Tema salt: del 1
Vi bad er läsare att tolka temat ”salt” på vilket sätt ni ville. Fritt och brett. Och oj, vad ni levererade! I inkorgen ramlade det in långa dikter, korta dikter, serier, noveller, kåserier, kortfilmer, foton och halva romaner. Nu kommer vi portionera ut publiceringen av allt spännande ni skapat, som små små munsbitar (saltkorn?) under några veckor framöver. Sex delar in totales.
Här kommer del 1! Håll till godo.
löparna
Under alla dygnets timmar syns de i Vasastan
löparna
de pinnsmala kropparna
de ljusa polyesterkläderna
och hörlurarna
— de lyssnar säkert på finanspodden
Jag undrar vad de känner
när saltet från svettet kommer i kontakt med deras tungor
Jag går på restaurang
en lite finare öl och en stenugnsbakad pizza
300 kr, sen dricks på det
på bordet står det olivoljor, peppar
salt
för 300 kr bör den smaka som perfektion
Bordet bredvid tittar på vinmenyn
viner delade efter regioner i Frankrike
jag hatar Östermalm
Det var längesen jag hörde mamma klaga på att jag råkade
— eller ville —
köpa det ekologiska, kravmärkta saltet
sånt var bara för suedis
Pappa löper på gymmet varje morgon under helgen
lite svettig, lite saltad
polyestern kramar allt fett som lagrats under åren
det var länge sedan han var 10:an på plan
Mamma har inte börjat följa med honom än
hon frågar mig istället om grytan är välsaltad
Jag svarar att den är supergod, men kanske lite citronjuice?
pappa tar sig tid att komma tillbaka från gymmet
och mamma ”råkar” lägga salt istället för socker i teet
Personligen dricker jag teet rent
Stämningen är tung vid TV-bordet
Jag tänker på löparna
hur ofta frågar mamman om grytan är välsaltad?
hur ofta är pappa och löper?
i en sådan familj?
Sultan Ahmed
Favoritmix
Förälskelser kan se olika ut. För mig och dig, mormor, var förälskelsen till OLWs Favoritmix något intensivt och nästan religiöst. Den silvriga, ointelligenta påsen. Figurer gjorda av majs och potatis. Den avdankade, anonyma saltsmaken. Jag minns första gången vi smakade Favoritmix. Det var högsommar, en ljus, klar kväll, och vi tittade på FM-finalen. Det var min syssling som köpt chipsen. Efter den sommaren blev chipsmixen en slags kanalisering av vår tid tillsammans i ditt hus. Därför äter jag det aldrig i stan. Chipsen är hur du hämtar mig på tågstationen i början av juli, du står alltid på rätt sida perrongen, den vita Mercedesen vackert parkerat. Vi går till Ica och jobbar oss sakta igenom din inköpslista. När vi kommer chipshyllan tittar vi på varandra. Favoritmix? Favoritmix, nickar du. Jag sträcker mig efter påsen eftersom jag numera är längre än dig och alltid kommer vara det. Jag lägger ner den i kundvagnen. Vi köper aldrig mer än en påse.
För mig är det sommaren, ditt hus, din trädgård, det är den ljusaste tiden på året, de veckor jag jobbar på restaurangen en cykelsträcka bort i skogen. Det är hur du dekanterar vinet i glaskaraffen eftersom du ville det. Hur vi sedan skålar, tyst, över den kallskurna lammsteken, potatis och haricot vertes från ditt grönsaksland. Det är hur jag hjälper dig rensa bönorna, nyskördade, på trädäcket. Hur vi när jag var mindre målade varandras naglar där. Det är hur jag ligger utsträckt på filten på gräsmattan, på förmiddagen innan jobbet. Det är solglasögon, en tunn bränna, mina böcker och glaset med äppeljuice och kolsyrat vatten. Det är hur du och jag är ensamma, och tillsammans.
Innehållsförteckning: potatisstärkelse, potatisflingor, majsmjöl, solrosolja, salt, socker, bakpulver (natriumbikarbonat), konserveringsmedel (E 222, E 223 (sulfiter)).
När vi gjorde misstaget att dela med oss av Favoritmixen till resten av familjen möttes vi av en axelryckning. De var väl goda, inget jag skulle sluka, hmm, är det majs? Någonstans blev chipsen en konkretisering för vår förståelse av varandra. De är någonting vi delar, något som ingen annan verkar förstå. Hur du ställer ner glaset med Gin and tonic och säger ”jag har precis lärt mig hur mycket jag kan äta av det här för att inte sluta älska det”. Och den kärleken, när vi slickar saltet från fingrarna, den är näst intill religiös.
