Tema salt: del 3
Gränslandet
Jag vandrar i ett limbo
gräset var aldrig grönt nog
Är fast i en ständig rörelse
till eller
från något
Svunna stunder
skimrar och bedrar
förvränger och lägger till
i brist på ett nu
Jag lär mig aldrig
Vet inget annat
Jag sjunger med
en sista gång
Det bränner bakom ögonen
Det kittlas på min kind
Vi utbyter ord
Jag observerar en diskussion
Flikar in något här och där
Jag befinner mig på tusen platser samtidigt
Försöker ständigt orientera mig hemåt
Det bränner bakom ögonen
Det är inte läge nu
I väntrummet projiceras
stunder jag aldrig upplevt
Klamrar mig fast vid väggar
i korridorer utan grund
Går för långt
svämmar över
Slickar mina sår
Det är nog med salt nu
Faller tillbaka
i dvalan
i min bädd av
halvmedvetna val
Jag är inte klar
Bind fast mig
i allt jag ser
Låt ljuset sippra in
lagra varenda stråle
i tryggt förvar
Det är bara tillfälligt
Påminn mig
att det går över
Kanske är jag
ett undantag
Tänk om det
bara fortsätter
denna gång
Jag sjunger med
En sista refräng
En sista sång
Sofia Bel Habib
Den osaltade gröten
”Det smakar absolut ingenting”
Olov tittar ner i skålen med gröt.
”Finns det ingen annan krydda man kan använda?” frågar han.
Brita rycker på axlarna. ”Peppar?” svarar hon.
Olov rynkar på ögonbrynen. ”Peppar?”
Brita skopar upp en sked med gröt och för den till munnen. Olov greppar mjölkpaketet som står mellan dem på bordet och häller lite mjölk över gröten. Han börjar äta och skakar samtidigt på huvudet. Lägger ifrån sig skeden och tittar ner på de grå klumparna som nu flyter omkring i den vita mjölken. Han greppar käppen som står lutad mot stolen och ställer sig upp.
”Var ska du?” frågar Brita mellan tuggorna.
Olov hasar sig till kylskåpet och öppnar dörren till det blå ljuset och kisar in. En liter mjölk, en gammal ost, ett öppnat skinkpaket, en kladdig yoghurt och en möglig tacosås. Han sträcker sig in och tar osten. Hörnen buktar uppåt på den torra biten.
”Vad ska du med ost till?” frågar Brita.
Olov öppnar skåpdörren ovanför kylskåpet och sträcker sig efter en brödpåse. Han lägger en fralla på köksbänken och hyvlar en bit ost. Brita grimaserar.
”Nej… men vi får inte äta ost”, säger hon.
Olov tar med sig ostfrallan och sätter sig vid bordet igen. Lutar käppen mot stolen. Han för mackan mot munnen och i samma stund slår Brita hastigt bort den. Olov tittar på henne med uppspärrade ögon. ”Vad gör du?!” tjuter han.
Frallan och osten ligger på andra sidan bordet. Med osten i tusen torra bitar.
”Vi får inte äta ost!” utbrister Brita.
”Vi får inte äta salt!”
Brita står upp på sin sida av bordet. Lutandes över gröttallriken blänger hon på Olov. ”Vill du få en stroke?!”
Olov skakar på huvudet. ”Det här är vansinne”, säger han. ”Jag skulle sluta översalta maten, inte sluta äta mat”
”Det är inte vad läkaren sa!”
Olov suckar. ”Det är precis vad läkaren sa”
”Det är salt i ost OCH i bröd” fortsätter Brita.
”Då kan jag lika gärna dö idag, så är vi klara”, säger Olov.
Brita flämtar till och sätter sig ner. Hon greppar skeden igen och tittar ner i skålen. Olov sneglar över mot osten och frallan på andra änden av bordet, och sedan på Brita, och vänder sig tillbaka till sin skål igen. De grå klumparna har sönderdelats i mjölken, smält samman med den. Han börjar röra runt i sörjan och sväljer sedan motvilligt en sked av den osaltade gröten.
Ebba Pettersson
Rötmånad
Mellan hank och stör sprider sig odörer
Det stinker av dödens röta
Det hörs stånk och stön från de som fått plikta hårt när nöden blev svår och nåden var dyr
En plikt att avvisa sitt eget livs helvete
Mot de som redan befinner sig sin döds.
Mellan skål och vägg viskas det om verktyg
Pinoredskap redo för att bredda vägen
Bereda smärta för så lite som ett skålpund salt och ett tjog med svinskinn och björnpäls
En sylvass pik för att komma in under
Åt de som gjort sig lustiga över ett mord.
Allt medan en månad övergår i en annan
Och varje rött öre blir förött när också blodet rinner blött över den mark som svältfött ett dött barn;
Eländet, nödens buksvåger.
Eric A.L. Axner
