Dödssynder – del 1
I juni bad vi er läsare att tolka temat dödssynder och skicka in era bikter. Här kommer den första delen av resultat – en salig blandning av dikt-, foto-, novell- och textilkonst! Avnjuts bäst med vin och oblat.
Utdrag ur Saeculum: jag står i tvättstugan och gråter
I. höger hand
olydighet
II. vänster hand
själviskhet
III. höger fot
inkonsekvens
IV. vänster fot
lättja
V. vatten
kött
I.
det rinner en helt absurd mängd
blod formad till perfekta dropp-klumpar
här på vaxpappret. man ritar bara ett enkelt streck
över hjärtat två parallella linjer möts visst
det är hur möjligt som helst
två parallella linjer möts visst
det är hur möjligt som helst
man behöver bara böja på pappret
II.
det är bara några få veckor om
året man kan äta helt färsk löjrom
som aldrig varit fryst
III.
är det oartigt ja eller nej att dricka mer än fem snapsar det var nästan
bara en förlustverksamhet som egentligen bara va trevlig fragmenten
från maträtterna visade att de var gjorda av lera tvätta mig med ditt
vatten tvätta dig med mitt vatten det är både vårt och ert samtidigt
marmorskivan kan stå upp för det kalla & livlösa. det kan handla om
att stycka upp. levande varelser och göra dom till delar. ting. döda
och även om det obehagliga och destabiliserande är att se dessa
framför sig – i synnerhet då delarna inte är så olika en människas
respektive delar. i tredje strofen beskrivs ett (kalv)hjärta upphängt &
insvept i hushållspapper. toapapper. toalettpapper.
IV.
kratt säger att det egentligen är olagligt att sova efter klockan elva på kvällen. nålen säger att klockan elva är natt och inte kväll. stick-liknelsen säger att om man somnar efter klockan elva på natten så blir det helt lagligt att mörda ens mamma. lisa säger att det kallas att bli laglös. mamman blir då laglös. kratt säger jaha. inda säger att det inte är hon som pratar utan Gud. hon pratar inte utan Gud. lisa säger att nästan ingen pratar med Gud. stick-liknelsen har börjat gå runt i cirklar runt en metallpinne som stuckits ner i marken.
nålen säger har någon här läst mare kandre.
natten säger hej. kören säger jaha.
söndagen säger till kratt: sov nu. skratt säger till kratt:
det kan omöjligen vara så att Gud köper de här premisserna. Gud måste tycka att vi har rätt till något annat. misslyckandena kan inte ha rättfärdiga konsekvenser. nålen somnar efter klockan elva på kvällen. stick-liknelsen säger att elva på kvällen är natt och inte kväll. då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: stick-liknelsen, vad skall jag göra för att min mor inte ska bli laglös. kratt säger till honom: vad står skrivet på månens oändliga vassa yta? kan du läsa.
nålen vaknar och svarar vem kan älska din Gud av hela sitt hjärta och av hela sin själ
vem är det som vet
om man förlåter någon
eller inte, vem är jag
att inte förlåta mig själv
stick-liknelsen säger
vem är jag att förlåta
mig själv
kratt säger: if you want salvation then you ought to go see a priest, forgiveness from those that we hurt in this world never was guaranteed
kratt sade till honom du svarar fel just nu. Ömsesidig Garanterad. Förstörelse
kratt sade drick saliv så får din mamma leva.
där halvdöd. en präst kommer händelsevis ner samma väg, och frågar nu lisa varför hon ser så fruktansvärt ful ut. hon får inte se mannen när han går förbi. på samma sätt är det med kratt, nålen och stick-liknelsen.
inda säger att det inte är Gud som pratar utan henne. lisa står i duschen. stick-liknelsen står i tvättstugan och har säkert sagt jaha tjugoåtta gånger på rad nu. det är en rad.