Mira Hjohlman
Pim Beskow
Ett hus på Österlen
Varken du är eller jag har satt en fot över tröskeln i vårt gamla sommarhus sedan det tog slut. Eller egentligen är det väl ditt sommarhus, speciellt nu. Ett hus som funnits i släkten sedan sekelskiftet, och som du fått i utdelningen efter er mormors bortgång för ett par år sedan. Du brukade alltid säga att det var din familj som hade pengar, inte du, men varje gång vi spenderade en helg eller två där ute på landet kände jag mig som en hertiginna. Huset var litet och ödmjukt, men smakligt inrett och i exceptionellt skick. Gardinerna var rosa med små tusenskönor, parketten var blekt efter år av sol och i väggarna satt det en konstant doft av jordgubbar och havssalt. Du gillade inte ens jordgubbar, konstigt nog. De kändes håriga i munnen.
Första gången du tog mig dit så levde fortfarande din mormor och vi var inte ett par. Det var säkert 10 år sedan. Vi hade sommarlov och fick känna på känslan av vuxen frihet för första gången i våra liv. Vi övernattade uppe på den lilla vinden medan din mormor och kusin sov nere i sovrummet, och vi smög alltid upp långt innan de hade vaknat. Stranden var helt övergiven klockan 7 på morgonen så vi kunde springa omkring och vara hur högljudda som helst. En gång blev vi nästan mördade av fiskmåsar.
Det var i det huset som du sa att du älskade mig för första gången. Vi satt vid det lilla köksbordet efter din mormors begravning, och du höll min hand så hårt att jag kunde känna mina ben knaka, men jag hade inte hjärta att släppa taget. Du såg på mig med blodsprängda ögon, för du hade inte sovit på en vecka, och sa det bara rakt ut i luften. Jag älskar dig. Till en början visste jag inte vad jag skulle göra, så jag fortsatte bara hålla dina händer och se på dig, men till sist upprepade jag dina ord. Dina tårar landade på bordsduken och formade en liten pöl i form av de brittiska öarna.
Kanske det bara var en låtsaslek? En slags dramatisering av vad ett riktigt par eller familj skulle bete sig om de fanns på riktigt? Under tiden vi bodde tillsammans i det lilla huset vid stranden så lagade vi måltider från grunden och hängde tvätt ute i trädgården. Vi sov tätt sammanslingrade i den smala träsängen och lyssnade på varandras hjärtslag. Du gjorde trädgården till din helt egen värld, planterade allt från morötter till potatis till rödlök och blev trädgårdsexpert som över en natt. Varje kväll när solen började gå ner bakom horisonten kom du in i köket med jordiga händer och berättade för mig med strålande ögon om dina nya gröna äventyr. Och jag nickade upphetsat, ville höra alltihopa, för jag var aldrig så lycklig som där ute på landet. Jag älskade det lilla huset, jag älskade havet, jag älskade dig. Sommaren tycktes aldrig ta slut. Den var lika oändlig som vattnet.
Om det hålls torrt, har vanligt salt i princip inget bäst före datum. Precis som socker kan det knappt bli gammalt eller dåligt, bortsett från om det blir fuktigt och klibbar ihop sig. I ditt sommarhus var antagligen den gigantiska hinken med salt som satt i skafferiets botten minst lika gammal som du. Men det funkade fint att använda både till midsommaraftons grillade potatis och lax och till tequila shots om de sena sommarkvällarna. Så när du en kall novembermorgon sa att du inte trodde att vi skulle funka längre, av ingen speciell anledning, du älskade mig fortfarande och jag var din bästa vän, men du orkade inte mer, så strödde jag salt vart jag än gick. Golvet i köket gick från solblekt ljusbrunt till kritvitt. Dina lakan knastrade om nätterna. Ute i trädgården samlades små gropar i jorden med vitt salt. Du kallade mig galen och tog min nyckel ur min väska, kastade ut alla mina saker och gav mig strikta instruktioner om att inte vara den som ringde först. Det kanske borde varit ett tecken på att du inte skulle svara när jag ringde dig gång på gång på tåget hem. Fredagskväll och jag var dumpad.
Det är äckligt hur de banala sakerna i livet som förut tett sig så charmiga och uppmuntrande, nu bara påminner oss om livets rundgång. Gång på gång hamnar vi i samma trötta situationer, vi blir kära och vi ramlar ur det, vi hittar vänner och så tröttnar man på varandra, man strör runt salt och det leder ingen vart. Mormödrar dör och barnbarn måste fortsätta leva i dödsboenden. Eller inte. Imorse när jag öppnade mäklarsidan i tidningen såg jag plötsligt en liten suddig bild av vårt sommarhus uppe i hörnet. Pris på förfrågan.
Om du tar hand om ditt salt har det inget bäst före datum, men det har tydligen allt annat i livet.
Ella Soutkari
