med exakt en matsked. Jag mäter självklart. En tjock vit cirkel ligger som ett reversibelt lock på botten (den reversibla toppen om man vill vara sån).
Jag känner inte mina fötter. Alltså jag känner inte igen dem och jag KÄNNER dem inte. De är liksom avklippta, imaginärt amputerade. Jag ser dem i en blåröd metamorfos bredvid hårstråna och dammkornen och jag skrattar högt. Det är riktigt roligt det här. Mina fötter gestaltar riksdagen. Jag är helt säker. De blir blåare och blåare ju längre jag stirrar. Jag borde sluta känna mina fötter oftare. Tystnad tagning och ögonen spikas i glasrutan framför mig. Genom mina ögon tränger metall. Rakt genom pupillen och ut till min inverterade bästa vän i glasrutan. En bro av metall mellan kött och reflektion. Borde sluta hamra nu, spikarna är så jävla långt in (ut) redan. Synd att inte avsluta något jag påbörjat bara. Måste akta så inte glaset spricker. Har inte råd med silvertejp.
Det är tomt utanför evighetens köksfönster nu. Nästan mörkt. Solen har gått i moln. Solen har gått bakom ett moln. Ett moln har gått framför solen. Nej vänta. Solen ska gå ner. Den går ner. Den har gått ner. Jag hänger inte med. Frottétyget är fuktigt och klibbar mot min hud. Om jag rör mig kommer huden slitas av. Det skulle bli ett snyggt mönster. En marmorskulptur av brännbart kött och blod. Känner hur bröstryggen spricker när jag andas så jag försöker sluta men förgäves. Det droppar små pärlor längs mina revben. Mina händer är också blå nu. I varje handflata samlas kolonier av revbenens pärlor. Jag smakar på dem. Det blir ett kretslopp. Pärlor på tungan ner genom strupen till bröstryggen som spricker och de kan klättra ner för revbenens etapper och nå sin trygga blålila hamn. Revbenspärlor kan segla förutan vind.
Tolv utdragna klocksignaler vaccinerar mina trumhinnor. Det är kolsvart nu. Framför mig på bordet står det fjorton koppar och två (2) glas i en perfekt krigsfront. Alla ska nå mina läppar. En kopp alternativt ett glas i taget. Metodiskt och sofistikerat. Det här är inget man gör bara så där. Sexton matskedar vita kristaller ska fräta sönder min gallbeklädda strupe och få mig att explodera. Apatins kedjor har ingenting mot sexton matskedar natriumklorid portionerat i fläckiga koppar och spruckna glas. Det har Wikipedia sagt.
Greta Carnbring
Solen gör mig saltsugen och dig så söt
Jag tycker om att sitta på stranden och peka ut i det odechiffrerbar blå
där havet möter himlen och förenas
som oskiljaktiga komponenter
Jag tycker om att peka ut i det blå och veta att havet är salt och levande
skapar vågor när tiden infaller och på vissa platser smakar sött istället för salt
Jag tycker om att peka ut i det blå och veta att himlen är snäll när solen uppenbarar sig
solen som värmer och får mig att sukta efter någonting salt
Jag tycker om att kisa mot solen och veta att det endast är smulor kvar i påsen
för jag har mina fingertoppar att rensa
Jag tycker om att kisa mot solen och veta att du sitter och gör detsamma
solen som speglar sig i våra ögon och får dig att se så söt ut
och mig att sukta efter någonting salt
Jag tycker om att ta upp de sista smulor med mina blöta fingertoppar
och veta att du ser på och smiler och kiser
du låter mig vara mig
du är så söt
Du har inte fingertoppar att rensa
dina lena fingertoppar placerar du istället på min varma hud
Och då blir vi som havet och himlen
sött och salt
oskiljaktiga och förenliga
Vilma Tofte Abelin