V. ATTEN
mitt rum lyser gult.
i rummet sitter. sitter och dricker soju
malin är i hörnet.
hon tittar på något som
ser ut som pornografiska
bilder men inte är det.
hur ska min hjärna leva i denna kropp
hur ska min kropp leva med denna hjärna
dessa händer dessa hemska händer
hur ska det bara vara en gång
malin säger:
jag säger:
jag förstår varför man ligger med mycket yngre
jag förstår
varför man slår sin fru
jag förstår
varför man bara skiter i alla andra
jag förstår
varför man slår sitt barn
jag förstår
varför man dricker bort hela sin familj
jag förstår
varför man vill tjäna pengar på andras lidande
jag hade också gjort det.
rummet lyser rosa.
ringen har fastnat på fingret. soju från mungipan
jag hittar ringen igen.
lyser grönt. gröten lyser grönt. så är det.
ni förstår inte, nästan allt hänger på detta. vi måste
hitta så stora nålar vi kan. med deras ögon.
och betydligt, mindre
kameler
fyrkantiga ögon
som en get
& ner kommer det
ljuset lyser
trasas sönder enkelt
det är väldigt enkelt
soju sticker hörnet benen golvet
allt är alltid enkelt
jag kapitulerade
det är förbjudet att jobba och onanera
sveper ett glas vin. soju från mungipan
det är inte enkelt
det spelar ingen roll vad du vill
sätter på sig ringen
ingen vill någonting. spyr upp magen
det är omöjligt att sluta
vem vill aldrig ta sig ur psykosen
jag vill inte bli förlåten
jag vill ha makt
jag blir slagen i huvudet av en trumpet. någon slår mig hårt i huvudet med en trumpet.
Text: Ali Alonzo
Lättjan
Jag rör mig i en snäv bana över ett högväxt fält strax väster om Jokkmokk. Det är natt och fältet badar i ljus. Himlen försöker dygna, håller sig nätt och jämnt vaken under ett täcke av dis. Det hela påminner om vitt lysrörsljus över en ryamatta på ett dunkelt kontor. Fältet: ett öppet kontorslandskap, där du hela tiden riskerar att bli betraktad, men aldrig riktigt blir sedd. Jag går i cirklar. Luften borde vara frisk, men den känns fuktig och åldrad. Det är som att trampa genom ett arkiv. Som att bläddra i dammiga personalakter, den sortens utrotningshotade dokument som lever på lånad tid sedan GDPR.
Jag stannar. I minnet hittar jag kollegan jag sökt efter i många år. Han var administrativ chef någon gång på 90-talet och fick i uppdrag av styrelsen att införa öppet kontorslandskap på firman. En sparåtgärd som numera är standard, men då var det fortfarande lite nytt och inte alls populärt bland medarbetarna. Det började pratas. Inte högt, men med den sortens förakt som känns mer än det hörs. Styrelsen höll tyst. Det var lättare att låta den administrativa chefen ta smällen för det öppna kontorslandskapet, som en ställföreträdande Judas i slips och pressveck.
Den offentliga korsfästningen realiserades i lågmäld, svensk kontorsstil. I hans närvaro signalerades missnöjet med tystnad. Man slutade hälsa. Man slutade bjuda in till AW. Medarbetarna kände sig motarbetade och straffet för förräderi illustreras bäst i Dantes nionde cirkel. Alltså inte genom eld, utan med isande kyla. Till slut slutade man till och med att dölja missnöjet. Alla trodde att det hela hade nått sitt klimax när en särskilt hetlevrad kollega spottade på honom vid kaffemaskinen. Det var väl ändå att ta det ett steg för långt, tyckte de flesta.
När han fyllde år skramlade ett fåtal ihop till en celofaninslagen vin-choklad-och-kaffe-historia. Jag skrev på grattiskortet tillsammans med fyra andra som också tyckte det var orättvist att han tvingats bli frontman för styrelsens sparpaket. När jag mötte honom i korridoren samma eftermiddag var han tårögd av tacksamhet. Inte för att presenten var något stort, men för att han inte förväntat sig någonting alls.
En cirkel till, och sedan en till. Jag fortsätter min färd över fältet. Det går att gå vilse i sitt eget mönster. Det går att glömma varför man ens började. Vinden blåser svagt från nordväst och bär med sig ljudet av något avlägset. Jag kan inte urskilja vad det är och landar i att det är mitt eget inre brus. Det började surra någonstans mellan kontorets glasväggar och konferensrum och har legat och molat sedan dess. Grässtrån river mina vader och jag trampar upp min nionde cirkel.
På kontoret revs väggarna mellan enskilda rum och ersattes med tätt packade skrivbord och ljudabsorberande rumsavdelare. I korridorerna sågs den administrativa chefen släpa runt sin laptop mellan dussintals upprörda HR-möten, en ofrivillig pilgrim med kontorsutrustning. När han fick en stund över satt han med blicken förlorad ut genom panoramafönstret över parkeringsplatsen. Kaffekoppen i handen var kall och orörd.
Omorganisationen blev hans dödsdom. En morgon, på vägen mellan kaffeautomaten och skrivbordet, föll han ihop på den grå linoleummattan. Hjärtattack, sa läkarna. I notisen på intranätet stod det kort och gott att han gått bort. Men det viskades om att det var införandet av det öppna kontorslandskapet som slutligen tagit ut sin rätt.
Det är något med mönstret. Hur det uppstår under mina fötter, hur ringarna växer. Det är sjukt hur man kan gå i cirklar hela livet, utan att märka det. Sedan med full kraft drabbas av den undanträngda helheten. Insikten kommer långt efter att sista draget redan är lagt eller, som det oftast blir, när det förblivit olagt så länge att verkligheten redan hunnit hända. En kall vind kittlar min kind och jag undrar om någon journalist kommer sitta sömnig eller koffeinstinn i ett öppet kontorslandskap imorgon. Inte alls reflektera över kontorets utformning och få in ett TT-telegram om mystiska formationer strax norr om norra polcirkeln. Kanske tänker han eller hon att det livar upp nyhetsmixen mellan Gaza och nya värmerekord. Och så blir cirklarna en notis. Möjligen skrapar man fram ett nummer till en godtycklig UFO-jägare eller pensionerad agronom. Någon som har en snabb formulering redo.
Sedan hälls termoskaffe upp i en reklammugg, sparad sedan något branschseminarium 2017. Artikeln skrivs säkert på rutin. Knappt tusen tecken om ufon och ”crop circles” och publiceras tillsammans med en lågupplöst satellitbild. Ingen nämner hur fältet påminner om öppna kontorslandskap. Ingen minns den administrativa chefen. Jag trampar tyst vidare, för fötterna rör sig av sig själva. Precis som på kontoret. Det är som om kroppen försöker skriva något som jag aldrig lyckades få sagt.
Text: Evelina Emås, @evelinaemas
Stilleben av skräp
Inget är vad det ser ut att vara – det är hur vi upplever det. Här gömmer sig toalettrullar, plast- och papperspåsar, förpackningar och rosa charkuteripapper som blivit blommor. Ytan är bedrägligt vacker – under ytan gömmer sig mörkret. I mina tre stilleben har jag använt mig av symbolik för att illustrera det, här är verk om tre av de Sju Dödssynderna: Lättja, Girighet och Frosseri.
Stilleben: Barbro Christoffersson
Den första synden
Ett begär
En önskan
En frestelse
Sådan är vår hunger
Hungern river hans vargabuk.
Vi alla suktar efter något
Evigt tronande, evig längtan att mätta begäret.
Ge mig en mening
Jag vill bara få känna mig åstadkommen!
Jag googlar betydelsen av frosseri
”Vanemässig girighet eller överdrivet ätande”
Den värld jag levt i har lärt mig att kvinnans hunger är en synd.
Lika med ett frosseri.
En girig arrogant hora.
Alltså, Eva
Som är alla kvinnors mor
Som är alla kvinnors ursprung
Som är alla kvinnor
var den första syndaren.
Kvinnans mor
Och
Syndens mor
Ekvivalent, ironiskt nog, eller kanske inte.
Eva åt äpplet, kunde inte stå emot lockelsen.
Plockade ner det förbjudna med sina feminina fingrar och kvinnliga girighet.
Satt sina vackra vita tänder i det som ett rovdjur.
Hon sket väl i reglerna antar jag
Var väl hungrig
Tog för sig det hon ville ha
Gav fan i att hon inte borde
Hänsynslös idiot.
Den ultimata bestraffningen för den första lystna
syndaren
Ett raseriutbrott utan sin like,
en fördrivning
Ett förfall
Återstående, endast det kala sekundära universum
som är vår värld, vårt liv.
Evas fel
Kvinnans fel
Är det därför vi fördömer kvinnlig drivkraft?
Förevigt vass och otillåten.
Kanske är det tack vare Adams styrka och resistens
Manlig hunger uppmuntras
Kanske är det på grund av Evas eftergivenhet
kvinnans inte gör det
Är vi fördömda att vara bottenlösa nattsvarta hål med
en vilja som lämnas att fasta ihjäl?
Ett begär för mig
Är en vilja att ha en mening med allt
En rivande hunger
En vilja att synda.
Text och foton: Teresia Gaudio, @tessagaudio
